Under 1100-talet blev kungamakten och kyrkan fullt synliggjorda i nordöstra Skåne bland annat genom etablering av en kungsgård, kloster och Mariakyrkan i Vä. Premonstratenserklostret i Vä grundades på initiativ av ärkebiskop Eskil av Lund och det var ett dotterkloster till klostret i Tommarp. Klostret var underställt ärkebiskop Eskils rättsliga överhöghet. Innan klostret grundades har det funnits en åt S:ta Maria helgad bykyrka med anknytning till den danske kungen. Två utförliga dokument från 1170 gör det möjligt att följa kyrkans och kungamaktens åtgärder i samband med att själva klosterstiftelsen grundades. Tanken på ett kloster i Vä hade emellertid funnits redan omkring tio år tidigare. Då hade nämligen domprosten i Lund mottagit den nämnda kyrkan i Vä av kung Valdemar I, drottning Sofia och ärkebiskop Eskil. Han hade sedan dess övervägt att här inrätta ett kloster. När det nu blev verklighet, överlämnades kyrkan i Vä till abbot Gilbert och klostrets bröder, och ärkebiskop Eskil överlät vissa rättigheter, bland annat till tionde, mot att man i klostret skulle hålla en daglig själamässa för honom själv. Undertecknare av detta dokument var kungen, ärkebiskoparna av Lund och Uppsala samt biskopen av Linköping. Upprättandet av klostret i Vä kan bland annat ses som ett uttryck för den försoning som hade uppnåtts mellan ärkebiskopen av Lund (som hade varit landsflykting) och den danske kungen. Av ett senare dokument framgår det att det var kung Valdemar I som föranstaltade om klostrets grundläggande ekonomi, men utan att han själv gjorde anspråk på några särskilda tjänster från klostrets sida. Grunläggningen av klostret kan följas i vissa detaljer. Däremot är kunskaperna om själva anläggningens utseende sämre. Inga spår har påträffats av klosterbyggnaderna. Någon gång före 1241 flyttades klostret till Bäckaskog (på näset mellan Ivösjön och Oppmannasjön). Och i slutet av 1100-talet byggs Skeingeborg och efter detta brukar de flesta räkna att även Göinge var danskt.
