Det är en intressant tanke du har där Boreas. Att när kungamakten blir kristen vill den inte längre förknippas på samma vis med det av tradition hedniska Uppsala. Är det därför som kungarna nu allt mer dyker upp i Götaland istället för i det traditionella Uppsala?
Ändringen från den antika till den teosofiska kulturen är genomgripande och i många hänsyn radikal. Utvecklingen av nordiska stridskrafter och mobiliseringen av ledungar under 700- och 800-talet hade en överordnande åsikt, nämligen att värna dom Nord-Europeiska folklanden från romersk herradöme. Vi slutet på 900-talet var hursomhelst motståndet brutet, då såväl England som Skottland, Frisland, Holstein, Saxland, Jylland och Danmark fått strecka vapen.
Skillnaden mellan dom gamla, antika kungarna och dom nya härskarna var radikal och grundläggande -eftersom man fick ett politisk systemskifte, där också alla juridiska och ekonomiska institutioner ändrades - från rotstarkt, lagregelärad ätte-samhälle till ett rot- och laglöst feudalsamhälle. Motståndet mot den nya kulturen var givetvis starkt också i folket. Antikens kulturhistoriska traditioner hade långa rötter också i norr, vars kulturhistoriska kärnelement utvecklat det antika ("barabariska") Europas avancerade konst-, hantverks- och kunskapstraditioner.
Reaktionerna i landet var tydligen högljudda och starka. (Under 1100- och 1200-talet kom även inbördeskrig.) Inte nog med att man skulle beskattas för varje fisk och fång korn man producerade, men man fick också lära sej lyda bud, påbud och filosofier som bröt mot både traditioner, kunskaper och egen sund förnuft. Bland adel och akademi var reaktionen också svår - eftersom dom klassiska kvaliteter - som tanke- och talfrihet, jämte dito akademi, forskning och vetenskap - också förbjöds.
I en grym politisk atmosfär försöker Ynglinga-ätten hålla ihop riket. Sen 400-talet hade Sveriges krona haft översyn med Gotland och därför också representerat Götaländerna och Hälsingland - utåt. Regionernas autonomi är dock tydlig och en av orsakerna till att Väst-Götaland blev en tidlig "buffertzon" - och sen "infallsport" för den kristna "missionen" på den Skandinaviska halvön. I slaget vid Svolder tar dock Olof och Sverige tydlig sida MOT påvekyrkan och hennes överlöpande tronrövare Olaf Tryggvasson. Åtta år senare ger Sveakungen likväl upp, låter sej döpa "Herra Frauns" namn - och med en allians avvärja en större invasion svensk jord. Dopet var den gången ett mycket starkt och tydligt politiska redskap - utvecklat för att regelera erövrade befolkningar och göra dom till lydiga och profitabla undersåtar.
När Olof blir sittande i Sigtuna och senare i Skara är det alltså av två hänsyn:
1. Dom gamla kulturbärarna - adelns godar och skalder, jämte lagmän, sejdmän, djäknar, dägnar och övriga dignitärer - kan inte ledas av en kung som avsvurit sej traditionen, vilket bryter mot deras grundlag.
2. Påven kan enbart fördra att han dyrkar kristna värden och katolska ritual. INTE deltar i dom gamla, traditionella ritualen - i hov, salar och tempel. Man kunde alltså inte förrätta hedniska ritualer och delta i kyrkliga ritualer på samma tid...
Lösningen blev därför en kung och en kronprins som levde efter kyrkans påbud medan större delen av adeln - och all allmoge - kunde fortsätta dom gamla traditioner. Utåt var Sverige nu ett kristet land - och gutniska handelsskepp kunde handla på dom kristna köpstäderna i Danmark, Norge och Friesland.