Enhärjar - vilka var de?

[Karlfredrik]

Wikipedia ger den sedvanliga tolkningen av enhärjar - fallna krigare:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Einh%C3%A4rjar
Men, G Neckel ger en annan bild i "wallhall-Studien über germanischen Jenseitsglauben, Dortmund 1913
Nordberg sammanfattar hans tes:

Dessa, menade han (Neckel), var inga vanliga döda, men socialt högtstående och "förgudade" människor som stod gudarna nära och som före döden "ryckts upp" till gudarnas värld

Vem har rätt???

[Boreas]

Jag fann just ett foto och en artikel (nedan) som kanske kan kasta ljus över titeln "Einhjer".
Troligen spelar namnet på "en" som kan "härja" ett slagfält - och utrota en trupp fieder på egen hand.
 
Utomstående stora, starka män som gick in i kungarnas tjänst som soldater. I dom två sissta hundraår innan romerna lyckades bryta in i Gallien berättas om ett antal försök som blev hejdat - av gallernas storvuxna och välbeväpnade gränstrupper. Under samma period hör man redan om gotiska kämpar som vandrar in Italien...  

http://www.nytimes.com/2011/01/06/health/06giant.html?_r=1

Efter att den reorganiserade kejsarmakt hade överkört Holland och Holstein fick dom Nordiska kungadömen slå ihop krafterna och postera sina slagkämpar vid Danevirke.
Efter Merovinger-dynatins fall blev saxernas och skandinavernas slagkämpar ensam om att försvara Nord-Europas antika kultur, där Asernas storfamilj utgjorde det centrala pantheon.

Uppgiften var fortfarande den samma - att försvara en eget folk mot erövring, plundring och tyranni. Asarnas läge hade blivit allt mer kritiskt. Kampen stod alltså om mycket mer än den politiska och ekonomiska makt över Danmark - men om makten över hela Norden och alla dom nordiska folks frihet - till att fortföra sin gamla, historiska kulturform. Som kämpande sköldar (Skjold-ungar) för Asarna och det antika Europas sista skans, kom Nordens slagkämpar att få hjältestatus - ända ut till vikingatidens slut...

Namn som Starkrad, Ring, Orrvar-Odd, Ragnar Lodbrok och Olav Haraldson presenteras alla som hjältar och frihetskämpare - vilka vågade gå i strid för landets frihet, lag och rättvisa. I deras led kom också dom speciellt kampstora kämpar - vars styrka, uthärda och teknik kunde utrota en hel här av normala rekryter. I Amerika går fortfarande specialsoldater med spektakulära färdigheter för en "One-Man-Army".      

I en naturalistisk filosofi, där själen ('fylgiena') överlever döden, blev alla som föll i försvaret av egen kultur, familj, kung och hovgode - blev hyllad som hjältar och heligad som martyrer. Inte minst i Asgård, som under vikingatidens sista århundrade måtte se erövrande soldater ständigt närma sej - från både öst och väst. Ett sägen berättar att dom fallna hjältar skulle brännas och askan föras till eklunden utanför Asgård.

http://www.stevequayle.com/Giants/UK/UK1.html

[Boreas]

Wikipedia ger den sedvanliga tolkningen av enhärjar - fallna krigare:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Einh%C3%A4rjar

Men, G Neckel ger en annan bild i "wallhall-Studien über germanischen Jenseitsglauben, Dortmund 1913
Nordberg sammanfattar hans tes:

Dessa, menade han (Neckel), var inga vanliga döda, men socialt högtstående och "förgudade" människor som stod gudarna nära och som före döden "ryckts upp" till gudarnas värld.

Vem har rätt???

Det här blev en viktig poäng.

Neckels observation stämmer väldigt bra med Euhemeros - betr. 'gudarna' som högadliga människor - jämte tolkningen av ordet 'vik-ing' som 'vigd'.  Jmfr. synonymen Vicmannos och Ascomannos, jämte 'envig' och 'einherje'.

Här finns ju endera citat i texterna om krigare som "vigs åt Oden". Det betyder m.a.o. inte att dom dött, men att dom är vigd till det yttersta offer i försvaret av eget folk och kultur - där Oden tycks ha varit det samlande symbol i antikens Nord-Europa.