Danmark, Norge och Västsverige har en del gemensamt vad gäller fynd av brakteater och kultiska halsringar. I östersjöområdet är det bara Gotland, Öland och Bornholm som kan mäta sig med västerhavsområdet.
http://www.catshaman.com/s25eril/braktkart.htm
Tittar man på inskrifter med den äldre runraden får man en liknande bild (vilket delvis beror på att brakteater ibland är prydda med runor).
http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Elder_futhark_inscriptions.png?uselang=sv
Dessa mönster tycker jag talar för en gemensam kultur i västra Skandinavien. Det är därför rimligt att misstänka att också det västnordiska sagamaterialet har anknytning till denna gemensamma kultur.
Dom samband och sammanhang du påpekar är ytterst viktiga för en rejäl debatt om denna trådens fråga. Därför följande kommentarer:
1) Om du tittar på näringsvägar och ekonomi så fanns det i princip tre lite olika kulturer i Fenno-Skandia. Den ena baseras på närhet till hav, älvar och vatten. Den andra flyttar in i landet och baseras på älvar, vatten, sjöar och skog. Den tredje håller sej till heder och stora, flata och öppna ytor där lera och sand blir till bördig jord och "bräda bygder".
2) Det Svealand man hittar på gamla kartor inbefattar dessa brädbygder - där jordbruket var primärnäring, gårdarna många och herrgårdarna ståtliga. I dom två andra ekonomierna - som etablerades innan det svenska och danska jordbruket - fanns götafolken redan efter kuster, älvar och sjöar. Fiske, fångst och pastoralism, numer "fiskebönder" - med getter, får och hund. Under tiden delas dom i skärgårdsbor och inlandsbor. Norrmän och Hälsingar var sålunda en gren från göta-kulturen. Dom senare drev också svedjebruk - och hade tydliga förbindelser med grannarna öster om Bottenhavet.
3) Efter som klimatet bättras, landet stiger, flygsanden fastnar och svartmyllan sprids växer givetvis jordbrukskulturens utrymme. Med tiden får såväl Skåne som Götaland, Norge och Helsingland allt större och bättre jordbruk. Från Svealand, där bygg eller råg supplerades med havre och hvete - så att hästar, kossor, gris och höns kunde trivas även under vintern.
4) Även bland dom s.k. 'venderna' (kväner, finnar, balter) ser man en likartat utveckling. I sambanden mellan dom olika gotiska folken - från Island till Gotland och Åland - ligger alltså 'Svearnas rike' i mitten. Från dom gotiska kust- och inland utvecklas alltså den skepps- och handelskultur som anlägger ett antal köpstäder i Skandinavia. Där dom möter kvenerna/venderna till handel anläggs s.k. biar-kar, bir-kar. En fanns i Lofoten, en vid Helgö och en på Åland. Dom blev alla förstörda under mitten på 1000-talet. Goter och Vender har haft relationer sen urminnes tid. också i Skandinavien.
5) Den gemensamhet du skådar mellan bronsålderns smidjekonst och järnålderns runrader är ingen tillfällighet. Från en kald början på stenålderns torftiga ytor växte det fram en gotisk kultur i hela Skandinavien, efter regionala ättegrenar. Deras etniska centrum var troligen Gotland, varifrån dom gjorde hertigdömen (hersar, heruler) och jarladömen.
I det bördiga Svealand fick man sitt eget centrum, varifrån en ny kung kunde göra sitt eget gäng hertigar, jarlar och karlar. Därifrån kommer Sigtuna, Uppsala och Svearikets specifika saga. Men dom bytte ju inte språk eller grannar av den orsak - och den kulturella skillnaden mellan Götaland, Svealand, Hälsingland och Norge är fortfarande inte större än att man ständigt gifter sej över gränserna - för att få friska, sunda och lyckliga barn...
