Jag tror att man bör tänka på svearna som ett sjöfarande folk och götarna mer som inlandsbor. Jag tror att språksituationen i Finland ger ledtrådar till detta: svensktalande kustbor och finsktalande inlandsbor. Jag misstänker att östra götalandskusten befolkades av svear på ungefär samma sätt. Skillnaden är att språkskillnaden mellan svear och götar var obefintlig.
Nu kan du vända på steken och påstå att det är guternas och götarnas mål som spridit sej till Östersjöns olika väderstreck - eftersom svearna traditionellt varit duktiga på att hålla sej vid sina bördiga marker.
Eftersom det under jordbrukskulturens början redan fanns en skandinavisk befolkning av fiske- och fångst-kultur lär det vara en rak förbindelse mellan dom götska dialekter som befolkat Norden - och dom traditionella kust- och älvkulturer som befolkade Skandinavien efter istiden.
Sen vet vi at dom som bebodde slätterna i södra Sverige börajde odla större ytor genom "intensivt lantbruk" - varifrån vi fått den 'typisk svenska' jordbrukskulturen. Efter dom undersökningar jag känner till lär det skandinaviska (alpina) jordbruket ha sina äldsta spår i den syd-östra del av dagens Sverige.
På man sen ser på dagens världskarta över laktos-persistens är det i just sydväst om dessa områden man hittar dom allra högsta värden i dagens värld. När sedimenterna småningom sinade och lantbruket kunde ta fart i Skåne var området tydligen glest befolkat. Den jordbruksbefolkning som där växte fram har tyliga likheter till dom danska lantbruket. Dessutom har dom laktos-värden som är betydligt högre än Götaland och Svealand - medan det finns liknande "special-byggder" i Danmark - där intill 100 % av invånarna är laktos-persistenta. Sådna värden finns bara ikring Öresund.
Man kan alltså misstänka det danska jordbruket som fremst på att utveckla ko och tjur och ett kontinentalt jordbruk, medan det svenskarna får fortsätta kombinera med getter, får och växelbruk. Det implicerar att dom svenska "fjældkoerne" har haft ett danskt ursprung.
Samtidigt vet vi att denna form av det "intensiva lantbruket" kom spridas till såväl Värmland och Gudbrandsdalen, som gamla Hälsingland, Hålogaland och öarna utanför Norge. Det betyder inte nödvändigtvis att man får flytta på bönderna och införa "andra folkslag" eller dylikt. Det räcker länge att flytta in djur och växter - för att komplementera den gröda man höstade av som skogs- eller fiskebonde.
Man kan alltså se på storfe- och lant-brukets spridning i södra Skandinavien som ett dansk-svensk fenomen - utvecklat av en kärngrupp som specialicera sej på att hålla storfe och odla större landytor. Samtidigt kan man påstå att redan götar och vender hade enklare former för husdjur och nyttoväxter - typ getter och råg, kålrot och purjo. Nya domesticerade djur och växter kunde sen utvecklas bland en grupp, för att sen spridas till alla andra - som redan bodde efter alla större älvar och åar.
Jag tror vi kan se en linje från medeltidens daner och sveoner till lantbrukets tid - och framväxten av dom "stammar" som omsider blev "typiska jordbrukare". Därmed för den enkla logiken fram till en prickad linje mellan dom tidigaste fiske-, fångst- och båt-kulturerna vi hittar ikring Östersjön efter istiden - och dom "guter" och "götamål" som därikring spridits, efter istiden.
Då danskar och svenskar bildar två egna "ättelinjer" fanns det redan en (occidental) båtkultur - med ett "götamål" (nord-germanska) efter kusterna av Skandinavien, Finland och Baltikum - samtidigt som en (oriental) inlandskultur (svedje, får och getter) lär ha spridit det finska språket över hela det stora "Vendland", öster och norr om Östersjön.
Det lär berätta något om den presumtiva åldern på både dom "nordiska" och dom "uraliska" språkfamiljerna.