Observera empirin från kontinenten att fornlämningstäthet inte betyder folktäthet utan inom ett bygdeområde snarare tvärt om. Det är i utkanten av odlingsintensiva bygder som många fornlämningsmiljöer lyckats överleva.
Menar du att i folktäta bygder så är man mer benägen att odla bort gamla fornlämningar? Om så är fallet, gäller den regeln även i landskap som består av en blandning av bördig jord, magrare betesmark och rena impediment? Varför då?
Härav kan vi logiskt sluta oss till att Götarna i Tacitus mening var Svioner.
Jag ska inte gå i svaromål genom att repetera sådant som redan skrivits i tråden men du drar långt gångna och tvärsäkra slutsatser av material som både är tvetydigt och osäkert.
Jag håller inte med! Jag har själv använt deras info och lagt samman olika kartlager med just hänseende på jordbruksbygd.
Ett alternativt tillvägagångssätt skulle kunna vara att ge sig ut i terrängen och in situ notera den rikliga förekomsten av fornlämningar från järnåldern runtom i Mälardalens faktiskt ganska stora jordbruksbygder.
Men du kan kanske peka på
något jordbruksområde av betydelse runt Mälaren som inte har fornlämningar från järnåldern (V om Strängnäs är i o f s ganska blekt, det ligger under 10-metersnivån).
F ö kan noteras att Jordbruksverket, som jag inte tror är direkt kända för sin ”pro Uppsala”-agenda, uppger följande om åkerarealen i landet år 1989:
Mälardalen 523 000 hektar (Uppsala, Västmanland, Stockholm och Södermanland)
Västra Götalands län 507 000 hektar (inklusive Bohuslän och Dalsland)
Skåne län 482 000 hektar
Östergötlands län 216 000 hektar.
1989 är en helt annan sak än 500-tal, men det ger i alla fall en grov bild av respektive läns potential.
Även om hälften av Mälardalens åkermark hade varit sjöbotten eller vattensjukt på 500-talet (vilket torde vara en våldsam överdrift) så skulle MD ändå vara rikets näst största jordbruksbygd (tredje störst om man räknar med det danska Skåne.
Men vi kan väl sammanfatta:
Av de ynkligt få rader som Tacitus skrev om sueiones kan du leda i bevis att han "egentligen" ansåg dem vara götar.
Ju fler fornminnen en bygd har, desto mindre var folkmängden då fornminnena uppfördes.
Järnålderns svear hade för vana att uppföra sina ståtligare gravar i sanka havsnära områden som de började bebo först åtskilliga århundraden senare.