Vilka var egentligen "svearna" under vikigatiden?

[dersa]

Funderar kring sueber, suebiska havet och romare. När det först skrivs om germaner är Suebiska folken de främsta. Tidsmässigt befinner vi oss runt kristifödelse, årtionderna före och efter. Sueber, Svioner, Semnoner osv är sprunget ur samma ord, de egna alt vi själva. Ordet är mkt gammalt, urgermanskt. Kan detta vara en lämning av protogermansk samhörighet med östersjön som nav? Från en tid där en gemensam kultur växte fram med likartad kultur, religion och språk? Inom den germanska delen av östersjön som väl följer den skandinaviska bronsålders kulturens georgrafi, den maritima östersjökulturen. Står möjligen den germanska expansionens kärna här. Västgremanska kulturen, är ett problem om den inte möjligen är senare. Detta skulle kunna förklara Danernas gemensamma ursprung med svearna. En kulturell expansion med avstamp från östersjökusten. Mälardalen-Åland-Finland, Östergötland, Öland-Tjust, och Gotland. Även den suebiska stammen Goternas expansion från Wisla och söderut, vilken följer fint bärnstensleden söderut. Då torde de rika kusterna och öarna vara motorn i detta, liksom södra östersjökusten. När, runt 500 talet fkr.

Vilket ord är det gemensamma, och hur vet vi vad det betyder??

[Jotuni]

Menar du att alla dom ortnamn man hittar efter norra och södra kusten av Norge, med prefixet gan- eller gand-, har sitt ursprung i finsk-ugriska?!

Hur överensstämmer innebörden av finskans "kanta", med betydelsen av det germanska ordledet 'gan' - som i verbet "ganne", "ganda", substantivet "gun" och namn som Gun-ar, Gunn, Gun-löd, Gand-alf och Gand-vik?   

Hversu Noregr byggðist näms Gandvik som tydligen ligger eller är Vita havet. Där finns Kantalahti/Kandalaksi/Kannan lahti. Lahti är vik och jag vet att ofta finsk /k/ har blivit /g/ åtminstone i svenskan.

Gandvik i Finnmark kan möjligen vara av samma kantalahti ursprung.

Germanska ordleden gan har ingenting att göra med finsk kanta tror jag.

[Boreas]

Hversu Noregr byggðist näms Gandvik som tydligen ligger eller är Vita havet. Där finns Kantalahti/Kandalaksi/Kannan lahti. Lahti är vik och jag vet att ofta finsk /k/ har blivit /g/ åtminstone i svenskan.

Gandvik i Finnmark kan möjligen vara av samma kantalahti ursprung.

Germanska ordleden gan har ingenting att göra med finsk kanta tror jag.

Men då påstår du - ett finsk ursprung för Gandvik i Vita havet - men INTE för dom andra Gand-vikar, fjordar og fjäll?!

Hur är det så med Vienan Meeri? Varför blev viena till vit?

Här fattas en förklaring, eller två.

[Jotuni]

Men då påstår du - ett finsk ursprung för Gandvik i Vita havet - men INTE för dom andra Gand-vikar, fjordar og fjäll?!

Hur är det så med Vienan Meeri? Varför blev viena till vit?

Här fattas en förklaring, eller två.

Jag vet inte om gandfjordar och fjäll i Norge och kan inte konstatera om gand i deras namn är från finskan eller norskan. De är möjligt att samma ord har olika ursprungar och meningar.

Vienanmeri är finsk namn för Vita havet som kunde vara översättning från ryskt namn. Bakom ryskt namn och möjligen bakom skandinaviskan namnet kan vara också namnet bjarm. Bjarmerna bodde vid Vita havet och enligt Martti Haavio bjarm var isländsk namn som betydde vit. Egentligen var bjarmerna samma som vepser.

Finsk Vienas etymologin vet jag inte. Det liknar märkligt Österrikets Vienna som är från keltisk ord vindo som betyder vit.

[Frågvis Amatör]

Har vi några runstenar under järnåldern med begreppet svear inristat före 1000 e.Kr.?

Är den första runstenen med ett rike/folk eller folk Harald Blåtands i Jellinge som kristnade 'danerna"?

Jag kan inte komma på att jag har läst om en runsten med riken/folk före denna sten men jag kan ha missat något.

Thomas I

[Carl Thomas]

900 tal: Tirsted, Lolland, ristat o suoþiauþu. "Översatt till Särsvear" i Danmark.

"De som skiljde ut sig - eller - de som blev utskilda" är en Dansk översättning om jag minns rätt.

Översatt till "Svitjod" i Sverige.

Thomas

[Frågvis Amatör]

Tack Carl Thomas.

Finns också en på Simris kyrkogård men att döma av ornamentiken är den från 1000-talet.

Då finns det inga i Mälardalen?

Av de översatta runor jag har läst är det ofta släktrelationer, titlar, öar och platser som nämns men inte riken.

Thomas I

[Carl Thomas]

Jag vet ingen runsten i Sverige som skriver "svear" före 900 talet. Majoriteten av Sveriges alla runstenar finns i Mälardalen - men av dessa är ytterst få äldre än från 1000 talet.

I Götaland finns runstenar från 8 och 900 talet, runstenar verkar vara poppis där då. I Mälardalen blev det populärt efter år 1000.

I båda dessa områden finns det runstenar från ca 200 talet med den äldre Germanska runrqden med 24 runor. Efter ca 7-800 talet ersattes dessa med den yngre runraden med 16 runor. Rökstenen är från brytningstiden mellan dessa två runrader och har båda runraderna.

Sparlösastenen är från samma tid som Rökstenen och använder sig också av båda runraderna, sär nämns ett Uppsala (Upsal) för första gången - men ingen vet om det är GU som avses.

Thomas

[Boreas]

Formen suiones dyker upp i Tacitus Germania[3] och en liknande form uppträder i anglosaxiskans swēon(as) och formen sueones dyker upp i Adam av Bremens krönika. I Jordanes' Getica uppträder formerna suehans och suetidi. I islänningasagorna kallas de svíar.

Noréen var den förste som föreslog att suiones är den latinska formen av ett urgermanskt *swihoniz vilket skulle ha betydelsen "de egna, vi själva" och vars rot *swih- är identisk med latinets suus (dvs. inte från latinet utan från samma reflexiva indoeuropeiska rot, en rot som också finns i slaviska språk).[6] Formen *swihoniz skulle i Wulfilas gotiska ha haft formen *swaíhans, vilket i Jordanes gotiska skulle ha blivit suehans. Den motsvarande urnordiska formen skulle då ha varit *swehaniR. Denna form skulle enligt de ljudförändringar som fornnordiskan genomgick ha blivit svíar. En delvis liknande tolkning gjordes av v. Friesen som föreslog att namnet härleds ur roten *swe (egentligen samma rot som Noréen betecknade som *swih- och som ligger till grund för suus[7]) och skulle då ursprungligen ha varit ett adjektiv *sweoniz med betydelsen "släkt". Då skulle den gotiska formen ha varit *swians och h:et i suehans skulle ha varit ett inskott. Den urnordiska formen skulle då ha varit *sweoniR vilket också skulle ha utmynnat i de historiskt attesterade formerna.[8] Julius Pokorny (1959) menar också i Indogermanisches etymologisches Wörterbuch att Suiones och svíar är härledda från samma rot som ligger till grund för suus och betyder "egen"; han betecknar denna rot som *su¸e-, en variant av *se-.[7] Samma åsikt anammas av Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok (1922) och likaledes av Oskar Bandle (2002)[9]. Ett liknande ursprung anses ligga till grund för folknamnet sveber, varav det moderna Schwaben är härlett.

Av namnet svíar bildades under fornnordisk tid även adjektivet svænskr, det vill säga dagens svensk. Egentlig singularform saknades. Istället användes beteckningar som utgick från adjektivet, till exempel "svensk man" eller bara "svensk". Detta ledde under senare delen av medeltiden till en begreppsförvirring som kom att leda till dagens pluralform "svenskar".

Det urgermanska *swihoniz eller *sweoniz blev del av olika sammansättningar. En av dessa var fornnordikans Svíþjóð eller Svíþjúð (dvs. sveafolket). I anglosaxiskan var formen Swēoðēod (Beowulf). Denna sammansättning uppträder på runstenar i lokativen i suiþiuþu (Aspa Löt, Sörmland), a suiþiuþu (Simris, Skåne) och a suaþiauþu (Tirsted, Lolland).

Den danska källan Scriptores rerum danicarum från 1200-talet nämner en plats kallad litlæ swethiuthæ vilket troligen är holmen Sverige nära Stockholm. Det är intressant att notera att den enda stam som uppvisat ett liknande namn var goterna som från namnet *gutans (jämför suehans) bildade namnet gut-þiuda.

Namnet Svitjod och dess olika former gav upphov till det latinska namnet för Sverige: Suethia, Suetia och Suecia liksom namnen på Sverige i västgermanska språk som engelskans Sweden och tyskans Schweden.

En annan sammansättning var Svíariki (fornisländska), Suiariki (forngutniska i Gutasagan) eller Swēorice (anglosaxiska i Beowulf). Formen Swēarike utvecklades under 1400-talet till Sverighe på samma sätt som bakare blev bagare och mik blev mig. Gustav II Adolf använde formen Swirge och idag uttalas namnet svärje medan stavningen Sverige har blivit standard.

Andra sammansättningar var Swēoland (anglosaxiska i Ottars resa) och Svíaveldi (isländska sagor).

"SnialiastiR i Suitiudu(m)"

http://en.wikipedia.org/wiki/Runestones_at_Aspa

[Jotuni]

Det finns en rolig slump med folknamnet sveber.

Svebermän hade så kallad "suebian knot" http://en.wikipedia.org/wiki/Suebian_knot som är svebisk knut i håret. På länken finns även bilder av hårknuter.

I Rö runstenen finns namnet Swabaharjaz och enligt Köbler betyder urgermanisk swab sopa och borsta (*swab-, germ., V.: nhd. kehren, fegen). Engelskan swabs = mop made of rope or yarn och motsvarar tydligen svenskans svabel.

Roligaste är att finsk ord för sopa och borsta är harja (verben är harjata) och swaba-harjaz blir sopa-sopa där swab är germanisk ord för sopa eller borsta och harjaz motsvarar finsk borsta/sopa som är harja.

[Carl Thomas]

Vi svabbar golv fortfarande...

Thomas

[Jotuni]

Vi svabbar golv fortfarande...

Thomas

Finska harjas betyder grovt hår. Svinshår kallar man harjas. Om man tar detta betydelsen för swaba-harjaz fås swaba-hår där swaba kunde betyda hår som man knutit på samma sättet som man har knuter svabbar.

[Frågvis Amatör]

Dateringen av Sö Fv1948;289 är 1010-1050 e.Kr. vilket är samtidigt till något efter Olof Skötkonungs sista tid som kung.

http://www.runinskrifter.net/signum/S%C3%B6/Fv1948;289

Fortfarande inga runstenar med referenser till svear eller svea rike före år 1000 e.Kr. i Mälardalen eller något annat område i nuvarande Sverige?

Då är det enbart den runsten som Carl-Thomas nämner som har denna referens?
 
Thomas I

[supergeten]

Om aspa bro:
Observera att den här stenen är den äldsta skrift vari vårt land Sverige omnämns!

Det mest intressanta ordet på den här stenen torde vara det gamla landsnamnet suiþiuþu, alltså Svitjod eller Svearnas rike. Namnet förekommer bara här och på två stenar till - i Danmark (DR 216) och på Simrisstenen i Skåne (DR 344). 

  http://www.svenskarunstenar.net/sormland/sony1948aspa.html   

[Carl Thomas]

Bara för formens skull, Sitjod betyder "Sveafolket" och inget annat.

Thomas

[gangrade]

Bara för formens skull, Sitjod betyder "Sveafolket" och inget annat.

Thomas

Bara för formens skulle. Etymologin kanske säger Sveafolket. Språkbruket säger Sveariket. Annars är det väldigt synd om islänningarna som inte vet om att Sverige är ett land utan tror att det är ett folk. Stackars dom.

[Carl Thomas]

Var islänningarna verkligen här och läste runstenar för 1000 år sedan Gangrade? 

Och...hur vet du att Svitjod/Sveafolket då innebar ett rike?

Thomas

 

[Castor]

Ja, sannolikt bestod Svitjod under förhistorisk tid av många "riken".

[Ättelägg]

Svitjod - sveafolket, där de bor. Svithjod hin mikla, det stora = Ryssland. Svitjod som grund för andra länders benämning av Svearnas rike, Sweden, Schweden, Suede. Kan kverulera hur länge du vill men bruket av Svitjod som benämning på svearnas land är inget kontroversiellt.

[gangrade]

Var islänningarna verkligen här och läste runstenar för 1000 år sedan Gangrade? 

Och...hur vet du att Svitjod/Sveafolket då innebar ett rike?

Thomas

Förlåt, jag skulle ha vänt på det.

Bara för formens skull, Sitjod betyder "Sveafolket" och inget annat.

Thomas

Har du några källor till det? Var du där för 1000 år sedan och diskuterade betydelsen av "Svithjod". Nutida isländska, som är känt för att ha bevarat ålderdomliga former, antyder att Svithjod betyder riket Sverige?
Dessutom, är du så säker på att man skiljde på riken och folk i forna tiders nordiska språk?

För att svara på din fråga; Nej, jag vet inte att  Svitjod/Sveafolket då innebar ett rike.
Men vet du att "Sitjod" betyder "Sveafolket" och inget annat", eller är det bara något som du tycker?

/Stefan