Anders Carlsson, professor vid SU och enligt egen uppgift "västgötaskola". Han sätter det flitiga stenristandet som en del av Mälardalens svar på den västgötska maktexpansionen. Stenarna är resta för de levandes skull, inte de dödas. Han drar paralleller till den frankiska modellen som på kontinenten och i Danmark har gått hårt åt de gamla landägarna (och här gör jag en parallell till de anlosaxiska landägarnas oblida öde efter 1066...)
Stefan Brink, Aberdeen, tidigare UU, som för fram tanken att stora delar av Mälardalens stormannaskikt sopades bort under tidig medeltid. Oron var kanske befogad...
Givetvis. "Utanför den katolska kyrkan finns ingen frälsning" kunde Roms prelater förkunna på slutet av 1000-talet.
Då hade dom sista hedna kungadömen i Europa krossats och deras gamla hov, hallar. lagar och traditioner förintats. Efter att dom sista svenska, götiska och finska hoven bränns - mellan 1050 och 1070 - kunde Adam förkunna att "kristendomen hade nått världens yttergränser". Då fanns vare sej frälsning eller nåd för dom som hade satt sej upp emot Guds vilja.
Här finns alltså spår i både i ord och jord som kan beskriva karaktären av dom samhällsändringar som inträdde i Skandinavien under 1000-talet - efter att Danevirket föll och Danmark invaderades och lades under kejsaren av Rom - som vasall-stat och kyrklig koloni.
Det är mao. ingen märkvärdighet att Väst-Götaland därefter blir inslagsområde för kejsardömets militära, ekonomiska, politiska och kulturella erövring av den skandinaviska halvön. För att komma till en kompromiss beträffande Sverige anlitar Olof Sköldkonung en katolsk biskop och gör ett nytt, katolskt äktenskap med en katolsk prinsessa, ca. 1008.
Därmed hade landet fått en kristen konung och en katolsk biskop med residens på kungsgården i Sigtuna, där man nu gör inhemsk mynt - för bruk inom den katolska handelsmonopolen.
Den gamla byteshandeln - enligt gamla traditioner - med handelshusen i Österlandet och Novgorod pågår dock som förut - och motståndet mot det katolska enväldet är fotfarande kraftigt bland den inhemska adeln, jämte deras handelsmän och vikingar. Inom ynglinga-ätten ser man på denna tid en splittring, mellan Olofs äldsta son - den lagstadgade kronprinsen Emund - och Olofs yngre son Anund Jacob, vars uppfostran försiggått i biskopens påsyn.
När Knut den Store radar upp den första katolska ledungen, samlar han styrkor från England, Väst-Norge, Danmark och Jomsborg. Motivationen är att det svenska och öst-norska motståndet mot påvemaktens kontroll med den folken i norr och handeln i Östersjön får kuvas. Efter slagen vid Helgeå 1026 Anund Jacob, fick bli kung av Sverige. Därefter kunde Knuts stora ledung erövra Norge, 1027/28. År 1029 och 1030 samlar traditionalister och 'alternativa kristna' i hop en norsk-svensk motståndsarmé - med "sveakungens garde" i sin mitt - i försöket på att återta Norge.
När detta misslyckas är det klart att den katolska Anund får bli svenskarnas konung, medan Knuts son Svein får figurera som kung och skattmas för Roms nya, stora koloni i Nord-Atlantern. Fem år senare hade dock motståndet mot det katolska vasallstyret grott starkare - och när Knut den Store dör blir det Olof Haraldssons unge son, Magnus, som 1036-37 hämtas hem från Novgorod och insätts som kung av Norge och Danmark. Det senare i strid med jarlsonen Sven Ulfsson, som blev Anund Jacobs vän och den katolska kyrkans kandidat till Danmarks tron.
Efter Anunds gåtfulla död - på expedition i österled 1050 - blir Svein Estridsson även katolska kyrkans främste vapendragare i Norden, i kamp med resterna av dom gamla kungalinjer, adelssläkter och köpmän som intill vikingtidens slut hade rådd över landen och handeln ikring Östersjön.
