Vilka var egentligen "svearna" under vikigatiden?

[supergeten]

Kanske. Sigtuna nämns som Sictone och Sithun som låter som sitones.

Det är väl ordet kven som leder till kvinnor.

Jag har en annan teorin. Det är att kven är ursprungligen en keltiskt ord (bretonisk?) gwen eller gwyn som det är i Wales. Ordet betyder vit. Et annat ord finn betyder vit också och ännu mera ordet bjarm är isländsk för vit. Och vi alla vet om balter som är vita också. Många olika benämningar som alla betyder vit i olika språken.

Jag tror att vi har där ljushåriga blåögda folk.

Finn = vit? Berätta mer

[fileoscar]

Med hänvisning till Castors senaste inlägg:

Jag undrar om man inte generellt underskattar romarnas kunskap om hur det såg ut här uppe i norr. I vart fall när det gäller kustlinjerna – vad som fanns i den otillgängliga terrängen till lands måste däremot vara mer höljt i dunkel.  Sedan är det en annan sak att få ner det hela med rätt proportioner på en karta.

Tacitus verkar vidare vara en man som visste vad han pratade om. Visst är hans epos ibland färgade av stilistiska utsvävningar eller värderingar, men han är samtidigt noga med det sakliga innehållet. Och mycket vad han tar upp i t.ex. Germania överensstämmer väl med uppgifter flera sekler senare. Så totalt sett får man anse honom vara seriös och noggrann. Dessutom lär han ha haft förstahandsinformation till uppgifter om de germanska stammarna genom att han var gift med dottern till general Agricola, romersk ståthållare i Brittanien.

När Tacitus skriver Germania på 100-talet verkar man t.ex. känna till det norra ishavet. Kapitel 45 inleds ju med ”Bortom svionerna finnes ett annat hav, trögt flytande och nästan orörligt”. Att romarna skulle ha kunskap om det men samtidigt missat hela skandinaviska halvön låter inte särskilt troligt. Detta tycker jag också bekräftas redan i första kapitlet av verket där Tacitus beskriver Germaniens gränser. ”Det övriga omgiver Oceanen, som omsluter vidsträckta landtungor (halvöar) och öar med ofantlig ytvidd, såsom det visat sig sedan vi för kort tid sedan fått kännedom om vissa folk och konungar vilka kriget bragt i dagen.”.

Jag kan inte se att denna ö med ”ofantlig ytvidd” handlar om Själland, Bornholm, Gotland eller motsvarande (alla betydligt mindre än t.ex. Sicilien, Sardinien och Kreta) utan i stället just om Skandinavien (Island och Grönland kan man utesluta p g a slutklämmen om ”vissa folk och konungar”). Att man trodde det handlade om en ö må vara förlåtet. För att konstatera motsatsen krävs att man också seglade genom isen runt nordkalotten alternativt längst upp i Bottenviken.

Det är möjligt att Skandinavien inte omfattas av det ”klassiska Germanien”. Men jag vill nog mena att när Tacitus beskriver Germaniens folk i nämnda verk så inbegriper han stammar som bor antingen på halvön eller på andra öar i dess närhet. Därutöver har han skaplig koll på stammar som han bedömer inte vara germaner – som peuciner/bastarner, veneter och finnar.

Utifrån diskussionen hittills kan vi väl för ett ögonblick leka med tanken – som ett experiment - att svionerna endast höll till i Mälardalen och sitonerna rakt öster om (finska skärgården; finska viken). Den svåra frågan blir då – vilka fanns i södra Skandinavien? Svaret kan bara ha två alternativ om man tror på Tacitus som vederhäftig och villig att beskriva det han känner till:
a) att detta var ödemark
b) att Tacitus helt enkelt inte hade kunskapen om vilka folk som höll hus där

A-alternativet faller direkt med tanke på alla spår av utbyte med romarna.
B-alternativet känns heller inte särskilt hett. Tacitus ”vet” att sitonerna håller till i trakten av nuvarande Finland – norr om aesti och söder om de sarmater han beskriver i 46:e kapitlet, men är däremot totalt okunnig om vilka som rör sig i nuvarande Halland, Skåne, Blekinge och Gotland.

Experimentet höll alltså inte. Om svionerna så hade någon form av säte i Mälardalen så måste de (eller de Tacitus tror vara svioner) även ha huserat söder om – kanske inte som en homogen enhet utan snarare i något slags förbund av ”småriken”. Därav benämningen ”Suinom hinc civitates” i kapitel 44.

En kvarstående fråga är då vilka som i så fall ingick i förbundet. Andra än ”rena” svioner? Gutar och göter?. Varför hänförs gotones bara till kontintenten?

[stakodder]

Kan inte Tacitus endast ha tagit med de mest speciella stammarna utanför egentliga Germanien, dvs svionerna med sin flotta och sitonerna med sitt matriarkat? Ambitionen vara kanske inte att nämna alla.

[Jotuni]

Finn = vit? Berätta mer

Ordet fionn är irisk ord för vit och i engelsk formen den är finn. Den närmaste kelter jag kan tänka på var cimbrer i Danmark.


Fionn or Finn is actually a nickname meaning "fair" (in reference to hair and/or skin colour), "white", or "bright". His childhood name was Deimne [dʲeβ̃nʲi] (Modern Irish [dʲeβʲɨnʲɨ] (Southern [dʲəinʲɨ]) "Sureness, Certainty", and several legends tell how he gained the nickname when his hair turned prematurely white. The name "Fionn" is related to the Welsh name Gwyn, as in the mythological figure Gwyn ap Nudd, and to the continental/Roman British Celtic Vindos, also a 'nickname' for a god such as Belenos.
http://en.wikipedia.org/wiki/Fionn_mac_Cumhaill

Gwyn betyder samma som fionn, dvs vit.

Mystiska finfolk i Orkney
The Finwife prefers a more natural form, and often appears as a mermaid [2] with long, flowing golden hair, snow white skin, incredible beauty, and, sometimes, a long fish tail
http://en.wikipedia.org/wiki/Finfolk

In the Irish Chronicles the distinction is usually well preserved, the Norse being called Finn-Gaill, or "Fair Foreigners," and the Danes Dubh-Gaill, or "Dark Foreigners."
http://www.libraryireland.com/HullHistory/Northmen1.php

I Britannien var Herefinnas kungarike i Mercia. Kungen av friser hette Finn Folcwalding. Finn är förnamn eller del av förnamn i Skandinavien så som med iirer och friiser.

Betydelsen av finn ser ut mycket klart. Det är vit, ljusig och pekar på personens utseende.

Beskrivningen förutsätter att germaner lånade uttrycket fionn (och gwen,gwyn) från kelter, började använda uttrycket som förnamn och folk namn men förlorade ordets original mening.

[Castor]

Med hänvisning till Castors senaste inlägg:

Jag undrar om man inte generellt underskattar romarnas kunskap om hur det såg ut här uppe i norr. I vart fall när det gäller kustlinjerna – vad som fanns i den otillgängliga terrängen till lands måste däremot vara mer höljt i dunkel.  Sedan är det en annan sak att få ner det hela med rätt proportioner på en karta.

En försiktig tolkning av de skriftliga källorna från antiken (främst Strabon, Pomponius Mela, Plinius d.ä. och Ptolemaios) ger dock vid handen att romarna började bli bekanta med Jylland (Cimbricae Chersonesi) och några av de danska öarna (Insulae Scandiae) under första århundradet efter Kristus. Längre än så nådde de aldrig och de hade väl heller inget intresse av att ta reda på vad som fanns bortom öarna mellan Kattegatt och Östersjön.

När Tacitus skriver Germania på 100-talet verkar man t.ex. känna till det norra ishavet. Kapitel 45 inleds ju med ”Bortom svionerna finnes ett annat hav, trögt flytande och nästan orörligt”. Att romarna skulle ha kunskap om det men samtidigt missat hela skandinaviska halvön låter inte särskilt troligt.

Så som jag tolkar det så är det inte Norra Ishavet som åsyftas (hur skulle man kunna ha fått kännedom om en så avlägsen kust, och varför nämns inte med ett enda ord den långa och mödosamma väg man måste färdas för att nå dit?). Jag tycker att beskrivningen av "det andra havet" passar alldeles utmärkt på själva Östersjön sedd från den yttre stranden av Frische Nehrung. Handelsvägen till aestiernas bärnstensrika domäner gick sannolikt innanför detta näs på vilket, enligt min uppfattning, svionerna hade sina boplatser "ute i själva Oceanen". Det "Svebiska havet" eller det "Aestiska havet" (litauiska: Aistmarės) blir enligt denna tolkning den lagun i vars längdrikning man färdas för att ta sig till aestierna och deras berömda bärnstensfyndigheter.

Detta tycker jag också bekräftas redan i första kapitlet av verket där Tacitus beskriver Germaniens gränser. ”Det övriga omgiver Oceanen, som omsluter vidsträckta landtungor (halvöar) och öar med ofantlig ytvidd, såsom det visat sig sedan vi för kort tid sedan fått kännedom om vissa folk och konungar vilka kriget bragt i dagen.”.

kan inte se att denna ö med ”ofantlig ytvidd” handlar om Själland, Bornholm, Gotland eller motsvarande (alla betydligt mindre än t.ex. Sicilien, Sardinien och Kreta) utan i stället just om Skandinavien.

Allt är relativt, jag kan inte se varför man inte skulle kunna beskriva Jylland, Fyn, Lolland och Själland som vidsträckta landmassor med "ofantlig ytvidd". Det tycks också vara så att de "folk och konungar" som romarna fått kännedom om hörde hemma i det som idag är Danmark (se t.ex Ptolemaios och fynd av romerska lyxvaror i t.ex Hoby på Lolland).

Det är möjligt att Skandinavien inte omfattas av det ”klassiska Germanien”. Men jag vill nog mena att när Tacitus beskriver Germaniens folk i nämnda verk så inbegriper han stammar som bor antingen på halvön eller på andra öar i dess närhet. Därutöver har han skaplig koll på stammar som han bedömer inte vara germaner – som peuciner/bastarner, veneter och finnar.

Nja, så himla bra koll hade han ju inte. Gränsen mellan Germania och Sarmatia var inte särskilt väl definierad, därför fick han ta med en del folk som han inte visste om de skulle räknas till germanerna eller till sarmaterna.

[Jotuni]

Kan inte Tacitus endast ha tagit med de mest speciella stammarna utanför egentliga Germanien, dvs svionerna med sin flotta och sitonerna med sitt matriarkat? Ambitionen vara kanske inte att nämna alla.

Jag tror att Tacitus träffat inte sig själv alla folk han nämnde. Några men inte alla. Tacitus måste ha haft informanter men kanske de hade tydligen inte ens träffat alla folk de berättade om till Tacitus. Därför berättelsen måste ha rykte särskilt när de gäller avlägsen folk.

[123hopp]

Jotuni skrev förut : "...and the Danes Dubh-Gaill, or "Dark Foreigners." Så menade jag när jag skrev om den tredje komponenten av Skandinaviens invånare.

[Boreas]

Nja, så himla bra koll hade han ju inte. Gränsen mellan Germania och Sarmatia var inte särskilt väl definierad, därför fick han ta med en del folk som han inte visste om de skulle räknas till germanerna eller till sarmaterna.

I just det fallet skriver Tacitus att han inte är riktigt säker på om folkgrpperna ikring Vistula skal räknas till skyter/sarmater (vender) eller germanerna.  Men i huvudsak är Tacitus rätt klar på att man har germanska/skandinaviska folk i väster och skytiska/vendiska folk i öster.

Det stämmer iofs. bra med den tudelning man ser på arkeologiska kartor - där man har två parallella kulturer/civilisationer ikring Östersjön; en östlig och en västlig. Sen återstår det å definiera vad Tacitus et al lägger i begreppen 'germanska' eler 'sueviska' - gentemot  'skytiska' eller 'sarmatiska'. Sannolikheten är ju stor för att man i öster haft ett germansk ('gottonsk') språkgrupp, medan man i öster haft ett fenno-ugrisk ('uralisk'/'vendisk') språkområde.

I dag kan man fortfarande skilja mellan dessområden, fast en större del av Väst-Europa (Frankrike, Belgien och delvis England) efter den romerska invasion fick lämna sina 'germanska rötter' och lägga om språket till ett latinskt baserad 'lingua franca'. Under tiden fick en ännu större del av Öst-Europa (inkl. Ryssland) lämna sitt ursprungliga, fenno-ugriska modersmål för ettOst-Romerskt 'lingua franca' - numer kallad 'slaviska'. Men intill dess talade dom finsk-ugrisk eller 'vendiska' - vilka romarna kallade 'venetiska'.

http://en.wikipedia.org/wiki/Vistula_Veneti



   

[Boreas]

En försiktig tolkning av de skriftliga källorna från antiken (främst Strabon, Pomponius Mela, Plinius d.ä. och Ptolemaios) ger dock vid handen att romarna började bli bekanta med Jylland (Cimbricae Chersonesi) och några av de danska öarna (Insulae Scandiae) under första århundradet efter Kristus. Längre än så nådde de aldrig och de hade väl heller inget intresse av att ta reda på vad som fanns bortom öarna mellan Kattegatt och Östersjön.

Så som jag tolkar det så är det inte Norra Ishavet som åsyftas (hur skulle man kunna ha fått kännedom om en så avlägsen kust, och varför nämns inte med ett enda ord den långa och mödosamma väg man måste färdas för att nå dit?).

Senare latinska texter beskriver Vita havet som "Skyternas hav".  Enligt myterna visste såväl greker som romer om det evigt tillfrusna ishavet - norr om Skandinavien. När Adam av Bremen skriver om landen i norr hade man redan latinska namn för haven norr polarcirceln - typ: "Mare Tennebrossum" och "Mare Coagulatum".

http://books.google.no/books?id=POxGEBD37moC&pg=PA97&lpg=PA97&dq=Roman++Mare+Coagulatum&source=bl&ots=9y8ttSAJLZ&

http://books.google.no/books?id=rYm751rw6jQC&pg=PA88&lpg=PA88&dq=Mare+Coagulatum&source=bl&ots=OG_nbVNkuz&sig=do9N5YcU1dGRmhjEGiw

[Castor]

Kan inte Tacitus endast ha tagit med de mest speciella stammarna utanför egentliga Germanien, dvs svionerna med sin flotta och sitonerna med sitt matriarkat? Ambitionen vara kanske inte att nämna alla.

Ja, men varför skulle han ha gått så långt utanför det egentliga Germanien?

Om en modern italienare skulle skriva en bok med titeln Germania så hade det varit självklart att endast Tyskland och tyskarna skulle avhandlas. Inte hade man väl väntat sig att han i denna bok också skulle beskriva svenskarna, esterna, finnarna och samerna ingående?

Tacitus hade ett lite större och yvigare Germania att berätta om, men annars gällde nog samma regler då som nu. Man håller sig till ämnet, eller också väljer man en annan boktitel.

[Castor]

Senare latinska texter beskriver Vita havet som "Skyternas hav".  Enligt myterna visste såväl greker som romer om det evigt tillfrusna ishavet - norr om Skandinavien. När Adam av Bremen skriver om landen i norr hade man redan latinska namn för haven norr polarcirceln - typ: "Mare Tennebrossum" och "Mare Coagulatum".

Andra namn är t.ex. "Mare Pigrum" ("Tröga havet"), "Cronium" och "Amalchium". Man måste dock skilja mellan myter och faktisk upplevd verklighet. Säkerligen hade man observerat att klimatet blev kallare och kallare ju längre norrut man reste. Att det längst uppe i norr måste vara så kallt att själva havet är helt fruset kunde man gissa sig till, utan att behöva se det med egna ögon.

Under riktigt kalla vintrar kan som bekant i stort sett hela Östersjön inklusive Kattegatt och Bälten vara istäckt. Det kan vara detta "ishav" som ligger bakom en del av myterna.

Att Vita havet skulle vara "Skyternas hav" har jag aldrig hört talas om, Skyterna höll ju mest till vid det Svarta. Om det är ett nordligt hav som avses så är väl Östersjön (av Ptolemaios kallad "Sarmatiska oceanen") mer trolig.

[fileoscar]

Så som jag tolkar det så är det inte Norra Ishavet som åsyftas (hur skulle man kunna ha fått kännedom om en så avlägsen kust, och varför nämns inte med ett enda ord den långa och mödosamma väg man måste färdas för att nå dit?). Jag tycker att beskrivningen av "det andra havet" passar alldeles utmärkt på själva Östersjön sedd från den yttre stranden av Frische Nehrung. Handelsvägen till aestiernas bärnstensrika domäner gick sannolikt innanför detta näs på vilket, enligt min uppfattning, svionerna hade sina boplatser "ute i själva Oceanen". Det "Svebiska havet" eller det "Aestiska havet" (litauiska: Aistmarės) blir enligt denna tolkning den lagun i vars längdrikning man färdas för att ta sig till aestierna och deras berömda bärnstensfyndigheter.

OK - var och en har sin tro.
När det gäller min så bygger den bl a på meningen efter: "....nästan orörligt. Att jordens krets runt om inneslutes och begränsas av detta hav är sannolikt av det skälet, att det sista skenet från den redan sjunkande solen varar ända till soluppgången med sådan klarhet , att stjärnglansen mattas" (45 kap).

I mina ögon låter det som en midnattssol man sällan ser i Balticum.

[Ättelägg]

Ute i osceanien, tja brukar väl menas ute i havet, inte vid kusten. Midnattssolen beskrivs och det är inte nere i södra östersjön vi hamnar, bör vara långt uppe i norr, inte norr om polcirkeln, där mattas inte stjärnorna, de finns knappt  utan betraktelsen är andrahandsuppgifter från de som varit långt norr ut. Det är en mödosam fär över allt vid denna tid så intresset var väl inte speciellt stor att beskriva hur mödosamt det var till olika delar. Varför skulle inte en Italienare beskriva hela Germanska världen utan bara Tyskland? Vilka skäl?? Tacitus beskriver Germanerna och områdena bortom gränsen, han tar med det han hört/vet för att försöka skapa en bild av vad som döljer sig bortom civilisationen. Att det främst blir germaner är för att dess gett Romarna på moppen och redan sedan Cimbriernas tid varit ett mytologiskt hot. Han tar med det han känner tills han hamnar i ytterområdena där Germanernas värld, sannolikt, slutar. Enkelt.

[Castor]

OK - var och en har sin tro.
När det gäller min så bygger den bl a på meningen efter: "....nästan orörligt. Att jordens krets runt om inneslutes och begränsas av detta hav är sannolikt av det skälet, att det sista skenet från den redan sjunkande solen varar ända till soluppgången med sådan klarhet , att stjärnglansen mattas" (45 kap).

I mina ögon låter det som en midnattssol man sällan ser i Balticum.

Någon midnattssol är det ju inte fråga om. Man kan väl tänka sig att Tacitus' uppgiftslämnare var så fascinerad av de preussiska solnedgångarna och -uppgångarna - helt olika dem man kan se vid Medelhavet - att han blev helt lyrisk och yrade om "att man dessutom hör ljudet av den ur havet uppdykande solen och ser hästgestalter och strålar kring huvudet..."

http://www.panoramio.com/photo/6990883

[Boreas]

Andra namn är t.ex. "Mare Pigrum" ("Tröga havet"), "Cronium" och "Amalchium". Man måste dock skilja mellan myter och faktisk upplevd verklighet. Säkerligen hade man observerat att klimatet blev kallare och kallare ju längre norrut man reste. Att det längst uppe i norr måste vara så kallt att själva havet är helt fruset kunde man gissa sig till, utan att behöva se det med egna ögon.

Under riktigt kalla vintrar kan som bekant i stort sett hela Östersjön inklusive Kattegatt och Bälten vara istäckt. Det kan vara detta "ishav" som ligger bakom en del av myterna.

"Mare Cronium" låg/ligger faktisk inne i Östersjöns östra havsvik. Här finns fortfarande relikter efter en svunnen forntid i namn som "Kronofjärden" och "Kronoborg".

Att Vita havet skulle vara "Skyternas hav" har jag aldrig hört talas om, Skyterna höll ju mest till vid det Svarta. Om det är ett nordligt hav som avses så är väl Östersjön (av Ptolemaios kallad "Sarmatiska oceanen") mer trolig.

När man på 1500-talet gör en latinsk karta av Norden blir Vita havet beskriven som "Mare Schiticum":
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/e/ea/Carta_Marina.jpeg

[Castor]

Ute i osceanien, tja brukar väl menas ute i havet, inte vid kusten.

En smal landtunga med som mest ett par kilometer mellan ena stranden och stranden på motsatta sidan är väl en alldeles utmärkt lokalisering?

Midnattssolen beskrivs och det är inte nere i södra östersjön vi hamnar, bör vara långt uppe i norr, inte norr om polcirkeln, där mattas inte stjärnorna, de finns knappt  utan betraktelsen är andrahandsuppgifter från de som varit långt norr ut. Det är en mödosam fär över allt vid denna tid så intresset var väl inte speciellt stor att beskriva hur mödosamt det var till olika delar.

I samma kapitel  (kapitel 45) som man kan läsa om solens ned- och uppgång (alltså ingen midnattssol!) kan man läsa om bärnsten. Därför är det logiskt att hela berättelsen handlar om samma område. Anledningen till att färdas hela den långa och mödosamma vägen till detta område var att skaffa bärnsten, inte att beundra den bärnstensfärgade solnedgången!  Vad skulle det ha funnits för incitament för en romare (eller någon som kunde lämna uppgifter till romarna) att ta sig ända upp till midnattssolens land?

Varför skulle inte en Italienare beskriva hela Germanska världen utan bara Tyskland? Vilka skäl??

Därför att Germania helt enkelt betyder Tyskland på italienska.

Tacitus beskriver Germanerna och områdena bortom gränsen, han tar med det han hört/vet för att försöka skapa en bild av vad som döljer sig bortom civilisationen. Att det främst blir germaner är för att dess gett Romarna på moppen och redan sedan Cimbriernas tid varit ett mytologiskt hot. Han tar med det han känner tills han hamnar i ytterområdena där Germanernas värld, sannolikt, slutar. Enkelt.

Om Tacitus verkligen ville beskriva ett mer omfattande område än själva Germanien hade han kunnat kalla sin bok "Europa Septentrionalis" eller något liknande. Germanien var runt år 100 tämligen väl känt (betydligt bättre känt än Sarmatien) och romarna hade såväl politiska som ekonomiska intressen där.

[Castor]

När man på 1500-talet gör en latinsk karta av Norden blir Vita havet beskriven som "Mare Schiticum":
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/e/ea/Carta_Marina.jpeg

"Oceanus Scithicum" på Olaus Magnus' berömda 1500-talskarta "Carta Marina" är väl snarare Norra Ishavet. Vita havet återfinns en bit längre ned med namnet "Lacus Albus", dvs "Vita sjön"(Olaus trodde tydligen att Vita havet var en insjö).

[Castor]

Tacitus' svioner har redan diskuterats en hel del i denna tråd. Vad som däremot ännu inte har diskuterats (tror jag) är det norska namnet Svean (finns både som släktnamn och som ortnamn).

Det finns ett antal Svean-platser i Trøndelag:

http://travelingluck.com/Europe/Norway/Nord-Tr%C3%B8ndelag/_3257059_Svean.html
http://nrktest.nrk.no/sadji/Norga/Lulli-Tr%C3%B8ndel%C3%A1ga/Orkdal/Svean/
http://www.statkraft.no/prosjekter/norge/nye-svean-kraftverk/

Vad betyder namnet? Är det en motsvarighet till de svenska namnen Sved-, Sveden och Svedjan?

Kanske har Svean något att göra med Jordanes´ Svehans som ju inte bodde så långt från Skridfinnarna och midnattssolens land.

[fileoscar]

I samma kapitel  (kapitel 45) som man kan läsa om solens ned- och uppgång (alltså ingen midnattssol!) kan man läsa om bärnsten. Därför är det logiskt att hela berättelsen handlar om samma område. Anledningen till att färdas hela den långa och mödosamma vägen till detta område var att skaffa bärnsten, inte att beundra den bärnstensfärgade solnedgången!  Vad skulle det ha funnits för incitament för en romare (eller någon som kunde lämna uppgifter till romarna) att ta sig ända upp till midnattssolens land?

Nu blandar vi nog ihop karamellerna. I 45 kapitlets första stycket gör Tacitus en utvikning och berättar om vad som finns bortom svionernas land. I andra stycket går han sedan vidare - helt enligt sin bestämda ordning - att beskriva högra kusten av det svebiska havet. Vad som berättas där och i följande stycket - bl a om bärnsten - har inget med havet i första stycket att göra.

Vad som emellertid är intressant i sammanhanget är hur han avslutar första stycket - om det stela och oröliga havet. Han skriver här "Hit upp, men inte längre, sträcker sig livets värld; så långt talar ryktet sanning".

Inget liv norr om bärnstenskusten, que?

[Castor]

Nu blandar vi nog ihop karamellerna. I 45 kapitlets första stycket gör Tacitus en utvikning och berättar om vad som finns bortom svionernas land. I andra stycket går han sedan vidare - helt enligt sin bestämda ordning - att beskriva högra kusten av det svebiska havet. Vad som berättas där och i följande stycket - bl a om bärnsten - har inget med havet i första stycket att göra.

Vad som emellertid är intressant i sammanhanget är hur han avslutar första stycket - om det stela och oröliga havet. Han skriver här "Hit upp, men inte längre, sträcker sig livets värld; så långt talar ryktet sanning".

Inget liv norr om bärnstenskusten, que?

Läser man kapitlet rakt upp och ned, så tycker jag nog ändå att den mest rimliga tolkningen är att beskrivningen av solen och omnämnandet av bärnsten härrör från samma reseberättelse. Bärnstensvägen från limes (vid nuvarande Wien) ända fram till bärnstenskusten ligger troligen till grund för Tacitus' och andra romares kännedom om de östra delarna av Germanien. Att Tacitus helt oförmodat skulle beskriva solen sedd från den nuvarande norska kusten, utan att ge minsta antydan till förklaring till hur han fått denna information, faller på sin egen orimlighet. 

Enligt den antika världsbilden var bärnstenskusten så nära "världens ände" man kunde komma. Pomponius Melas Vistula mynnar ut i den norra Oceanen (som här kallas "Britannicus Oceanus", vilket också ger en vink om att Skandinaviska halvön ännu var okänd):

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Europa_by_Pomponiusz_Mela_1st_century.jpg

Och Ptolemaois säger uttryckligen att den kända värden tar slut norr om den fjärde flodmynningen (räknat från Vistula) i Sarmatien (Balticum). Denna nordligaste kända flodmynning bör vara Ventas mynning i nuvarande Lettland.