Vemvet!
I ett bälte runt alperna, samt i Gallien levde stamfolk romarna benämnde Kelter. Vi kallar gärna även Britter och Irer Kelter, även om de sannolikt mer omfattades av de kulturyttringar, sociala yttringar etc, som var gemensamma med kelterna. De levde i begränsade stamområden, oftast med 1-flera städer som centrum. Fursten, den främste krigaren, bodde som regel i en stad och kunde vara en kvinna. De keltiska småstaterna var sammanbundna med för tiden goda vägstråk, vilka utnyttjades för en avancerad handel. Kelterna var rika och romarna (i varje fall dess högadel) ville åt rikedomarna, därför anföll romarna dem. Kelterna var dessutom skickliga administratörer och hade vid tiden för romarnas anfall i stort upphört med inbördes strider. De kunde flytta 280000 personer fredligt, planenligt och ordna för en sådan förflyttnings försörjning, boenden, sjukvård etc trots att mängder med stamområden skulle passeras. Vi vet detta då Ceasar redovisar en av listorna i sina memoarer.
Det innebär att sådana keltiska städer även ligger regelbundet utlagda upp till mellersta Tyskland. Kelterna lärde sig bistert att när romarna anfaller, så slår de till mot städerna och menar att de segrat. Alltså överger de kelter, som levde i nuv Tyskland, Tjeckien etc sina städer och organiserar om sin civilisation till att en ekonomi baserad på landsbygdsboende och landsbygdsvisa produktionscentra (Jmf Helgö, Gene). Flera sådan städer är identifierade och några är under kontinuerlig utgrävning. Det handlar om ytor många gånger Björköstadens och mer omfattande lager därtill. Dessutom militariserades de via skapandet av krigarsällskap, som skulle skydda landsbyggderna vid anfall från grannar eller från romarna. Krigarsällskapen hämtade ofta förstärkningar via kontakter med nordliga folk. Kelterna månade lika gott om sin ära i krig, som sedemera när samma grupper blev germanerna (och de norrifrån kommande). I och med detta får man enligt min mening börja kalla kelterna för germaner.
Slaget vid Tautoburgerskogen var inte ett slut på romersk krigföring, som vi ofta tutats i. Det var istället början på en lång rad straffexpeditioner, som då och då utvecklades till krigföring ända upp mot Jylland, Oders mynning och i varje fall till Wiechells mellersta flöden. Flottor opererade tidvis in i Östersjön som understöd.
Vad gäller skydd av handelsvägar, så föreslår jag att du läser Pritsaks "Origin of Rus". Han hävdar (främst för stäppnomader, men omnämner parallellt "sjönomader") att de fastboendes handelsorganisationer (kanske Gutar) betalade tributer till klaner "in being" för att skydda sig mot plundring och pirater. I en dynamisk situation betyder detta att klanen (ex Svear) kan engagera fler krigare. Alla klanmedlemmar har förståss ställts sig i beroende av klanledare och gett denne sin fulla lojalitét. När klanen växer i krigare och därmed makt, så är fler handelshus beredd att betala tribut etc. Så länge klanen är under framgång! Det är möjligt att se Svearna på ett sådant sätt.
Vad gäller Rus, vet vi inte ett dugg vilka de är. Några av deras krigare är antagligen rekryterade i Östskandinavien, en del verka rekryterade från Norge, bl a Mjösa-/Kongsvingerområdet. Ibland nämns Rörek som dan, vilken via Friesland anländer till Ladogaområdet. Det är inte osannolikt att Gutarna är starkt involverade i Rus. Samtidigt kan vi vara säkra på att Rus inkluderade mängder med i Stora Svitjod rekryterade inhemska krigare, liksom Östersjöslaver. Men namnet Rus sattes troligen m anl av namnet på den ledande ätten/klanen. Så länge krigarna ställde sig i beroende av Rus, så var ALLA Rus.