Ytterligare argument som påtalats i den riktningen är att ortnamn som Sigtunir och Upsalir förekommer i pluralform.
Uttryck som Tingvellir, Uppsalir, Upplònda eller Hölonda syftar på 'vallarna', 'salarna' och 'landen' som enhet. Tingvellir är EN plats, bestemd form. Hölonda ('högland
en') är likaledes EN byggd, numera en kommun. Upplonda/Upplandiz är ett landskap, som syftar på ett fylke i Norge respektive ett län i Sverige. Det handlar om form - innebörden är en och den samma som i dagens Tingvellir, Hølonda, Oppland och Uppland. Man kan inte översätta forn-nordiska eller andra dialekter utan att känna språkets grundformer.
Det var en lång tråd med inte så mycket nytt. Men en sak vill jag tillägga. "svear" skrivs alltid i plural i fornnordiska texter. Det fanns alltså inget ord för att säga en "svensk". Detta kan man fundera över.
Forn-nordisk filologi kan berätta
mycket om forntidens språklurtur. Här finns 6-7 olika kasus och tre olika 'kön'. Med könsneutrala pronomen - som i engelskan - slipper man alltså det. Svenskan har häller inga kasus och enbart två kön - som går lika i alla modus. Saknar man blick för refleksiva dativsformer kan man givetvis missförstå en hel del - och tolka olika ändelser att vara olika meningar, i stället för olika modus.
I endera islänska sagor, t.ex. Ynglingatal, beskrivs faktisk EN svensk, alltså en person från Sviariki eller Svitjod (Sveafolket). Ordet är
"èn svenskr", vilket också skirvs
"èn sænskr". Uttrycket svarar direkt till vad man använder i dagens form "en svensk' (no.: 'en svenske', da.: 'en svensker') - alltså
en person 'tillhörande, av eller ifrån det svenska folket'. Bestämd form, singularis.
Svear och götar, som daner och vender, är alla etnonymer - som reflekterar en gammal, kulturell och etnisk differentiering. Samma ljudform används också i sagornas beskrivning av dom som bor i 'Danamòrk' och 'Danaveldi', där 'dans' karar' (genitiv) i ental blir 'èn danskr'. I modern danska används alltså samma grundform fortfarande; 'en dansker', som man i Norge fortfarande använder formen 'en danske' - parallellt med 'en svenske'. Observera att dagens rot-form - 'en svensk' - fortfarande använder genitivsform, precis som i 'eine deutsher' och 'a german'. Dessa språk har häller ingen onomatisk parallell till dom gottonska etnonymen 'en göte' eller 'en jyde'.
Snorre kallar en person från Gautland för "en gautskr"eller "en gauskr". Men här finns alltså entalsformen 'en gautr' -
också, numer översatt som 'en göte'. Skillnaden i form skriver seg alltså från dialektala skillnader, främst.
I våra dagar hittar man häller inte etnonymet 'en dane' i Danmark, men väl 'en jyde'. I England finns häller inte 'en engel' men väl 'en brite', 'en skotte' och 'en ire'. En svenskr är inte den ända utan gottonsk rot-form. Öborna själva använder häller inte 'an eng', utan 'an english' (genitiv) eller 'an englishman'. Dock används fortfarande 'a brit', 'a scott och 'an irish' - vid sidan om 'an englishman', 'a scottsman' och 'an irsh'. I Norge hittar man heller ingen 'nor' eller 'nore'. Här finns knappt ett landskap som har siona ursprungliga folknamn kvar - eftersom man i Norges landskap finner 'en opplänning, en hedemarking, en fjording, etc. Undantagen här finns dock - i landskapen Telemark ('en tyl'), Agder ('en egd') och Tröndelag ('en trönder'). Bemerk att dagens 'trönder' betyder 'EN trönd-ir', prescis som Snorre beskriver DET Uppsalr, DET Sigtunr och EN svenskr.
Filologi är ett segt yrke - och det kan vara frestande att skippa nyanser och hitta genvägar - i stället för att tänka efter två gånger - till man nått en rejäl insikt och en dito reflektion...
