Bilden kring bosättningarna i eg.finland som uppvisar markanta drag av mellansvensk kultur är i sig även de mer av en blandkultur. Det intressanta är att vi innan avfolkningen av dessa regioner, märk väl att detta tydligen gäller även Åland, har en idag okänd kultur som ej var ren finsk utan mer en germansk och baserad på kust-ö förhållanden.
Deras relationer med Sverige och Skandinavien är hursomhelst av mycket gammalt datum. Sen lär deras språk redan ha varit 'germansk' - altså "götiskt" eller "gotonskt" - varifrån också svenskan kommit.
Tidigare fanns det språkforskare som inte såg Tyskland som alla germanska spårkens vagga. Därför använde man termen "gottonsk".
Dessa språkformer utvecklades hursomhelst ikring Östersjöns
västra sida - till skillnad från dom 'vendiska språken' (numera kallad 'fenno-ugriska') som utvecklats på Östersjöns östra sida.
Sen kan man jämföra spridningen av götiskans 'dialekter' - från Gotland till Västerbotten, Österbotten och Finska Viken. Sen kan man se att det vendiska (finska) språket spridits ikring Norrbotten och efter skogsbälten mot sydväst - till Härjedalen, Hälsingland och Värmland. Det lär framgå att topografi och biotopi - i relation till livsform, näringskultur och livsgrundlag - varit betydligt viktigare för dom språkgruppers spridningsmönster än moderna, territoriala gränser kan ge intryck av.
Om kustbefolkningarna efter Bottenhavet och Finska viken hade en gemensam sjöfartskultur, så kan vi uppfatta varför dom delade samma grundspråk - även om dom kunde tillhöra olika 'ätter'.
Samma typ enhet med avknoppade variationer kan man sen se bland venderna, från Vistulas "veneti" till ester, kareler, kvener, skogsfinnar, alfer (älvgrimmar) - eventuellt gamla vendelbor och finnvedingar (finnaithe).
När goterna har sin Vättern får dom dela den gamnla havsbukten i norr med svearna i nord-ost och Vänern-a i nord/nord-väst - vilka man också kallat alferna i Alfhem. Sen har vi öst- och väst-götar jämte norr-götar kallad 'nordmän', ända upp till Lofoten och det gamla Kvenland...
Mellan dessa skogsbönder, getbönder och fiskarbönder - i dom öppnare lågbygder och dom större slätterna - hittar man sen dom riktiga bönderna, kallad svear och daner. Att daner och svear kom dela språk med götarna är kanske inte så märkvärdigt - geografin tagen i betraktelse. Det hör även till bilden att götarna - både före och efter det intensiva jordbrukets utveckling - kom stå för skeppsbyggandet, skeppsfarten och den båtburna handeln efter kusterna - och över haven. Sen är venderna fortfarande specialister på älvar och vattendrag.
När man redan på Ottars tid hittade "blandkulturer" - där nord-göten Ottar drev med såväl kor som hästar, getter som ren - så betyder det i princip att som olika kulturformers specialiteter förmedlats och utväxlats till dom orter där dom varit anpassningsbara. Därför kunde finnarna i södra Finland driva rätt stort med kor, korn och häst - medan finnarna norr i Finnmark kunde sy i hop havsgående båtar (skepp) som seglade bättre än någon annans.
Dom sydliga vender - kallad "venedae" eller 'ouener' eller 'huner' - handlade genom älvsystemen från Svarta havet. När dom inte klarade hejda fientliga intrång söderifrån fick dom även hjälp norrifrån - av vesi-goter och ostro-goter. Dessa goter utvecklade en egen variant av sitt 'gottonska' (götiska) blandat med vendiska (finska).
Lika lite som den klimatiska och biologiska evolutionen rör den kulturella utveckling i Nord-Europa sej efter rigida gränser, stringenta linjer eller mekanistiska tidsaxlar. Det närmaste vi kan komma en enkel beskrivning av utvecklingen från stenålder till atomålder finns redan - märkligt nog - formulerat i Gutasagans början, där den djuptänkte Tjelvar uttrycker att "Allt är i bågar förbundet".