Det synnes mig att vi har en debatt mellan kvantitativ forskningstradition och kvalitativ. Nu är arkeologi en humanistisk vetenskap som får använda sig av de vetenskapliga metoder som står till buds, fynd och statistisk metodik och till detta om man har tur, skrifter. Oavsett utmynnar det i tolkningar som beskriver ett fenomen utifrån det underlag som finns, alltså en sannolikhet gällande resultatet, inte absolut sanning. Dock verkar det som om många använder sig av krav på kvanta från motsatta lägret för att använda sig av kvalitativa tolkningar för att styrka sina egna teser. Lustigt.
Men, ett problem med, exempelvis dina ord om Birka, är att ur ett nordvästeuropeiskt perspektiv är det inte en fantastisk plats. Visst finns där fina gravar, men ta exempel som myntning, som förekom i mängder av olika Wics runtom Nordsjön. Dorestad, York, Ribe, Hedeby, förefaller där alla vara mer avancerade än Birka. Vi kommer då till din inskränkning, att kalla det för en utomordentlig plats i något visst givet kärnland, eller vad det var. Problemet med det är att vi inte vet huruvida något sådant kärnland egentligen fanns. På ett sådant vis säger fynden i Birka väldigt lite. Den intressanta frågan, med tanke på Birka är nog, vad gäller Sverige, därför att fråga sig om huruvida det fanns jämförbara platser i andra landskap.
Ser man ur ett modernt perspektiv tror jag att man måste svara jakande på den frågan. Någon plats i Skåne kan ha haft liknande funktioner. Och vi har även, som setts i tråden, platser i Göta älvdal och på öarna i öster, där handel och annat har förekommit.
Man måste kunna, som ett tips till arkeologer, jämföra platser utan tankar om var eventuella etniciteter hade sitt centrum.
Vidare, Björn Ambrosiani kan säkert ha ett gott renommé, som arkeolog, men bland historiker har han inte det. Mycket kända internationella historiker har myntat uttryck som "uppsalamaffia" och uttalat sig starkt negativt om människor som Ambrosiani. Jag vill härmed inte öppna sår sedan 30 år tillbaka, men bara peka på att vi här har en debatt sedan lång tid, där man inte bara kan säga att vissa tyckte om honom, för alla gjorde inte det.
Sedan det här med Gotiska Klubben - Gotiska Klubben verkar vara någon helt högervriden människa. Ingen här har väl sagt att Ambrosiani är götarnas fiende nummer ett? Kanske är det dags att försöka sålla lite i argumenten?
Som en försonande tanke, självfallet fostras man av de platser och områden som man växer upp i. För Sverige känns det som en stor styrka att vi har så många lokala centrum, som alla har förmåga att lyfta fram sin egen historia. På det viset är vi ett stort land, trots att här inte bor så många.
