AndreasE, var och en tolkar det han läser på just sitt sätt. Men jag tror att du har svårt att idag argumentera för din uppfattning om landskapstillhörigheten av kungar från ca år 1000 till Gustav Vasa. De föddes, levde och dog - och begravdes i sina landskap. Deras gravar finns där än idag.
Jag ser det som så att VG lagens Kungalängd enbart listar de Kungar som varit Landskapskungar över VG. De flesta av dessa VG Kungar har senare i livet även varit Sveakungar.
Under denna tid hade vi både Landskapskungar – och en Sveakung (enligt min uppfattning). Birger Jarl avskaffade Landskapkungarna och därefter hade vi enbart en Kung som styrde ett Rike – för första gången.
Problemet, som jag ser det, är att våra tidiga historiker trodde att vi aldrig haft landskapkungar, trots att de finns nämna i källorna. De trodde at vi enbart haft en enda kung som då styrde ett rike som alltså inte fanns ännu.
Riket kom till runt 1260. Före denna tid hade vi landskapskungar och en union (eller liknande) mellan landskapen – samt ett folkets kung – Sveakungen, som inte hade med landskapens inre styre att göra, men som garanterade lag och ansvarade för krig +lite till. (Eventuellt var det han som hade en Jarl vid sin sida).
Alla vet att vår historia vimlar av Kungar. Vi har så många Kungar att inte ens hälften av dem finns med i vår Kungalängd + att det kryllar av ”medregenter”.
Fördela ut de Kungar vi har omnämnda +samt medregenterna, som Landskapskungar – då uppstår en annan bild av vår historia – som, enligt min uppfattning stämmer mycket bättre in i källor och sagor.
Samtidigt uppstår problem för en del eftersom, t.ex. Gamla Uppsala blir inte Sveakungens säte, det blir en Landskapskungs säte – vilket, naturligtvis, upprör de som tror på ett Sveavälde styrt från Gamla Uppsala.
Min tro är att landskapskungarna valde en Sveakung från sina egna led. Därför har det säkert funnits en och annan Sveakung även i Gamla Uppsala till och från – liksom att Sveakungar har regerat från alla andra landskap också, till och från, under seklernas gång.
Med detta synsätt som grund, utan att prioritera något landskap, får vi då vissa förklaringar som vi bör undersöka närmare, t.ex. Kungsgårdar har vi väldigt många av i vårt land. Orsaken till detta, som jag ser det, är naturligtvis att Landskapskungarna hade egna gårdar i sina landskap. Regeringstiden för dem var inte speciellt lång – och nästa Kung hade sin egen gård han också = det finns många Kungsgårdar. Det gamla synsättet var ju att en enda Kung reste runt i sitt rike och åt sig från gård till gård med ett stort följe, alltså en form av nomadkung. Jag tror att få har den uppfattningen idag.
Det du beskriver, att man hade gårdar lite överallt stämmer med min uppfattning om en Union, vi var alla så ingifta med varandra, sedan mycket lång tid tillbaka, att i princip alla var släkt med alla – vilket visar vilken stor samhörighet vi alla hade eftersom vi alla räknade oss tillhörande samma folk – och därmed kan vi även avskriva myten om erövringskrig - och att hela riket, som alltså inte fanns förrän ca 1260, styrdes från Nordanskog. Det blir ju obönhörligen konsekvensen av vår gemensamma uppfattning.
Eller?
Thomas
