ja, "det eviga och ultimata ämnet". Man kan ju undra varför det fascinerar så mycket.
Rotlöshet är ett samhällsproblem. Konsekvenserna kan ses som psykologisk oro, social otrygghet och - enligt nyare forskning - psykosomatiska hälsoproblem.
Det ligger till mamalers naturgivna behov att känna social trygghet. Hos endera primater, där abstrakt tänkande utvecklats till historisk medvetenhet, uppstår behovet för en tidsöverskridande och ego-överskridande identitet. Människobarnens frågor om eget ursprung är ett enkelt, men tydligt exempel på den nakna apans behov för en djupare förankring i en historisk, kulturell och social "sammanhang". Maslows behovspyramid berättar om dessa abstrakta behov som omedelbara - näst efter mat och värme...
I kulturer där den historiska anknytning upplösas och den socio-kulturella mening förloras - upplever individerna en existentiell kris, vars konsekvenser har såväl sociala som ekonomiska och hälsomässiga konsekvenser. Därför är historia, som kulturell verklighet, olösligt knuten till dagens realpolitik.
http://forskning.se/pressmeddelanden/pressmeddelanden/existentiellfolkhalsovardkangestorasamhallsvinster.5.631f02d12cf0dbf32180001197.html För dom som forskat på dom djupare orsaker till vårt behov för ett definierad och historisk grundat medvetande är begreppet "
mening i tillvaron" mer än ett suddigt begrepp från folketymologin. Här kan man fortfarande rekommendera Victor Frankls "Man in Search of Meaning" - där den kulturella och historiska identitet definieras som 'nödvändig' för en kulturs överlevnad, såväl som för individers vitalitet, uthärdighet och livskvalite...
http://www.viktorfrankl.org/e/logotherapy.htmlAtt söka logiska, redliga och tydliga svar på vår historiska forntid, som folk och kultur(er), har under senaste decennier fått ett märkligt, närmast självdestruerande, stigmata. Den svenska debatten efter senaste världskrig är i så hänseende anmärkningsvärd, där alla förbindelser till något som påminner om en förlorad forntid diskriminerats som akademiska ämnen. Skälen till detta är obskura, men orsaken har tydligen varit politiska, häller än vetenskapliga.
Nu finns det fortfarande några kulturelement kvar som får kallas "svensk"/"svenskt", eftersom det fortfarande finns adekvata relationer till "finskt", "norskt" och "danskt". Inom detta "Svearike" är givetvis dom olika regioner, från Skåne till Norrbotten, fortfarande väl medveten om sin "regionala identitet". Grannländerna har samma typ struktur på språk och identitet. Norges oerhört imponerande språk-karta av dialekter är ett lysande exempel på hur en överliggande identitet ("vi, norrmän") kan utvecklas i en regional och lokal diversitet, som efter några tusenår av utveckling, slipning och extrapolering kan uppvisa en tydlig enhetlig identitet - med en unik rikedom av kulturell variation, lokala särdrag och språkliga nyanser.
Lyckligtvis kan dagens behov för nya svar på gamla, svenska frågor hämta inspiration och stöd från dessa grannländer. Men, skal fördjupandet i den svenska och nordiska identitetens historia ge bättre och mer matnyttiga svar måste forskningen frigöra sej från politikens och ideologiernas kontrafakta och - igen - våga ta begrepp som 'forn-nordiska källor' och 'forn-svensk säd' på allvar.
Så länge våra barn lär sej svenska kommer dom fortfarande springa ikring - och fråga mamma "varifrån" dom - som individer - kommer. Sen skal dom upp på pappas knä och få detaljerna om varifrån "VI" - som i oss - kommer. I ljus av Kirkegård, Adler, Jung och Frankl är det alltså i just denna stund att grundlaget för deras kognitiva färdigheter, språkliga rötter och andliga växtkraft kan och skal läggas. Därför denna fråga till detta eminenta forums lärde män och kvinnor; hur ska en svensk pappa svara då...?!