Författare Ämne: ukiþila  (läst 5102 gånger)

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
ukiþila
« skrivet: december 17, 2010, 00:53 »
Fanns det på vikingatiden något kvinnonamn som slutade på -a i genitiv, i liket med många mansnamn (För visst är -i-namnens -a-form både ackusativ och genitiv?)?  Vore det något helt otänkbart? Kan man annars tänka sig några könsneutrala namn med sådan genitiv? Anledningen till att undrar detta är att jag funderat på den svårtolkade runföljden ukiþila på Ög Fv1965;64:

: haukR * risþi * ift * hifan * trik * kuml * ift * sun * sin * ukiþila * trik * alkuþan saR * hit * krimar

HaukR ræisþi æft hæfan dræng kumbl æft sun sinn <ukiþila> dræng allgoðan. SaR het Grimarr.

Sven B F Jansson diskuterar ett antal möjligheter i Fornvännen (http://fornvannen.se/pdf/1960talet/1965_050.pdf), men vågar inte fastslå något.  En tanke som dök upp hos mig när jag läste om stenen är om runföljden skulle kunna återge den andra förälderns, alltså moderns, namn. u(k) skulle då vara konjunktionen ok, medan (k)iþila skulle vara moderns namn i genitiv. Förutsättningen är ju att en kvinna skulle kunna ha en sådan genitiv. Översättningen skulle då bli, tänkte jag mig "Hök reste minnesmärket efter en 'häv' ung man, efter sin och Iðilis(?) son. Han hette Grimarr." Det känns ju som att det skulle kunna passa bra på det stället i inskriften. Men kvinnonamn i allmänhet slutar ju inte på -a i genitiv (utan i nominativ).

Även om jag skulle vara ute och cykla så vore det intressant att höra (läsa) om någon annan här har någon intressant tolkning, utöver någon av dem som Jansson diskuterar, eller om någon vågar utpeka något av Janssons alternativ som mer sannolikt än övriga.

Utloggad Jan Owe

  • Stammis
  • Antal inlägg: 351
SV: ukiþila
« Svar #1 skrivet: december 18, 2010, 17:43 »
En tanke som dök upp hos mig när jag läste om stenen är om runföljden skulle kunna återge den andra förälderns, alltså moderns, namn. u(k) skulle då vara konjunktionen ok, medan (k)iþila skulle vara moderns namn i genitiv.
Tanken är inte ny, men istället antas namnet stå i nominativ. Dvs "Hök reste efter duglig ung man minnesmärke efter sin son, och iþila (efter) en mycket god ung man. Han hette Grimar."
Som framgår under "Övrigt" om Ög Fv1965;54 i Samnordisk runtextdatabas (klicka på F2, eller "i"-knappen) så föreslår Evert Salberger (i ANF 1976) att namnet skulle vara Eðla. Och det verkar ju inte omöjligt. Problemet tas även upp av Frank Hübler (på tyska) i Runrön 10 (Schwedische Runendichtung der Wikingerzeit), s. 49ff.

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
SV: ukiþila
« Svar #2 skrivet: december 18, 2010, 23:18 »
Tanken är inte ny, men istället antas namnet stå i nominativ. Dvs "Hök reste efter duglig ung man minnesmärke efter sin son, och iþila (efter) en mycket god ung man. Han hette Grimar."
Som framgår under "Övrigt" om Ög Fv1965;54 i Samnordisk runtextdatabas (klicka på F2, eller "i"-knappen) så föreslår Evert Salberger (i ANF 1976) att namnet skulle vara Eðla. Och det verkar ju inte omöjligt. Problemet tas även upp av Frank Hübler (på tyska) i Runrön 10 (Schwedische Runendichtung der Wikingerzeit), s. 49ff.

Om iþila är moderns namn i nominativ, kan det då möjligen vara så att det a som avslutar denna runföljd samt det t som inleder nästa ord både skall läsas två gånger, varpå prepositionen at uppenbarar sig (iþila| |a*t| |trik)? En läsningsmässig parallell finns bl.a. i Ög 173 M: þætt=æ| |ær| |refen ¶ h? (fast där saknas skiljetecken).

Men kanske alltså: HaukR ræisþi æft hæfan dræng kumbl æft sun sinn ok Eðla at dræng allgoðan. SaR het Grimarr.?

Visserligen lite konstigt att inte använda samma preposition som tidigare, men en parallell till det finns på Ög 224: Æstrið, Asvaldi, Augmundr, þau letu ræisa
stæin þannsi æftiR Halfdan, faður sinn, ok Æstrið at bonda sinn
goðan
.


 

Utloggad anber

  • Medlem
  • Antal inlägg: 48
SV: ukiþila
« Svar #3 skrivet: december 19, 2010, 18:43 »
Min uppfattning är att ordet är ógeðila vilket jag tolkar som att sonen var sjuklig eller dog av sjukdom.
/anders

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
SV: ukiþila
« Svar #4 skrivet: december 19, 2010, 20:18 »
Min uppfattning är att ordet är ógeðila vilket jag tolkar som att sonen var sjuklig eller dog av sjukdom.
/anders

Berätta mer om det ordet. Om det skulle vara ett adjektiv borde det ju sluta på -n (som hæfan och allgoðan (ackusativ)).

Utloggad anber

  • Medlem
  • Antal inlägg: 48
SV: ukiþila
« Svar #5 skrivet: december 20, 2010, 01:08 »
Jag tar tillbaka pratet om sjukdom, det var snarare läggning och humör det handlade om. Ordet geðillur passar bättre, alltså ógeðillur - ógeðilla i "antonymiserad" form.
http://bin.arnastofnun.is/leit.php?q=ge%C3%B0illur&ordmyndir=on

Utloggad anber

  • Medlem
  • Antal inlägg: 48
SV: ukiþila
« Svar #6 skrivet: december 20, 2010, 20:49 »
Får korrigera mig lite igen... det handlar ju inte om modern isländska så ordstammen borde vara geðíllr. En fundering, om det inte är ett rent adjektiv utan en participsform, hur passar böjningen in då?