Författare Ämne: V-ljud på vikingatiden?  (läst 2851 gånger)

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
V-ljud på vikingatiden?
« skrivet: december 11, 2010, 18:06 »
Är det så att bokstaven v i Samnordisk runtextdatabas' (och andra källors) normaliseringar av vikingatida språk står för ljudet [w], och att ljudet [v] inte existerade i denna tids "standardspråk"?

Jag har trott att det fanns, men eftersom Ragnar Kinander i Smålands runinskrifter om Sm 5 skriver att stavningen far för var tyder på att w-ljudet redan vid denna tid kan ha övergått till [v] i vissa trakter, får jag väl nu anta att [v] inte var det normala. Men trots det normaliseras t.ex. uikfast som Vigfast i vikingatida inskrifter, medan w används för ljudet [w] i urnordiska inskrifter. Att bokstaven f används vid normaliseringar av ord som den tidens "över" (yfiR) och "Tove" (Tufi) måste väl också betyda att det inte fanns v-ljud i dessa positioner heller?

Någon som vet när ljudet [v] kom in i språket? Som eget fonem? Var de möjligen så att [v] först dök upp i stället för [w] i ord som var och VigfastR (under senare delen av vikingatiden?) och att vi först senare fick [v] av tidigare [f] i ord som yfiR-över och Tufi-Tove?

Vet ni någon som skrivit om detta?


Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: V-ljud på vikingatiden?
« Svar #1 skrivet: december 11, 2010, 22:41 »
1) Hade inte vikingarna ett eget runtäcken tillsvarande F, som i Futhark?

2) Påstår man att F heller inte fanns i talspråket, dvs. som fonem?

“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
SV: V-ljud på vikingatiden?
« Svar #2 skrivet: december 11, 2010, 23:04 »
1) Hade inte vikingarna ett eget runtäcken tillsvarande F, som i Futhark?

2) Påstår man att F heller inte fanns i talspråket, dvs. som fonem?



[f] fanns ju definitivt, och hade egen runa. Men det här gäller ju [v], som är den tonande motsvarigheten till [f]. De båda ljuden är labiodentala (underläppen mot överkäkens framtänder), medan [w] är en halvvokal, i vilken läpparna dras ihop (rundas). Och det faktum att Sm 5:s ristare valt labiodentalen f i stället för den läpprundade vokalen u för v i vaR får Ragnar Kinander att anta att v i denna trakt vid denna tid verkligen uttalats [v] och inte [w], vilket han framhåller som något speciellt, något annat än det vanliga.