Har någon sett "och" stavat med enbart vokalruna (eller två vokalrunor) i en vikingatida inskrift? Tror någon att man i ledigt tal kan ha hoppat över k-ljudet redan på vikingatiden? Det skulle kanske öppna för en ny tolkning av Ög 183. Runstenen har texten * aki * uruni * risti * ifti * (b)ui * [bruþur] .... Detta normaliseras Aki runiR risti æftiR Boi(?), broður [sinn] och det brukar översättas "Åke ristade runor efter Boe, sin broder". Det första u i uruni har tolkats som en felristning.
Erik Brate påpekar att det på det andra i i risti finns en fåra som ser ut som en u-bistav, men väljer alltså ändå att tolka runan som i. Om den vore u hade vi ju haft att göra med en plural verbform, vilket inte passar med ett singulärt subjekt som Aki. Men, tänk om det faktiskt skulle vara en u-runa? Kanske ingen har kollat ordentligt att fåran inte är en ristad linje? En ny tolkning, med anknytning till denna tråds ämne, kanske då kunde vara:
Aki ok Runi ræistu æftiR Boi(?), broður [sinn]. eller Aki ok Runi ristu æftiR Boi(?), broður [sinn].,
dvs. att det första u i uruni är ett ok vars [k] hoppats över och som skrivits samman med det följande namnet. Runi lär förekomma som namn i runinskrifter. I dessa tolkningar är ordet "sten", alternativt "runor" (beroende på om verbet ska tolkas som "resa" eller "rista") överhoppat, underförstått, något som förekommer på våra runstenar.
* aki * uruni * ristu * ifti * (b)ui * [bruþur] ...
"Åke o' Rune reste (stenen) efter Boe, sin broder."
eller
"Åke o' Rune ristade (runorna) efter Boe, sin broder."
Ja, vem vet? Detta kanske inte är sannolikt, men jag har gått och tänkt på det så länge att jag nu inte kan låta bli att skriva om det här. Kul att leka runolog någon gång.