Kan man skilja mellan 1) 'kultur'/'kulturhistoria' och 2) 'religion'/'religionshistoria'? Är inte 2 en (begränsad) delmängd av 1?
I så fall kan vi väl diskutera hur religioner, i vårt fall 'kristendomen', påverkat vår kultur genom dom senaste 1000 år - och diskutera fenomenet 'religion' i en vetenskaplig kontext där man kan definiera och beskriva 'religion' också som ett
politiskt verktyg - och därför ett kulturellt fenomen.
Tack vare dom historiska vetenskaper kan vi numer spåra tillbaka till dom tider, orter och politiska katastrofer som förde till dom ideologier där man började avvika från antikens naturbundna, nationala kunnskapstraditioner. Dom politiskt betingade abstraktioner som växte fram under antikens diktaturer förde alltså till det historiska fenomen vi kallar 'religion'. När vi nu betraktar dessa som 'allmengiltiga' behov hos människan bygger vi fortfarande vår uppfattning på dessa politiska realiteter - där religionernas ideologiska, politiska och kulturella monopoler uppfattas som en form 'empiri'. Tyvärr glömmer man då att våra (monoteistiska) religioner står näst intill - om inte som anfäder för - dom politiska ideologier.
I våra dagar kan vi - lyckligtvis - diskutera både heliga kor och antipatiska hundar som kulturella följder av tidigare tiders demagogi och indoktrinering Då är det på högan tid att vi också diskuterar vår egen affektion för - och relation till - fenomenet religion som det angått oss, i form av 'kristendom'. Skall man upptäcka luckorna i vår egen, 'post-moderna' rationalitet, så får man nog gå självkritisikt inn på dessa element i vår nutida kultur - och reda ut vilka religiösa relikter som ligger kvar i nutida uppfattningar, vare sej "protestantisk ateism" eller "mosaisk skeptisism".
Vill man undvika att omedvetet fortsetta 'tro' - som en relikt av 'övertro' - får man arbeta med dessa begrepp och meningar i ett kritiskt och självkritiskt ljus. Den processen är häller ovanlig och därför svår, ingen gillar väl att byta mening, ändra uppfattning eller 'inse' (egna, anammade) felaktigheter. För att undvika detta obehag kan man även slå kontra, söka tillflykt i en kynisk form av stoisk rationalitet och göra 'skepsis' till personlig ideologi. Då springer man tyvärr människans psykologiska behov för historisk medvetenhet och livsmening.
På vägen fram till en bättre balans mellan natur och kultur ligger empirin att beskåda i vår historiska utveckling, som biologiska och filosofiska varelser. Önskar vi förstå och bevara skaparverket krävs alltså en grundlig analys av fenomenen 'tro', 'övertro' och 'religion' - jämte dets relikter inom dagens socialvetenskap och post-moderna filosofi. Det betingar den störta möjliga objektivitet och en mycket klar och rationell logik, där omtanke och respekt för det genuint mänskliga i vår natur kan ligga i botten av debatten.
Hans Furuhagens sista bok är ett utmärkt exempel, eftersom den omhandlar den tid och lokation där våra religiösa ideologier grundades och växte fram till politisk dominans.
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/hans-furuhagen-bibeln-och-arkeologerna-1.1189719