Beställaren är relativt oviktig i sammanhanget. Länsstyrelsen har hela ansvaret för upphandling, inklusive vetenskaplig kvalitet, projektets inriktning och storlek, målsättning osv. Beställarens enda möjlighet att påverka är genom att vägra betala för den undersökning som länsstyrelsen beslutat om. Då blir det förstås inte heller någon exploatering. Detta skapar dock förstås press på länsstyrelser, framför allt i mindre län där byggprojekt är viktiga för den lokala ekonomin. Därför är det tex starkare prispress från länsstyrelsernas håll i norrlandslänen än i tex Stockholm eller Uppsala.
Kostnaden, och den vetenskapliga ambitionen, är generellt lite högre i stora projekt, framför allt infrastrukturprojekt där själva byggkostnaden går på 100-tals miljoner eller fler miljarder kr. Då utgör även stora undersökningar sällan mer än 2-4% av den totala projektkostnaden, så utrymmet blir lite större för en mer skälig budget.
Arkeologer som verkar inom uppdragsarkeologin är generellt sett inte "fientligt inställda" till "verkligheten", och jag har väldigt svårt att se hur arkeologerna skulle vara en del av problemet i sig. Som jag sa så har man kanske dock varit lite för villiga att dumpa sina egna priser för att vinna upphandlingar, vilket har hjälpt till att driva ner den genomsnittliga projektbudgeten. Någonstans går förstås en smärtgräns, där det inte längre att uppfylla länsstyrelsernas kvalitetskrav för det pris man måste hålla för att vinna en upphandling. Vi ligger nog vid den gränsen nu, och man börjar inse att det inte funkar.