uibarn på Ög 46

[Tomte]

Hej. Jag funderade på att skicka en felrapport om en grej kring Ög 46 i Samnordisk runtextdatabas, men om det är fel eller inte kanske jag kan låta utreda här först, för jag har några frågetecken.

Resarnamnet på Ög 46 är ristat uibarn. I Östergötlands runinskrifter skriver Brate om detta: "uibarn har sannolikt uttalats Vibærn med andra ledets vokal obruten". Han översätter inskriften "Vibern reste denna sten efter Solva, sin broder". I Samnordisk runtextdatabas normaliseras namnet som Vébjôrn (FVN) och Vibiorn (NFS) dvs. Vibjörn. Signumet saknar dollartecken och ska alltså inte återge en tolkning ur någon senare källa än Östergötlands runinskrifter.

Borde inte signumet antingen ha ett dollartecken och en senare källa, eller annars återge Brates tolkning? Eller är det så att -bærn enligt databasens principer ska normaliseras -bjôrn/-biorn, då det i likhet med dessa anses vara en variant av -björn, dvs att ett namns vanligaste form alltid ska återges även om aktuell persons namn tros ha låtit annorlunda?

[Ragnfast]

Björnkulten var ett dominerande inslag i de tidigaste religiösa föreställningarna och det skulle inte förvåna mig om "barn" och "björn" har ett gemensamt ursprung eller till och med är samma ord. Tänk på hur vi fortfarande idelaliserar och förmänskligar björnen. i sagor. sånger och leksaker för barn.

Vargen är något man har lärt sig frukta, men björnen är ju liksom lite mer kramgo (fast den kramen vill man inte ha - då ryker hela bröstkorgen..).

Vibjörn = viets (helgedomens) björn (krigare)

Lite mer långsökt skulle man kanske våga sig på Vebarn, som då lite fritt översatt skulle betyda "Sorgebarn" (Olycklig, otursförföljd etc.)

[gangrade]

Jag är ganska säker på att ordet barn kommer av börd, bära medan björn är något helt annat.

[Ragnfast]

Fast lite underligt då att säga barnsbörd, det blir ju tårta på tårta så att säga?

[anber]

Det skulle även kunna uttydas som Vé-bærn vilket i sin västfornnordiska motsvarighet väl skulle bli Vé-brandr som enligt Cleasby-Vigfusson tydligen (med viss osäkerhet) antyder betydelsen (kungligt(?)) standar.
"vé-brandr, m. [from vé = vexillum(?)], a standard, oriflamme(?)".

[gangrade]

Fast lite underligt då att säga barnsbörd, det blir ju tårta på tårta så att säga?

Japp, precis som att säga "bära barn" - bara för att de har samma ursprung betyder de inte samma sak. ;-)

Kasta ett öga på http://sv.wiktionary.org/wiki/björn och http://sv.wiktionary.org/wiki/barn, där finns det etymologi-avsnitt.

[Ragnfast]

Jo, absolut, men att säga att man är bördig från en viss trakt betyder ju inte ordagrant att man är barnfödd där, utan fastmer att man härstammar därifrån, men uttryck ändrar i och för sig betydelse över tid och rum.

[Tomte]

Enligt Elias Wesséns Våra ord är barn besläktat med "bära i betydelsen föda". Björn tros enligt samma källa ha någon sorts samband med ordet brun.

[Ragnfast]

"Bättre börda bäres ej, än mycket mannavett" heter det i Havamal och då kanske man kan säga att tankar och ideér på sätt och vis är barn man bär på och föder fram?

[Boreas]

Lite folkmytologi om tama björnar:

Ren och varg – samer berättar (Natur & Kultur, 2007) är Yngve Ryds tredje bok som bygger på grundliga intervjuer och samtal med samiska sagesmän i Jokkmokksområdet...

“När de berättar blir de själva påminda om vilka märkliga saker de kan och har varit med om, saker som de annars inte tänker på i vardagslag”, inflikar Ryd.

I dag när det finns björnar och vargar lite varstans som skrämmer människor, är det upplyftande att läsa om gamla tiders och gamla samers syn på rovdjuren. Nilas Tuolja berättar bl.a. om hur han som barn lekte med björnungar ute i skogen. Han säger på ett ställe i boken: “Det vi skriver nu vet inte samerna själva”. Genom Yngve Ryds initiativ bevaras just det vi inte vet. Exempelvis att det på vildrenstiden fanns folk som hade tama vargar till hjälp vid jakten på renar och att man ända in på 40-talet hörde berättas om detta. Ola Omma intygar att han hört talas om hur man fiskade med hjälp av tama uttrar, som drev fisken in i näten.

http://samer.se/2218

Apropå "förlorade kunnskaper";

Antropologen Claude Lévi-Strauss påpekade en gång att utvecklingen mot allt modernare samhällen också har en baksida. För i takt med att vi lär oss nya saker och omger oss med ständigt bättre tekniska hjälpmedel, lämnar vi samtidigt urgammalt kunnande bakom oss. Processen är irreversibel, och i de flesta fall kanhända inte så mycket att orda om. Dilemmat är emellertid att det alltid är efteråt – när det är för sent – som vi inser vad som förlorats.

Jag kan inte låta bli att tänka på Lévi-Strauss när jag tar del av Yngve Ryds senaste bok om försvinnande nordsvenska och samiska kunskapsvärldar. Tidigare har han skrivit insiktsfullt om eld och snö och arbetshästar, nu har turen kommit till något så centralt i det traditionella samiska ­livet som renskötseln och förhållandet till de stora rovdjuren...

...mest intressant är ändå några berättelser som, såvitt jag vet, inte varit kända förut. Den första gäller tama uttrar. I Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken” från 1555 anges att somliga storgårdar i Svealand hyser tamuttrar: ”som äro så tämda, att de på ett tecken av kocken gå till fiskdammen och hämta upp en fisk af den storlek, som af denne angifvits”.

Efter Olaus Magnus var det tyst om saken i nästan femhundra år – och så berättar plötsligt nyss nämnde Ola Omma att samer i gamla tider minsann hade tamuttrar till hjälp vid fiske. Det borde rendera en aldrig så liten fotnot i den svenska kulturhistorien.

Det i särklass märkligaste i Ryds utmärkta bok gäller dock ett annat och större djur. Nilas Tuolja förtäljer nämligen någonting så märkligt att det inte givit mig någon ro den senaste veckan. Jag har till och med tagit kontakt med de samer och sameforskare jag känner för att undersöka saken, men alla har oförstående skakat på huvudet åt den fantastiska historien.

Det handlar om björnungar som lekkamrater åt barn. Ja, inte överlevande ungar efter fällda föräldrar alltså, utan smånallar som under björnmammans eller möjligen bamsefars överinseende tumlade runt med samiska barn. Tuolja berättar hur han och hans kamrater ofta brukade be föräldrarna om tillstånd för att kila in i skogen och skoja med nallarna, alltmedan björnhonan höll uppsikt. Det låter otroligt! Men hur det verkligen gick till – hur man lekte med björnar – är en kunskap vi lämnat bakom oss.


http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/leka-med-bjornar-samer-ger-unik-kunskap_545837.svd