Även efter Knut den Stores tid fanns det ett klart motstånd mot den katolska kyrkans dominans - såväl i Norge som i Svealand, Hälsingland och - framför allt i det 'hedniska' Finland, varifrån handeln med Ryssland fortfarande gav arabisk silver i krigskassan.
Ikring 1050 verkar man ha fått i väg en katolsk ledung som lär ha erövrat såväl Åland som Åboland, delar av Tavastehus och Nyland. Den arkeologiska fyndtomheten på Åland och SV Finland (för perioden 1050-1250) har länge varit en paradox. Folkminnen från Åboland berättar om en fasansfullt blodbad likaså. I Adam berättas emellertid om den kungliga Anund som reste i österled "för att utöka riket" och då har även Ingvarssagan relevans - efter som Emunds son Ingvar lär ha varit Anunds "bäste vän" och hirdchef. Enligt Adam, som fått historien från biskop Adalvard ("övergriparen"), dog Anund og
alla hans män av "förgiftad brunnsvatten".
Anslaget mot Åland och södra Finland blev en katastrofal för motståndsrörelsen i Skandinavia, efter som deras viktigaste stöd nu upphört existera. Därnäst föll handeln med Ryssland helt i stavar - silverströmmen från öster upphör just ikring 1050.
Det definitiva slut på vikingatiden inträder mao. i det alliansen mellan Svealand/Götaland og Finland söndras och handeln med Ryssland upphör. Efter dess bryter kärnan i vikingarnas allianser i hop. Många anser - och med rätta - att 1050 representerar vikingatidens 'egentliga' slut - även om den norska ledungen fortfarande existerar som självständig vapenmakt och 16 år senare lyckas göra en sista revansch.
Huvudaktörena omkring Anund Jakob lär ha varit biskoparna Sigfred och Adalvard, jämte den danska jarlasonen Svein Ulfsson - som med påve Leos hjälp skulle bli kung av Danmark - och sen få sitt eget ärkestift oberoende av Hamburg-Bremen - så snart han fixat flottiljen som kunde segla dom katolska knektarna till det förgätna Vinlandet i nord-ost. Seglingsrutten gick från Vismar-bukten efter kusten av Sverige, där man nu kunde segla med kungligt skydd och vägvisning, från den katolska Anund och "hans" biskopar.
Enligt en ryssk källa lär den svenska kung Jakov ha varit blind. Ikring 1050 lär han ha anlänt Finska viken klädd i guld, där han dött under någon landstigning. Det hör med til historien at Anund Jacobs halvsyster Ingegerd, storfurst Vladmirs drotning, nyss dött.
Enligt Adam dog den kungliga Anund i land i Amazonernas land, vilket krönikören påstår ligga norr om Estland - och i närheten av Ansgars Birca, dvs. Åland. Sen berättar Adam att efter detta Birkas förstörelse så hade "kristendomen nått till världerns ytterkanter".
När man i Svealand får veta om katastrofen hugger man in en rad minnesstenar, där dom sista midgårdsormar, laxormar och solkors framställs. Samma år plundras också andra hedniska tempel och skatter - som Tissö i Danmark.