Författare Ämne: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?  (läst 7805 gånger)

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« skrivet: september 25, 2010, 21:17 »
Något jag nu har grubblat på ett tag:
Vad hette egentligen "och" i Sverige och Norden på vikingatiden.  I SnRdb:s normaliseringar skrivs det ju ok, vilket jag tolkar som en å-liknande monoftong (
  • eller liknande) + k-ljud, ungefär som vi idag uttalar "och" alltså. På det flesta runstenar jag stött på stavas det ju dock auk, vilket får mig att undra: Användes au som en digraf för vokalen o (monoftong)? Bara i detta ord? Eller är det så att bokstaven o i normaliseringarna betecknar en diftong? Eller skiljer det lite i tid mellan "auk-ristningarna" och fornspråket i normaliseringarna?

    /Tomte

Utloggad Sven-Åke

  • Veteran
  • Antal inlägg: 652
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #1 skrivet: september 25, 2010, 22:10 »
Fanns det inte dialekter på den tiden också?  Även om jag inte kan så mycket om runtexter så har jag för mej att jag läst  begrepp som  "dansk tunga"    Detta kanske tyder på olika dialekter,  eller är det endast en nutida tolkning?

Utloggad Ragnfast

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 982
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #2 skrivet: september 26, 2010, 09:19 »
Jag har för mig att "dansk tunga" är vad vi alla hade en gång i tiden och att norska, danska och svenska inte blev egna språk förrän på 1300-talet. Dessförinnan var de således dialekter av samma språk. ;)

Utloggad Sven-Åke

  • Veteran
  • Antal inlägg: 652
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #3 skrivet: september 26, 2010, 13:54 »
Hmmm    Har aldrig tänkt på det så, men det är möjligt.  Men det beror ju på vem som sade/skrev  uttrycket.   Om det var en person i Normandie,  så kan han ju tänkt exakt så, men om det var en östgöte, islänning eller smålänning som  som använde uttrycket, så betraktade han sitt språk(dialekt)  som den centrala  medan man talade med "dansk tunga"   ungefär i nuvarande Danmark. 
Frågan är då:  finns det belägg för uttrycket "dansk tunga"  samtida med vikingatiden. Och var då?
Men som svar på ursprungliga frågan så tror jag att det fanns kraftigt skiljande dialekter redan för över 1000 år sedan.

Utloggad Jan Owe

  • Stammis
  • Antal inlägg: 351
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #4 skrivet: september 26, 2010, 18:03 »
Jag tror att många sa "auk", andra sa "ok". Normalisering är en sak, uttal en annan. Ordet är ju oerhört vanligt, och stavningen kan därför att påverkats av just det. Dvs man skrev som andra skrev ordet. Jfr också att vi säger "å" men skriver "och" sedan (i alla fall) 1500-talet, dvs vi är konservativa i skrivandet av detta vanliga ord. Man kanske skulle studera hur olika runristare ristar ordet? Ett enskilt snabbt studium visar att Öpir ristar både uk och auk och det verkar variera under hela hans verksamhetstid. Han ristar aldrig ok. Man kan också studera ordet geografiskt och över tid (olika stilgrupperingar).
När det gäller uttrycket dansk tunga så kan det enligt Kulturhistoriskt lexikon (band 2) härröra ända från vikingatid och har använts av oss som har bott här - men var kanske ursprungligen en beteckning av andra på vårt språk, en beteckning som togs i bruk även här. Uttrycket dansk tunga kan sedan spåras fram till 1300-talet. Enligt min källa så finns uttrycket t.ex med i Sighvatr Þórðarsons Víkingarvísur (str. 15). Och används också t.ex. av Snorre i Heimskringla.

Utloggad anber

  • Medlem
  • Antal inlägg: 48
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #5 skrivet: september 26, 2010, 23:33 »
Ser man på det närbesläktade ordet auka så har ju "au" där gått mot ö. Öka, ök-namn osv. Skulle inte "uk" på runstenarna lika gärna vara ök? Eller finns det exempel på senare stenar med utskrivna "o"-runor? Annars kan ju ljudförskjutningen mot o vara av senare datum. (Den var ju iaf genomförd när Erikskrönikan skrevs.)

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #6 skrivet: september 27, 2010, 08:05 »
Ser man på det närbesläktade ordet auka så har ju "au" där gått mot ö. Öka, ök-namn osv. Skulle inte "uk" på runstenarna lika gärna vara ök? Eller finns det exempel på senare stenar med utskrivna "o"-runor? Annars kan ju ljudförskjutningen mot o vara av senare datum. (Den var ju iaf genomförd när Erikskrönikan skrevs.)

Stavning med o-runa (ok) finns på U ATA2336/69 i Saltsjö-Boo, men det verkar vara sällsynt.

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #7 skrivet: september 27, 2010, 18:07 »
Ser man på det närbesläktade ordet auka så har ju "au" där gått mot ö. Öka, ök-namn osv. Skulle inte "uk" på runstenarna lika gärna vara ök? Eller finns det exempel på senare stenar med utskrivna "o"-runor? Annars kan ju ljudförskjutningen mot o vara av senare datum. (Den var ju iaf genomförd när Erikskrönikan skrevs.)

Men bör inte ö i "öka" vara ett i-omljud av o. Är inte alla ö ursprungligen o, utom en del i lånord? Jag jade gissat att öka ursprungligen hette okia/okkia, som sedan med i-omljud blivit ökia/ökkia, varefter i försvunnit och det fått formen öka. Men du menar alltså att det finns ö:n som tillkommit genom ombildning av diftongen au? Har det inte skett i två steg i så fall: omljud och monoftongisering? Jag hade kunnat förstå om "aukia" blivit öka, men inte lika lätt auka -> öka, utifrån vad jag hittills trott mig veta om språket.

Utloggad anber

  • Medlem
  • Antal inlägg: 48
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #8 skrivet: september 27, 2010, 23:26 »
Men du menar alltså att det finns ö:n som tillkommit genom ombildning av diftongen au?
Jag vill inte på något sätt utge mig för att vara språkexpert. Jag har bara gjort en komparativ analys av de ord i Cleasby-Vigfusson som börjar med au. De ger för mig en klar indikation på en utveckling från au mot ö.
http://lexicon.ff.cuni.cz/texts/oi_cleasbyvigfusson_about.html

Utloggad Yngwe

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 702
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #9 skrivet: september 28, 2010, 00:10 »
kan tyskans auch vara till nån hjälp
" Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse"

Utloggad Ragnfast

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 982
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #10 skrivet: september 28, 2010, 08:18 »
Men bör inte ö i "öka" vara ett i-omljud av o. Är inte alla ö ursprungligen o, utom en del i lånord? Jag jade gissat att öka ursprungligen hette okia/okkia, som sedan med i-omljud blivit ökia/ökkia, varefter i försvunnit och det fått formen öka. Men du menar alltså att det finns ö:n som tillkommit genom ombildning av diftongen au? Har det inte skett i två steg i så fall: omljud och monoftongisering? Jag hade kunnat förstå om "aukia" blivit öka, men inte lika lätt auka -> öka, utifrån vad jag hittills trott mig veta om språket.

Vad jag spontant kommer på är aur = (strand-) grus, som heter ör idag, men det kan nog finnas fler exempel.

Utloggad Sindre

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 007
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #11 skrivet: september 28, 2010, 09:53 »
Au går väl i allmänhet mot ö, det är väl ett av de tyngsta argumenten för att geatar/gautar/götar är samma folk.

Correspondences
Old Norse - Swedish - Old English                         
brauð - bröd - brēad
laukr - lök - lēac (onion, cf. leek)
lauf - löv - lēaf
austr - öst - ēast
draumr - dröm - drēam
dauðr - död - dēað
rauðr - röd - rēad (red)
naut - nöt - nēat (head of cattle)
kaup - köp - cēap (purchase, cf. cheap)
auga - öga - ēage (eye)
haugr - hög - hēah (high)
saumr - söm - sēam
taum (rein) - töm (rein) - tēam
auðr - öd (archaic) - ēad (wealth/property)
hlaupa - löpa - hlēapan (run)

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #12 skrivet: oktober 15, 2010, 19:37 »
Har någon sett "och" stavat med enbart vokalruna (eller två vokalrunor) i en vikingatida inskrift? Tror någon att man i ledigt tal kan ha hoppat över k-ljudet redan på vikingatiden? Det skulle kanske öppna för en ny tolkning av Ög 183. Runstenen har texten * aki * uruni * risti * ifti * (b)ui * [bruþur] .... Detta normaliseras Aki runiR risti æftiR Boi(?), broður [sinn] och det brukar översättas "Åke ristade runor efter Boe, sin broder". Det första u i uruni har tolkats som en felristning.

Erik Brate påpekar att det på det andra i i risti finns en fåra som ser ut som en u-bistav, men väljer alltså ändå att tolka runan som i. Om den vore u hade vi ju haft att göra med en plural verbform, vilket inte passar med ett singulärt subjekt som Aki. Men, tänk om det faktiskt skulle vara en u-runa? Kanske ingen har kollat ordentligt att fåran inte är en ristad linje? En ny tolkning, med anknytning till denna tråds ämne, kanske då kunde vara:

Aki ok Runi ræistu æftiR Boi(?), broður [sinn]. eller Aki ok Runi ristu æftiR Boi(?), broður [sinn].,

dvs. att det första u i uruni är ett ok vars [k] hoppats över och som skrivits samman med det följande namnet. Runi lär förekomma som namn i runinskrifter. I dessa tolkningar är ordet "sten", alternativt "runor" (beroende på om verbet ska tolkas som "resa" eller "rista") överhoppat, underförstått, något som förekommer på våra runstenar.

* aki * uruni * ristu * ifti * (b)ui * [bruþur] ...

"Åke o' Rune reste (stenen) efter Boe, sin broder."

eller

"Åke o' Rune ristade (runorna) efter Boe, sin broder."

Ja, vem vet? Detta kanske inte är sannolikt, men jag har gått och tänkt på det så länge att jag nu inte kan låta bli att skriva om det här. Kul att leka runolog någon gång.



 

Utloggad Måns Sjöberg

  • Stammis
  • Antal inlägg: 210
    • Watercolor painting
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #13 skrivet: oktober 16, 2010, 14:13 »
Ö har utvecklats ur au och ey, och ur io.
Men vanliga ord slipas ner lättare än ovanliga och obetonade vokaler fortare än betonade (och vokaler fortare än konsonanter). Jag skulle gissa att det är därför auk har blivit och/og.

Utloggad Jan Owe

  • Stammis
  • Antal inlägg: 351
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #14 skrivet: oktober 17, 2010, 16:42 »
En ny tolkning, med anknytning till denna tråds ämne, kanske då kunde vara:
Aki ok Runi ræistu æftiR Boi(?), broður [sinn]. eller Aki ok Runi ristu æftiR Boi(?), broður [sinn].,
Du är inte först med detta förslag.
C. Larsson har i Uppsala universitets årsskrift 1931, s. 31, översatt inskriften "Åke och Rune ristade (runorna) l. reste (stenen) till minne av brodern Boe."
A. Nordén har motsvarande förslag i sitt supplement (manus) till Östergötlands runinskrifter där han skriver "Åke och Rune(?) reste efter...". (Jfr mitt runnamnsregister 1996, s. 105).
Den som senast skrivit om inskriften är Magnus Källström, se hans avhandling Mästare och minnesmärken, 2007, s. 353f. Källström menar att det är osannolikt att uruni avser ordet runor och att det därefter sannolikt rör sig om verbet reste eller ristade.

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #15 skrivet: oktober 17, 2010, 19:19 »
Du är inte först med detta förslag.
C. Larsson har i Uppsala universitets årsskrift 1931, s. 31, översatt inskriften "Åke och Rune ristade (runorna) l. reste (stenen) till minne av brodern Boe."
A. Nordén har motsvarande förslag i sitt supplement (manus) till Östergötlands runinskrifter där han skriver "Åke och Rune(?) reste efter...". (Jfr mitt runnamnsregister 1996, s. 105).
Den som senast skrivit om inskriften är Magnus Källström, se hans avhandling Mästare och minnesmärken, 2007, s. 353f. Källström menar att det är osannolikt att uruni avser ordet runor och att det därefter sannolikt rör sig om verbet reste eller ristade.


Spännande detta. Men menar Källström att runorna uruni står för verbet reste eller ristade? Det står ju risti eller ristu alldeles därefter. (Jag ska försöka fjärrlåna hans avhandling till mitt lokala bibliotek, men berätta gärna.)

Det som gör att det trots allt inte är alltför långsökt att tolka uruni som runiR är ju dels att iftiR fått stavningen ifti och dels att en del r-runor är ganska lika u-runor, varför man kan tänka sig att en ovan ristare råkat blanda ihop det, eller inte riktigt tänkt sig för. När han var klar med u eller ur kanske någon påpekade hans misstag, varpå han försökte rätta till det så gott det gick.

En fråga som vore intressant att veta svaret på i det här sammanhanget är hur vanligt det var med SOV-ordföljd (subjekt-objekt-verb) i fornnordiskan. SVO (subjekt-verb-objekt) var ju då, liksom i de nordiska språken idag, den normala ordföljden (i påståendesatser som inte inleds av annan satsdel), men när språk har flera kasus brukar man ju kunna variera ordföljden lite även om det finns en grundläggande ordföljdsprincip. Sådan variation brukar främst göras för att framhäva något visst satsled, men just det vore knappast en förklaring i det här fallet. Förekommer SOV-ordföljd på fler runstenar?

Utloggad Jan Owe

  • Stammis
  • Antal inlägg: 351
SV: auk - ok. Monoftong eller diftong i vikingatidens "och"?
« Svar #16 skrivet: oktober 17, 2010, 23:25 »
Jag skrev
Citera
Källström menar att det är osannolikt att uruni avser ordet runor och att det därefter sannolikt rör sig om verbet reste eller ristade.
Men menade
Citera
Källström menar att det är osannolikt att uruni avser ordet runor och att ordet därefter sannolikt rör sig om verbet reste eller ristade.