Intressanta projekt om stenåldern

[Piankhy]

Vid Göteborgs universitet pågår ett par intressanta projekt om västsveriges Stenålder.

Ett handlar om hur man undersöker Sveriges äldsta skelettfynd, kvinnan från Österöd i Bohuslän:

http://www.historiskastudier.gu.se/digitalAssets/1303/1303932___ster__d_till_hemsidan.pdf

Ett handlar om mobilitet bland människor i Falbygden och dess omgivningar under neolitikum, såsom den kan spåras via strontiumisotoper:

http://www.historiskastudier.gu.se/digitalAssets/1303/1303933_Elit_eller_kollektiv.pdf

Också eventuell byteshandel med husdjur, speglad via strontiumisotoper,  tas upp i en studie:

http://www.historiskastudier.gu.se/digitalAssets/1303/1303931_Bytesekonomi_till_hemsidan.pdf

[Piankhy]

Vad gäller användandet av strontiumisotoper så kan man även läsa följande diskussion om metodproblem och annat:

Strontium Isotopes: The New Hot Archaeology Trend

http://bonesdontlie.wordpress.com/2011/05/24/strontium-isotopes-the-new-hot-archaeology-trend/

[Fistol]

Vid en del megalitkammare ute i övriga Europa har det, om jag inte missminner mig,  saknats lämningar som tyder på begravningsplats. Misstanken finns alltså att ändamålet med dessa monument som gravplats (inklusive falbygden) möjligtvis var sekundärt. Rätta mig om jag har fel.

[Piankhy]

Samtidigt finns det ju t ex gånggrifter som använts väldigt flitigt och där ända upp mot 150 individer varit gravlagda. Så det huvudsakliga användningsområdet torde ju ha varit som gravar. Förutom det kan de ju förstås också ha haft mer eller mindre sekundära funktioner som revirmarkeringar eller kultplatser.

[Mats Hansson]

Man måste väl också ta med i bilden att begravningsseden i stenkammargravar ofta innebar att benen inte jordades, de lades kanske löst på en flat sten (som i Boyne Valley) eller i en nisch. Det innebär att de var lätta att rensa bort om någon senare tog sig in i graven. Många skelett har antagligen försvunnit på detta sätt ur dessa monument. Samtidigt förekom återanvändning - man utnyttjade kammaren för nya begravningar varvid man rensade bort de tidigare skelettdelarna, detta gjordes i vissa fall också långt senare i tiden.

/Mats

[Fistol]

Hur ställer sig den ortodoxa arkeologiska skolan till Lars Blomqvists undersökningar vilka enligt honom skulle tyda på att megalitbyggarna på falbygden ställde upp sina verk i en geometrisk sammanlänkning över ett stort geografiskt område? Är hans doktorsavhandling vid slutet på åttiotalet lagd till handlingarna eller? Är det någon mer därute i fiberoptiken som har läst hans bok "stenåldersgeometri"?

Ett annat namn är Lars bägerfeldt med boken "Megalitgravarnas mysterium" vilken är inne på samma tema.

[Piankhy]

På något sätt så kan väl snart sagt allting knytas ihop med linjer över stora avstånd på en karta. Förr eller senare kommer väl sådana linjer att bilda någon sorts geometriskt mönster. Så man får nog ta sådana uppgifter och uträkningar med en nypa salt. Visserligen kan ju lämningar stå i vissa mönster i förhållande till varandra inom ett litet område (såsom ett gravfält el dyl) men när det gäller större geografiska avstånd får man nog vara försiktig.

Då är ju ovannämnda forskning om hur människorna som ligger begravda i anläggningarna rört sig under sin livstid mer intressant och givande.

[Fistol]

Jo, det är klart. Men det ena skall ju inte utesluta det andra. Rent spekulativt anar man att våra barnbarn kommer att få ta del av kunskaper om våra förfäder vilka än så länge ligger lite i träda. Ett exempel är även "Le grand menhir brise" (den stora brustna obelisken) i Bretagne som med sin ursprungliga vikt på omkring 300 ton fraktades nästan en mil och restes upp i lodrät ställning - tillsammans med nästan 3000 uppresta stenar av varierande storlek. Detta vid en tid då folk arbetade hårt för familjens brödföda. Ett megalitmode av guds nåde som blommar upp i europa som ett "jeansmode" relativt samstämt i tid. Det känns nästan som om vi är drabbade av en slags "arkeologisk/historisk jantelag.

[Mats Hansson]

Alster av den nämnde Lars Bägerfeldt har även diskuterats på några andra trådar:
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4431.0.html
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4136.0.html

Jag tillhör nog inte hans fan-club, om man säger så.

/Mats

[Piankhy]

Jo, det är klart. Men det ena skall ju inte utesluta det andra. Rent spekulativt anar man att våra barnbarn kommer att få ta del av kunskaper om våra förfäder vilka än så länge ligger lite i träda. Ett exempel är även "Le grand menhir brise" (den stora brustna obelisken) i Bretagne som med sin ursprungliga vikt på omkring 300 ton fraktades nästan en mil och restes upp i lodrät ställning - tillsammans med nästan 3000 uppresta stenar av varierande storlek. Detta vid en tid då folk arbetade hårt för familjens brödföda. Ett megalitmode av guds nåde som blommar upp i europa som ett "jeansmode" relativt samstämt i tid. Det känns nästan som om vi är drabbade av en slags "arkeologisk/historisk jantelag.

Ingen förnekar väl att megaliterna, särskilt de längs Atlantkusten, är magnifika. Dessa är ju också av mer varierat slag än de i Falbygden och kan eventuellt ha haft fler funktioner. En idé som framförs i det franska TV-programmet Europeernas ursprung är att de är ett salgs revirmarkeringar ursprungligen byggda av jägare samlare i en tid när jordbruk och nya folkgrupper tränger sig på. De är s a s ett värn mot det främmande. Med tiden kom dock även megalitbyggarna att inkorporeras i det jordbrukande samhället.
Överlag tror man väl att gravar och gravanläggningar ofta också är en sorts revirmarkeringar och symboler för det bestående. Dessutom ses de väl också som en sorts mötesplatser mellan denna värld och den hinsides.