Sen Aristoteles införde "meta-fysiken" och Platon beskrev läran om "den högre" sanning har det andliga aspekt av tillvaron beskrivits som "ofattbar". Som politisk verktyg - les monoteism - blev snart allt fattbart också del av en högst spekulativ och ytterst pragmatisk filosofi.
http://sv.wikipedia.org/wiki/DemiurgSen kom ju den religiösa världsbild för fullt tryck, där man gick från Arkimedes meta-fysik till Augustins helstöpande visshet ('allt är gud', dvs. 'gud är allt'). När den 'heliga lära' fick monopol på
all offentlig förmedling uppstod en rad schismer mot antikens kulturideal. ("Kristnandet" av Eurasia gick ju främst genom militära, politiska, ekonomiska och sociala pressmedel.) Sedan dess har man slitit med att utmåla gränserna mellan sant och osant - också vad gäller naturens strukturer, funktioner och gränser. Fortfarande har folk svårt för att skilja mellan "naturen" i daglig mening vs. den "super-natur" vi kan uppfatta vid olika naturfenomen och den "hyper-natur" man förklarar i monoteistiska partiprogram.
Efter reformationen återvände man gradvis från dessa fantasier, till en naturvetenskapligt grundad filosofi och samhällskultur. 1700-talets främsta schism stod mellan 'det religiösa' och 'det profana' - med såväl politiska och militära som intellektuella fronter. Upplysningstiden blev i mångt och mycket en retur av dom antika ('klassiska') filosofiers grundläggande syn.
Med upplysningstiden återuppstod människans sanser och logik som akademiska komponenter och ideal. Tidens makthavare ville givetvis inte ge upp sina domener och motsättningarna till "frånfallna" folk och grupper blev högst schismatisk.
I efterdyningarna av reformationen grundades de moderna naturvetenskaper - och smått om sänder bildas en ny filosofi om människan som varelse, funktion och fenomen. I parallell med den heliocentriska världsbild kom en nya bild av människan, nu som produkt AV naturen, häller än OVAN-AV naturen. När humanismens idèer återuppstod som akademi och ämnesområden fick våra teologiska institutioner en filosofisk konkurrens man inte upplevt sen (den nordiska) antiken, där människans själ, ande och intellekt förklarades i naturvetenskapliga och/eller historiska termer.
Under 1900-talet byggde Europa's och USA's akademier upp egna fakultet med "människan i centrum". Från biologin och etnologin utvecklades olika vetenskapsgrenar, som numer samlas i de 'sosialvetenskapliga instituter'. Dom riktningar Jawsaw refererar till, som nya 'tränder' innom 'filosofin', är fortfarande bundna till den tradition som grundades på 1800-talets "anti-teologiska" naturvetenskap, där människan får stå i centrum i stället för "gud". Den "
antropocentriska filosofier" har sålunda spelat en mycket viktig roll i dom senare århundradens vetenskapshistoria. Frågan är dock om inte tiden är mogen att ta ett steg till - och, i tråd med naturvetenskapens nyare rön, påkalla en öppnare och något större tankemodell, vilken redan kallas "biocentrisk filosofi".
http://no.wikipedia.org/wiki/AntroposentrismeI tråd med Karl-Fredriks incitament kan man möjligen tala om en ny filosofi där man utdaterar såväl gammal övertro såväl som bländande spekulationer med "mänsikans icentrum" - ala 'proletariatets diktatur', 'kvinnors emancipation' och den 'spekulativa materialism'. Till ersättning för Aristoteles metafysik, Voltaires romantik och Spinozas etik - bygger den "biosentriska filosofin" på att ''Naturens lagar". Då kan även Jesu filosofiska redogörelse om "Guds lagar" uppfattas konkret och förstås som dom blev förklarade; som allmängiltiga.
http://www.duo.uio.no/sok/work.html?WORKID=10554 