Ny avhandling om läsning och förståelse av runor

[Sindre]

...fast visst var solens dag, Söndagen, den första dagen i dåtidens veckosystem? Torsdag var alltså veckans femte dag.

Jag hade också för mig det, men var osäker. Söndagen är den första dagen i veckan i den judeo-kristna kalendern, det kanske är det jag blandar samman det med. Vi måste ju fått dagens veckosystem någonstans ifrån, eller är det bara det att Konstantin bestämde att söndagen skulle vara vilodagen?

[Nils Ristare]

Kan vi inte hålla 1900-talspåhitten utanför tråden och koncentrera oss på ämnet istället?

[Nils Ristare]

Kan det inte röra sig om någon sorts kod som vi inte har nyckeln till?

Absolut, och då återstår bara att knäcka den. 

Om man letar på nätet om runchiffer och lönnrunor så har det skrivits STORA mängder romantiserat dravel om uråldriga hemligheter och kraftfulla magiska formler. Om de personerna såg ett vanligt korsord för första gången så skulle de säkert kunna läsa in både besvärjelser och hjältesagor i de magiska rutorna. Personligen är jag mer inne på att den vikingatida människan säkert uppskattade gåtor och ordlekar precis som vi idag har korsord och sudoku, och därför vill jag se runchiffren som ett lekfullt sätt att ge läsaren en stunds huvudbry. Ett typexempel kan vara U 1165 där hela inskriften står i klartext utom ristarens namn som är skrivet med så kallade isrunor: http://www.kms.raa.se/cocoon/bild/show-image.html?id=16000300033310

Ur den synvinkeln är det troligt att chiffret inte är alltför komplicerat, man vill ju att läsaren ska ha en rimlig chans att lösa det under t.ex. den tid det tar att sitta bredvid stenen och äta matsäcken. Krångligare chiffer än så har man bara om man vill bevara en hemlighet, och då bör man inte rista den i sten och ställa upp den där alla ser den. 

[Jan Owe]

Låt mig ge några kommentarer till inskriften på U 427.
Den lyder
×· þlia : f(u)þkhi · stiR · istbliR : fu[istihninsti]hn[f] lmR : i(s)tini · stihu · i...fiRn
Jämför speciellt andra, fjärde och femte "ordet" med runraden: fuþarkhniastbmlR
I sjätte ordet hittar vi runföljden "stin" - och "sti" återfinns på flera andra platser i inskriften, notera också flera förekomster av runföljden "ist".
En person som hade viss kunskap om fuþarken, viss kunskap om vad som brukar stå på en runsten (runföljderna sti och ist förekommer på många stenar med tolkbara inskrifter, och R-runan avslutar flera ord) har ristat denna sten. Och, jag beklagar, jag är övertygad om att det inte går att få ut någon tolkning av denna inskrift.
Det hindrar inte att man - som t.ex. Marco Bianchi - bör intressera sig för dessa typer av ristningar och måhända lyckas hitta tolkningar av en eller annan i denna grupp. Det som främst gör mig övertygad om att denna inskrift inte kan tolkas är sekvenserna ur fuþarken.
/Jan

[Ragnfast]

Ur den synvinkeln är det troligt att chiffret inte är alltför komplicerat, man vill ju att läsaren ska ha en rimlig chans att lösa det under t.ex. den tid det tar att sitta bredvid stenen och äta matsäcken. Krångligare chiffer än så har man bara om man vill bevara en hemlighet, och då bör man inte rista den i sten och ställa upp den där alla ser den. 

Jag tror inte att man lägger ner så mycket arbete på att sätta upp en "klurig rebus", stenarna är resta på blodigt allvar som arvsdokument, gränsmarkörer eller lojalitet mot den nyligen etablerade kristna kungamakten i Sigtuna. Att de senare inte är ristade med latinska bokstäver är förmodligen bara för att det svårligen låter sig göras på mediet ifråga, men dessa människor har inte haft en susning om runornas ursprungliga dignitet, den saken är klar.

[Sindre]

Att de senare inte är ristade med latinska bokstäver är förmodligen bara för att det svårligen låter sig göras på mediet ifråga

Varför skulle det vara svårare att rista latinska bokstäver i sten än runor?

[Ragnfast]

Naturligtvis är det lättare att hugga in raka streck än snirkliga böjar, även om drakslingorna i sig kan vara väldigt plastiska i sin utformning, men som tidigare föreslagits var det kanske inte en och samma person som gjorde både inskrift och ornamentik.

[Tomte]

Men på de vikingatida runstenarna har väl en del runor (þ, b, r, f) ofta rundad böjning på stavarna i stället för skarpa vinklar, och latinska bokstäver går ju även att göra lite kantiga om man känner det behovet.  Men de latinska bokstäverna passar i vissa fall illa in i en runslinga pga vågräta streck längst uppe elller längst nere, vilka ju då sammanfaller med slinglinjerna (framför allt T, L, E, F, Z, z).

(Hur svårt det är att rista snirkligt kanske beror lite på om det är grovkornig granit eller fin sandsten man håller på med?)

[Sindre]

Naturligtvis är det lättare att hugga in raka streck än snirkliga böjar, även om drakslingorna i sig kan vara väldigt plastiska i sin utformning, men som tidigare föreslagits var det kanske inte en och samma person som gjorde både inskrift och ornamentik.

Det tvivlar jag faktiskt på. Stenar har inte fibrer på samma sätt som trä. Jag skulle faktiskt tro att det är svårare med raka streck på sten med tanke på hur heterogent materialet är.

[Nils Ristare]

Det tvivlar jag faktiskt på. Stenar har inte fibrer på samma sätt som trä. Jag skulle faktiskt tro att det är svårare med raka streck på sten med tanke på hur heterogent materialet är.

Det svåra är egentligen inte raka streck, det svåra är att när två streck möts i en vinkel är det lätt hänt att det går loss en flisa mellan dem. Ju mindre vinkel, desto större risk. Därför är det praktiskt att utforma þ, b, r, f m.fl. så att bistavarna ansluter till huvudstaven i en rät vinkel.

[Karlfredrik]

Jag tror att somliga runstenar är ett försök att kopiera efter minnet en runsten. Runristare kunde ju vara konstnärer och inte nödvändigtvis läskunniga. Jämför braktiater med meningslösa latinska bokstäver.
Det är väl inte så märkligt att runalfabetet vidareutvecklas ur det grekisk/romerska alfabetet. Grekerna själva förenklade det fenisiska alfabetet, och romarna det grekiska.

[Jerrark]

Att de senare inte är ristade med latinska bokstäver är förmodligen bara för att det svårligen låter sig göras på mediet ifråga, men dessa människor har inte haft en susning om runornas ursprungliga dignitet, den saken är klar.

Stenar har ju ristats med alla möjliga sorters bokstäver och tecken i tusentals år, så de flesta alfabeten och stilar tycks ju låta sig ristas i sten. Även olika sorters bilder med komplicerade motiv och allehanda böjda och snirklande linjer finns ju.

[Ragnfast]

Jag tror att somliga runstenar är ett försök att kopiera efter minnet en runsten. Runristare kunde ju vara konstnärer och inte nödvändigtvis läskunniga. Jämför braktiater med meningslösa latinska bokstäver.
Det är väl inte så märkligt att runalfabetet vidareutvecklas ur det grekisk/romerska alfabetet. Grekerna själva förenklade det fenisiska alfabetet, och romarna det grekiska.

Jag är själv tveksam till att så är fallet, och det som först och främst talar emot det är den ordning som runorna är uppställda i. det borde snarare vara så att det grekisk/romerska (och varför inte etruskiska?) alfabetet och runorna har ett gemensamt äldre ursprung. Det som, enligt mitt förmenande, talar för det är att de äldre inskrifterna är mer avancerade och runorna fler till antalet än i de yngre inskrifterna.

[Karlfredrik]

Det fonetiska alfabetet,där en symbol är en bokstav och inte ett ord, härstammar som bekant från fenicierna. Jag känner dock inte till några kontaker mellan dem och germanerna på 100-talet e Kr:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Futhark

[Ragnfast]

Om germanerna hade runorakel redan på Tacitus tid, så borde det ha tagit ett tag att utveckla; att det inte finns några inskrifter från tidigare än så kan helt enkelt bero på 1: Att runorna endast var kända för ett fåtal utvalda. 2: Att de betraktades som så heliga att de inte fick användas annat än i sakrala sammanhang.

[Tomte]

Det finns en del uppenbara felhuggningar, t.ex. finns det åtminstone ett tiotal ristningar där det är uppenbart att "auk" ("och") har blivit "nuk" för att bistaven på a-runan har gjorts lutande åt fel håll.

I övrigt går det egentligen bara att stava fel om det finns ett sätt att stava som är rätt, och på vikingatiden fanns inga normerande hjälpmedel som t.ex. SAOL. Istället verkar det ha varit likadant som det fortfarande är i många språk: man kör på en blandning av "så här brukar vi stava och det brukar folk förstå" och "stava som det låter som kan folk ljuda sig till ordet". Och med lite olika dialekt hos runristarna blir stavningen därefter. Om vi t.ex. tänker oss att bonden Björn finns omnämnd på tre stenar så kan hans namn stavas "biarn" när han reser en sten efter sin far, "biurn" när han reser en sten efter en son och "biorn" när han själv får en sten efter sig, och inget av sätten att stava är mer rätt än de andra.

Fast när det gäller stenarna som avhandlingen gäller så handlar det nog inte om stavfel eller dialekter. T.ex. var jag och kollade på U 427 för ett par veckor sedan och den inskriften ser ut så här:

×* þlia : f(u)þkhi * stiR * istbliR : fu[istihninsti]hn[f] lmR : i(s)tini * stihu * i...fiRn

D.v.s. helt obegriplig.

Det där måste(?) ju vara någon sorts kod eller magi. Jag insåg just att man efter ordet þlia kan se fem eller sex upprepningar av fuþarken, men ett urval av runor överhoppade varje gång. En förutsättning är att denna fuþark ställt l före m samt att den haft en extra i-runa före R (alternativt att visa i-runor i inskriften egentligen ska vara m). I den fjärde fuþarken har a-runan n-form. Den supplerade f-runan som hamnar mitt i den femte fuþarken måste antas som felläsning, kanske för a eller för b (kortkvist-b?).

fuþorkhniastmiR
fuþorkhniastblmiR 
fuþorkhniastblmiR
fuþorkhniastblmiR
fuþorkhniastb(?)lmiR

Mot slutet liknar det mer riktiga ord, kanske stæinn bl.a.

Är denna analys för långsökt? Jag medger att den i extrem form kan tillämpas på vilken inskrift som helst, dvs om man bara behöver se en runa per fuþark. Vad står det i Upplands runinskrifter?