Låt oss anta, att våra första ord var onomatopoetiska. Då borde ordet sus, ordet för det där ljudet i säven, eller en del av det, kunna vara ett riktigt gammalt morfem, som dyker upp lite överallt. Onomatopoesin ”rättar” antagligen gärna språkutveckling, som vill följa sina egna lagar. Suset kommer ju alltid att låta som det låter.
Jag försökte använda Googles översättningsprogram för ”Vinden susar i träden”, men jag tror inte det fungerar. När programmet saknar ett ord i ett språk, tycks det använda engelska. Det verkar inte sannolikt, att albanska, baskiska vietnamesiska m.fl. har ordet rustles för susa.
Men turkiskan tycks ha sin egen variant på rustles: Rüzgar ağaçlarda hışırdayan. På finska fick jag: Tuuli kahisee puissa (kahisee = susar), inte sus utan see. Det låter rimligt, liksom galisiska: O vento sussurra nas árbores
Kan någon säga något om min tanke? Och finns det andra onomatopoetiska ord, som vi kan misstänka vara hur gamla som helst, och uppträda i mycket skilda språk?
