Följande dokument är en del av en inlämningsuppgift jag skrev för några år sedan, och tänkte att jag kunde dela med mig av. Jag har utelämnad notapparat och de kommentarer jag själv skulle vilja lägga till, när jag så här i efterhand lägger in texten.......
- - - -
Lévi Strauss skriver om "kalla" och "heta" grupper eller samhällen och inriktar sig på deras olika sätt att levandegöra det förflutna. De "kalla" samhällena definieras av ett minimalt intresse för förändringar över tid, medan de "heta" samhällenas uppfattning och attityd gentemot historien präglas av en anpassning till dessa. Hans gruppindelning sammanfaller delvis med sjutton- och artonhundratalets uppfattning om förhållandet mellan tradition och historia. Historien beskrevs, å ena sidan, som en konstant självförstärkande process, genom vilken politiskt relevanta attityder gentemot historien bibehölls under ständig anpassning. Å andra sidan har trycket på förändring över tid fått vissa grupper att starkare sluta sig samman. Man har antingen förstärkt eller förändrat sitt sätt att se på och levandegöra historien.
Europas tidigaste maktstrukturer omfattade det traditionella förhållningssättet till historien. Många av dessa samhällen styrdes av härskare som hade till uppgift att vidmakthålla normer och traditioner hos den yngre generationen. Man utvecklade därför ritualer för att återkommande levandegöra den egna gruppens historia. Släkt- och regentlängder utgjorde en vital del av dessa, som för härskarnas del oftast gick tillbaka till en mytisk anfader eller, som i fallet hos de flesta germanska stammarna, till en gud, företrädelsevis Oden. På detta sätt blev varje härskare delaktig i en gudomlig ordning som skulle bestå för evigt.
Även om kvinnan före kristendomens införande hade en betydande plats i samhället, inte minst som berätterska och förmedlare av gruppens normer och traditioner, räknades anfäderna så gott som uteslutande på fädernet. I de få fall som kvinnor nämns i detta sammanhang verkar det tyda på ingiften från en annan grupp. Så länge släkttraditionen hölls levande ansågs gruppen vara en politisk maktfaktor att räkna med. Dessa traditioner bestod inte enbart i att räkna upp namn, utan av utförligt muntligt traderade historiska händelser. Några av dessa har blivit bevarade i skriftlig form av senare historieskrivare, som till exempel Jordanes på 500-talet, som skrev om öÖstgoterna, Isidore av Sevilla om Visigoterna, Gregorius av Tours, Beda om Anglo-Saxarna och Widukind om Saxarna. Traditionerna som utgick från en kronologi som var relevant endast för den egna gruppen utan referenser till en allmänt erkänd uppfattning om tid och rum. Pålitligheten och äktheten i historien gavs legitimitet av den sociala status som berättaren/berätterskan hade.
Accepterandet av den katolska kristendomen innebar en förändring av synen på historien, så tillvida att det var en universell religion med ett anspråk på ett ursprung i alltings källa, Därför junde ingen härskare längre göra anspråk på gudomligt ursprung. Detta resulterade i ett förmänskligande av gudomen ifråga (Oden) och ett inordnande i en annan ordning, där den första människan Adam nu ansågs som den förnämste förfadern. Det här var ett sätt att i viss mån säkra den stabilitet som dittills rått och vidmakthålla de viktigaste kulturbärande elementen hos gruppen.
