Författare Ämne: Ynglingarna  (läst 95480 gånger)

Utloggad Karlfredrik

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 346
SV: Ynglingarna
« Svar #20 skrivet: januari 12, 2011, 22:42 »
Just nu verkar arkeologerna skeptiska till "den äldsta historien" antingen det är bibeln (Abraham till Salomo) eller Livius ab urbe condita, kungatiden,  Snorri eller Saxos äldsta berättelser.
Orsaken är givetvis avsaknaden av tydlig arkeologisk evidens.

Utloggad Yngwe

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 702
SV: Ynglingarna
« Svar #21 skrivet: januari 12, 2011, 23:33 »
Tror snarare på att det orsakas av att det är betydligt säkrare att tvivla än att påstå. Det blåser så snålt om man sticker ut näsan och påstår nåt...
" Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse"

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
SV: Ynglingarna
« Svar #22 skrivet: januari 13, 2011, 15:12 »
Den här artikeln om Olof Sundqvist av Catharina Ingelman-Sundberg måste läsas.

"Olof Sundqvist visar också att avsnittet i Snorres Ynglingasaga där sveakungen Aun ingår en pakt med Oden och lovar att offra sina söner för ett långt liv inte alls står i
Tjodolfs Ynglingatal, utan bara i Snorres Ynglingasaga som ju tillkom på 1200-talet. Därmed har Claus Krag ifrågasatt fel historiskt verk."


"Det är fel att ge dagens forskare mer trovärdighet än de medeltida historikerna som hade bättre möjligheter att tolka sin egen samtid, menar Olof Sundqvist som tycker att man kan använda Ynglingatal som historisk källa."

Utloggad Castor

  • Veteran
  • Antal inlägg: 864
SV: Ynglingarna
« Svar #23 skrivet: januari 14, 2011, 14:12 »
Utan att vara alltför insatt i ämnesområdet (jag är bara en allmänintresserad amatör) tror jag att det finns en del saker man bör fundera på när man försöker utröna Ynglingasagans historiska relevans med stöd av arkeologin:

  • Är storhögar (brandgravar) och båtgravar skapade av en och samma kultur eller är de spår av två olika kulturer som levt sida vid sida inom samma geografiska område?
  • Kan en plats med rika furstliga gravar (storhögar, båtgravar eller kammargravar) i regel anses ha varit en centralplats i ett forntida hövdingadöme?
  • Om den andra frågan kan besvaras med ja, borde då inte Gamla Uppsala (med Valsgärde) och Vendel ha varit centralplatser i två separata hövdingadömen?
  • En viktig sak som Ynglingasagan berättar om är införandet av en ny religion som kom söderifrån - kulten kring Oden, Njord och Frej. Är det möjligt att kartlägga hur asatron har spridits i Skandinavien? Kan exempelvis brakteater och inskrifter med den äldre futharken vara viktiga ledtrådar?
  • Fyn, som omnämns i början av Ynglingasagan, är intressant på flera sätt, dels för att det äldsta runfyndet har gjorts på denna ö och dels för att Gudme tycks ha varit en centralplats för brakteattillverkning och annat guldsmide (kanske de berömda guldhalskragarna från Ålleberg, Möne och Färjestaden har tillverkats här). Kan Ynglingasagans upplysning om Odens flytt från Fyn möjligen ha något samband med spridningen av kultiska guldföremål och äldre runinskrifter i Norden?

Utloggad Mats Hansson

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 806
SV: Ynglingarna
« Svar #24 skrivet: januari 14, 2011, 16:21 »
  • Är storhögar (brandgravar) och båtgravar skapade av en och samma kultur eller är de spår av två olika kulturer som levt sida vid sida inom samma geografiska område?

Jag höll på att skriva att storhögar, åtminstone Uppsala högar, typiskt ligger före båtgravarna tidsmässigt. Men jag såg just att dateringen av högarna i Uppsala, som länge förlagts till folkvandringstid, faktiskt är ifrågasatt. John Ljungkvist (och tidigare Nils Åberg) vill istället ha högarna daterade till vendeltid, se artikel i Fornvännen 2005: http://uppsala.academia.edu/JohnLjungkvist/Papers/97455/Uppsala_hogars_datering

Då blir de ju samtida med båtgravarna både i Vendel och Valsgärde, vilket naturligtvis förändrar bilden en del. Så din fråga är relevant, ja.

/Mats

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Ynglingarna
« Svar #25 skrivet: januari 15, 2011, 00:31 »
  • Är storhögar (brandgravar) och båtgravar skapade av en och samma kultur eller är de spår av två olika kulturer som levt sida vid sida inom samma geografiska område?


Enligt Voluspa, Vavtrudnesmål och Rigstula tillhör dom en och samma kultur, vilken utvecklades successivt i olika grenar, från dom första husbyggare i 'Norderlanda'.

Citera
  • Kan en plats med rika furstliga gravar (storhögar, båtgravar eller kammargravar) i regel anses ha varit en centralplats i ett forntida hövdingadöme?

Definitivt.

Man kan också tillägga att gravrösen, etc. kan representera lokala häradshövdingar/fruar och  regionala landshövdingar/länsfruar. Slutligen kan man påstå att man i ett centralt landskap, typ Mälardalen, haft en gemensam "storhövding" varifrån dom andra utgått. I så fall bör den centrala huvudort/huvudstad vara den äldre och i kraft av sin position som ursprungsområde tjäna som huvudsäte/kungasäte för nämnda regioner.

En sådan struktur övergår under medeltiden till det samhällssystem vi kallar monarki, med kung, högre adel, lägre adel, bondestånd och allmoge. I det gamla systemet var alltså högadeln (hertigar/hersar/ländermän) alla barn av kungen. När dom sen trädde i funktion i dom olika landskapen fick dom där göra nästa generation lågadel (jarlar, heradshövdingar) som i sin tur fick sätta en son till varje gård i häradet för att i sista instans göra alla gårdens barn. Den gång var alltså all allmoge kungliga ättlingar, som barnbarns barnbarn till gammalkungen - nuvarande kungs far eller farfar. På den tiden fick naturens logos och människans lagar följas åt - vilket skapade olika folkslag och kungariken...
  
Citera
  • Om den andra frågan kan besvaras med ja, borde då inte Gamla Uppsala (med Valsgärde) och Vendel ha varit centralplatser i två separata hövdingadömen?

Inte nödvändigtvis. Buckingham Palace och Winsdor Castle hyser två olika monarker. Den ena är kung av England, den andra Duke of Winsdor. Skicken är givetvis att hertigen, som är kungens äldsta son och därför också Englands kronprins - flyttar tillbaks till Buckingham när fadern dör. Dom övriga kungasöner bli alla hertigar i ett av dom engelska landskapen, men alltså inte av Winsdor. Samma system tycks ha gått för sej i Sverige i gamla tider. Det KAN förklara Vendel...

Citera
  • Är det möjligt att kartlägga hur asatron har spridits i Skandinavien? Kan exempelvis brakteater och inskrifter med den äldre futharken vara viktiga ledtrådar?

"Asa-tron" är ett uttryck från modern akademi. Enligt ovannämnda källor var Aserna en historisk realitet, vilka dyrkades som alla nordbors förfäder. Alltså var Asarna där från början.
  
Historien om Aserna utgör alltså en historisk mytologi, likt den romerska, grekiska och finska - där figurer, bilder, teman och tider anses ha en historisk rot. Man får skilja myterna från dom fiktioner man senare satte i hop av rent maktpolitiska skäl, till övertro och religion.

Ynglinga-sagans prolog om Odens väg från ett grekisk/romersk Troja konstruerar en enda stor "känning", där Ynglingarnas ursprung får en tydlig tillämpning till 1200-talets allmäktige, gallo-romanska diktatur. Den antika kulturens grundval i norr, Aserna och Asgård, fick inte uppmärksammas, men genom sin "poesi" lurade Snorre fram en möjlighet att kringgå censuren.

Snorre fick alltså beskriva den hedna kulturens ursprung och kärna som "fantastiska historier". Därför namnet "Gylva-ginning", vilket hänför till en svensk kung, Gylfe, som kan gå till Asgård där han får audiens hos Oden, Tor och Balder, som berättar historien om deras och nordbornas ursprung. Sen berättar Snorres samlade om hur EN gemensam kultur i Norden, från "Arilds tid", förgrenade sej och befolkade "alla Nordurlanda".

“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Ynglingarna
« Svar #26 skrivet: januari 15, 2011, 23:23 »

  • Fyn, som omnämns i början av Ynglingasagan, är intressant på flera sätt, dels för att det äldsta runfyndet har gjorts på denna ö och dels för att Gudme tycks ha varit en centralplats för brakteattillverkning och annat guldsmide (kanske de berömda guldhalskragarna från Ålleberg, Möne och Färjestaden har tillverkats här). Kan Ynglingasagans upplysning om Odens flytt från Fyn möjligen ha något samband med spridningen av kultiska guldföremål och äldre runinskrifter i Norden?

Sagans berättelser om Odens resor markerar främst vart hans direkta ättlingar satte bo och grundlade regionala centra...

Spridningen av hantverk och konst, som guldsmiden och annat vackert, följer samma mönster - och berör hela det norra Eurasien. Dock får man tro att hantverket spreds bland dessa ättlingar eftersom dom utvecklade större samhällen, kulturer och kungadömen.

Halskragarna från Sverige törs alltså ha tillverkats i Sverige, just som det skytiska och sarmatiska guldsmidet utvecklades i österlanden. Nyligen kom ett nytt praktfynd av samma karaktär fram i södra Tyskland, där man gräver i keltiska kammargravar:

 8)

http://www.archnews.co.uk/world-archaeology/european-archaeology/4508-major-and-unique-celtic-tomb-found.html  
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad Castor

  • Veteran
  • Antal inlägg: 864
SV: Ynglingarna
« Svar #27 skrivet: januari 17, 2011, 15:44 »
Slutligen kan man påstå att man i ett centralt landskap, typ Mälardalen, haft en gemensam "storhövding" varifrån dom andra utgått. I så fall bör den centrala huvudort/huvudstad vara den äldre och i kraft av sin position som ursprungsområde tjäna som huvudsäte/kungasäte för nämnda regioner.

Ser man bara på själva fornlämningarna på de olika centralplatserna i Mälardalsregionen så är det dock svårt att avgöra var en sådan "storhövding" skulle kunna tänkas ha haft sitt säte. Om storleken har någon betydelse så skulle man kunna dra slutsatsen att en synnerligen mäktig person har gravlagts i Anundshög utanför Västerås som har daterats till lite olika tidpunkter (200-tal till 500-tal enligt Wikipedia och 900-tal enligt www.anundshog.se). Vi kan tillsvidare bortse från tidigare påståenden om att det är Ynglingaättens Bröt-Anund som är begravd där.

Till skillnad från storhögarna så är båtgravarna intressanta genom att samma gravskick har förekommit på samma plats generation efter generation i ett halvt årtusende. Det finns åtminstone fem gravfält vid Mälaren med vardera åtta eller fler båtgravar, och i Östergötland finns det två sådana gravfält (källa: Wikipedia).

Jag känner inte till några historiska källor som nämner gravskicket obränd båtgrav. Inte ens skeppsgravarna i Sutton Hoo, Gokstad och Oseberg verkar vara omnämnda i källorna, dock kan man gissa sig till vilka personer som har begravts där, villket knappast låter sig göras när det gäller de svenska båtgravarna. Platserna med båtgravar har ju inte heller direkt utmärkt sig som kungliga eller adliga "hot spots" under medeltiden. (Alltså inga tidigmedeltida slott eller borgar har byggts på dessa platser. Rätta mig om jag har fel.)

"Asa-tron" är ett uttryck från modern akademi. Enligt ovannämnda källor var Aserna en historisk realitet, vilka dyrkades som alla nordbors förfäder. Alltså var Asarna där från början.
 

Jag håller det för troligt att Oden (alternativt Njord och Frej) verkligen ansågs vara den härskande kungaättens anfader (vilket också är precis vad Ynglingasagan, Sköldungasagan och en del anglosaxiska genealogier säger). Jag tror att kulten kom under romersk järnålder och bars upp av en ny invandrad elit (räknar man på generationerna i Ynglingasagan kommer man fram till att invandringen kan ha ägt rum under andra århundradet av vår tideräkning,  det var förstås inte Oden, Njord och Frej som kom hit personligen - om de har varit verkliga personer så bör de ha levat långt tidigare).

Av arkeologin att döma var Skandinavien under förromersk järnålder ett relativt egalitärt samhälle där ingen överklass utmärkte sig genom rika gravar. Guld var i det närmaste obefintligt, vilket kan ha att göra med att kelter, romare, dakier m.fl. inte gärna släppte sina skatter till germanerna i norr. I det "för-odinistiska" Skandinavien tycks våtmarksoffret ha varit en central kulthandling. Kanske dyrkade man naturväsen som levde i sjöar och skogar och som i Beowulf-kvädet har fått stå modell för Grendel - en demoniserad nidbild av den gamla tidens detroniserade gudom.


Utloggad Castor

  • Veteran
  • Antal inlägg: 864
SV: Ynglingarna
« Svar #28 skrivet: januari 17, 2011, 17:54 »
Spridningen av hantverk och konst, som guldsmiden och annat vackert, följer samma mönster - och berör hela det norra Eurasien. Dock får man tro att hantverket spreds bland dessa ättlingar eftersom dom utvecklade större samhällen, kulturer och kungadömen.

Halskragarna från Sverige törs alltså ha tillverkats i Sverige, just som det skytiska och sarmatiska guldsmidet utvecklades i österlanden.

För Skandinaviska halvöns del kan man väl säga att allt guld som fördes in under romersk järnåder och folkvandringstid måste ha passerat Jylland och/eller Fyn-Lolland-Falster-Själland (möjligen kan också Skåne och Bornholm ha haft direktförbindelser med kontinenten). Guldet tycks ha ackummulerats i Sydskandinavien varifrån det har spridits norrut, huvudsakligen längs två vägar, en väg längs västkusten och en som gick till Gotland (till Mälardalsregionen kom förhållandevis lite guld, även om Sveriges mest guldrika grav har påträffats i Tuna i Badelunda, se http://www.anundshog.se/artikel.asp?strukturId=227&artikelId=1102).

Anledningen till att jag tror att de tre guldhalskragarna har tillverkats i Sydskandinavien (Fyn-Själland-Skåne?) är att de verkar vara skapade av samma guldsmed och/eller hans lärjungar. Man kan också misstänka att samma guldsmed, eller grupp av guldsmeder, har hållit på med brakteattillverkning. Dels för att liknande halskragar verkar vara avbildade på några brakteater.
(se t.ex. http://www.historiska.se/historia/Tema-Guld/Guldskatt/Gotaland/Bohuslan/Lilla-Jored-guldhalsring/
och http://oldtiden.natmus.dk/udstillingen/yngre_jernalder/gudme_guld_guder_og_mennesker/skatte_af_guld_og_soelv/ [den stora i mitten] )
Och dels för att de vulstförsedda guldrören som halskragarna är uppbyggda av ibland återfinns som fästen på brakteater.
(det bästa exemplet är fyndet från Kungsvad Prästö på Själland:
http://freepages.history.rootsweb.ancestry.com/~catshaman/25erild/kongsvadE.htm)

Att guldhalskragarna har konstruerats av samma typ av guldrör som kan vara fästade på brakteater famhålls även i Willhelm Holmqvists bok "Guldhalskragarna".

Alltså kan man rent hypotetiskt föreställa sig att guldskatterna som har hittats i i den svenska myllan och som omtalas i sagorna (ordet "guld" förekommer åtta gånger i Ynglingasagan* och inte mindre än 65 gånger i Beowulfkvädet) har passerat de danska öarna.

*) Brage den gamle framhåller att Gefion var guldprydd. Halssmycken av guld spelar senare en ödesdiger roll i släktens historia, Ange blir hängd i ett sådant och den dyrbara ringen Sveagris håller nästan på att kosta Adils livet.

Utloggad Carl Thomas

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 876
SV: Ynglingarna
« Svar #29 skrivet: januari 24, 2011, 02:28 »
Guldfynd är alltid intressanta - eftersom man alltid tolkar guld såsom makthavarnas material. Det är ju sällan guld hittas där fattiga och maktlösa bott i alla fall - så det kanske är en rätt tolkning?

För länge sedan läste jag en sammanställning över Sveriges guldfynd, den var inte 100% komplett vill jag minnas – men jag slogs direkt av att ca70 % av allt rent guld man hittat i landet har hittats i Götaländerna, ca 22 kilo om jag minns rätt – medan man i Uppland hittat 2-3 kilo.

Man har kanske hittat mer guld numera? Finns någon uppdaterad sådan jämförelse?

Det vore intressant att också se vad allt detta guld bestod av? Kan man tolka vilka som ägde detta guld, vad jag menar var det religiöst kyrkoguld eller var det ett antal Solidi – eller annat – och kan man följa dess väg hit där det hittades?

I slutändan, kan man se var ett religiöst centrum, eller religiös centralort varit belägen med hjälp av guldfynden? T.ex, två av de stora guldkragarna är ju hittade i Götaland – tillhörde dessa någon speciellt religion, eller ryms dom inom Asatron eller dess föregångare?

Hur är det med silverfynd? Sammanfaller dessa med guldfynden? Var ligger tyngdpunkten av silverfynd?

Jag är lite nyfiken bara…

Thomas
Historia är färskvara.

Utloggad Kungsune

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 424
SV: Ynglingarna
« Svar #30 skrivet: januari 24, 2011, 09:00 »
Frågan är hur aktuella Landskapsbeteckningarna är i förhållande till guldfynd. Det finns ju en uppsjö alternativa orsaker till dessa. I Västergötland har ju ca 18 kg hittats hittills. Stämmer Mac Keys uppgifter om Bankällafyndet så ligger det dock snarare över 20 kg.
Det berättar ju en del om regionen dock.

Utloggad Carl Thomas

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 876
SV: Ynglingarna
« Svar #31 skrivet: januari 24, 2011, 17:10 »
Om vi vänder lite på det – tänk om 22 kilo guld hittats i Uppland och bara 2-3 kilo guld hittats i Götaländerna – hur tror du att man (Sveaskolan) hade värderat guldet då – och hur tror du att man skrivit om dessa guldfynd och hur viktiga hade detta guld varit i vår historia?

Jag har frågat lite folk under årens lopp om var de tror att man hittat mest guld – och alla, utan undantag, har svarat ”Uppland”. På frågan om silver svarar de Gotland.

En intressant sak i sammanhanget är ju att i Uppland är ”det mesta” utgrävt – och i Götaland är ”nästan ingenting” utgrävt.

 Thomas
Historia är färskvara.

Utloggad Karlfredrik

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 346
SV: Ynglingarna
« Svar #32 skrivet: januari 27, 2011, 16:01 »
Heyerdahl menade att invandringen från Kaukasus ägde rum under romersk järnålder, och beskriver i sin bok Jakten på Odinflera fynd i södra Ryssland för att styrka påståendet. Jag vet att han fått stark kritik som amöterarkeolog för felaktigheter i tolkningen, men boken kan ändå ha visst intresse.
Två frågor:
1. Vilken är den första kung i Ynglingasagan som möjligen kan vara historisk?
2. Har Hesiodos fragment 700 f Kr om gulskatten hos "folket bortom nordanvinden" som bevakades av gripar något med Skandinavien att göra?(Han var enligt egen utsago den första att betivla griparnas existens -tala om källkritik!)

Utloggad Karlfredrik

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 346
SV: Ynglingarna
« Svar #33 skrivet: januari 27, 2011, 16:09 »
Notera följande artickel om kampen on den forntida kungamakten:
http://tux1.aftenposten.no/meninger/kronikker/d181902.htm
Noter även omnämnandet av kungen som gifte sig med en samekvinna!

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Ynglingarna
« Svar #34 skrivet: januari 27, 2011, 21:12 »
Heyerdahl menade att invandringen från Kaukasus ägde rum under romersk järnålder, och beskriver i sin bok Jakten på Odinflera fynd i södra Ryssland för att styrka påståendet. Jag vet att han fått stark kritik som amöterarkeolog för felaktigheter i tolkningen, men boken kan ändå ha visst intresse.
Två frågor:
1. Vilken är den första kung i Ynglingasagan som möjligen kan vara historisk?
2. Har Hesiodos fragment 700 f Kr om gulskatten hos "folket bortom nordanvinden" som bevakades av gripar något med Skandinavien att göra?(Han var enligt egen utsago den första att betivla griparnas existens -tala om källkritik!)

1. Man kan börja med Yngve-Frej, eftersom Frej/Fröy återger meningen "fruktbar", som i "frö". Ynglinga-ättens första "frö-givare" torde vara son, ävt. son-son, av Asa-familjens överhuvud Oden.

Sen är det svårt att bortförklara Sven/Svegder och Vanlande som "rent tankespinn". Vanlandes resa till Vanernas land - där han träffar Oden - är också tankevärd. Sen går ynglinga-ätten i rak följd till Olof Skottkonung och hans två söner...

http://tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/Sagokungar.htm
 
2. Gripar är dom sammansatta symbolfigurer som representerar det befruktningssystem som används i - och inbegriper - ett kungarike. Jämför 'Grip-stol'.
 
Som etnisk-kulturellt symbol användes detta märke vid centralorter i hela riket, varför dom skyddande griparna fanns redan i Skyternas (Vanernas) rike. I dag används flaggor på samma sätt. I en hel del flaggor och fanor ses fortfarande dessa gripar och dubbelörnar. Efter utbredningen att bedöma hör dom till den östliga kulturkrets medan man i väster finner lejon, leoparder och lon (Jmfr. Sparlösa-stenen).

Örn, drake och grip ses mest i öster, från Tromsö och Bornholm till Ryssland, Rumenien och (även) Istanbull. Griperna i Hesiod, Seneca beskrivs i området för Skyternas gräns i norr, där man hittar ett folk kallad Aris-ma-pi. (Ari/Arie, ma/land, pi/ring). "Bakom" detta folk - där nordanvinden kommer ifrån, över Östersjön eller Finska viken, ligger det "ultimata folkland" (thul=folk) - "vid jordens yttergräns". Här kunde man under Hesiod och Pytheas tid hitta "Hyper Borea", där guldskatten skulle finnas.

Odens främsta ättlingar, kungarna och hertigarna i Norden kallades alla för "guldgivare". Orsaken kan vara att dom alla hedrade sitt historiska ursprung, Asarna. Guldblecken tycks vara en form av denna skick. Heyerdahl var alltså på spåret - eftersom asarnas kulturform, hedrades av deras avkommor i österlandet - 'vanerna' - vilka engång befolkade Vanaheim eller Gårdariket-Rosland - ända ner till Asov. Efter att en sidogren till ynglingarna övertog som kungar i "Vanaheim hin mikla' kallades det stora landet i öster för "Svitjod hin mikla".      

Heyerdahls tes om en förbindelse mellan Asarna, Vanerna och platsnamnen Ashov och Van vid Svarta havet var alltså korrekt. Det bekräftade faktisk hans utgrävningar vid gamla Asov stad, där man på två meters djup hittade ring-spännen i brons av omisskännelig nordisk typ.
Heyerdahl trodde dock inte att dessa bronsspännen, som epitetet "Asernas hov" (Asov), kunde ha  kommit norrifrån, efter som Snorre beskriver att Aserna uppkommit i ett Troija som legat öster om "älven Tankvissl" och söder om "Haf svarta".

Enligt hans ryska samarbetspartner från universiteten i Rostov tyder dock dom rysska källor - och deras övriga forskning på området - att dessa Aser och Vaner kommit till Svartahavet, norrifrån. Jakten efter Odin och Asgård gick alltså i rätt spår, men Heyerdahl åkte en hel del dryga mil för långt - söderut. Hade han bytt ut ett litet ord i prologen till Ynglingatal - och ersätt "svarta" med "kvita" - så skulle beskrivningen i Snorre passa perfekt med Hesiod, Homer och Pytheas - och Asgård befinna sej i Hyperborea.
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Ynglingarna
« Svar #35 skrivet: januari 27, 2011, 21:31 »
Notera följande artickel om kampen on den forntida kungamakten:
http://tux1.aftenposten.no/meninger/kronikker/d181902.htm
Noter även omnämnandet av kungen som gifte sig med en samekvinna!

Gro S. kan i bland vara politisk korrekt. Harald Hårfagres högt skattade fru, Snöfrid, anges vara dotter av finne-kungen Svase, vars möte med den unge kungen hände i Oppland. Svases väg till Norge hade gått över Härjedalen. I andra handskrift hittar man finnarnas konung Snö den Gamle, vilken är olösligt knuten till det geografiska Finland. Att Svase och Snöfrid tolkas som 'samiska' namn är milt talat långsökt...  ::)
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad AndreasE

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 947
SV: Ynglingarna
« Svar #36 skrivet: januari 31, 2011, 18:23 »
Om vi vänder lite på det – tänk om 22 kilo guld hittats i Uppland och bara 2-3 kilo guld hittats i Götaländerna – hur tror du att man (Sveaskolan) hade värderat guldet då – och hur tror du att man skrivit om dessa guldfynd och hur viktiga hade detta guld varit i vår historia?

Jag har frågat lite folk under årens lopp om var de tror att man hittat mest guld – och alla, utan undantag, har svarat ”Uppland”. På frågan om silver svarar de Gotland.

En intressant sak i sammanhanget är ju att i Uppland är ”det mesta” utgrävt – och i Götaland är ”nästan ingenting” utgrävt.

 Thomas


Jag håller på med en masteruppsats om folkvandringstida gulddeponeringar i Västergötland, så jag ville bara kommentera ditt inlägg.

Det är sant att Västergötland står ut bland svenska landskap när det gäller guldmängd från folkvandringstid, med ungefär 14,2 kg. Södermanland ligger dock tvåa med 13,5 kg, och tredje landskapet (Skåne) släpar efter ordentligt med 3,1 kg (siffrorna sammanställdes redan 1922, så inte komplett, men har inte förändrats så mycket som man skulle kunna tro).

Så stora skillnader finns uppenbarligen. Det ska dock kommas ihåg att anledningen att Västergötland och Södermanland har så väldigt mycket mer guld än resten av Sverige är att landets två största enskilda guldfynd påträffades i dessa landskap: Tureholmsskatten från Södermanland som vägde runt 12 kg (varav endast nått kilo finns bevarat) och Timboholmskatten från Västergötland som vägde 7 kg. Dessa fynd gör att det är svårt att gämföra landskap med varandra, då de utgör spektakulära men uppenbarligen väldigt speciella fynd.

Rent generellt kan man säga att man inte kan tala om götalandskapen mot Uppland. Som kulturområden så får man nog snarare prata om tex Västergötland, Halland, Bohuslän mot Uppland, Västmanland, Gästrikland och Södermanland, då det är svårt att applicera den yngre järnålderns landskap på folkvandringstidens förhållanden.

Om frågan är ifall det fanns mer guld i Västergötland med omgivande landskap under folvandringstid jämfört med Mälardalen, så är det en svår fråga att svara på.
Det är stor skillnad på hur guldet har hittats. I Mälardalen är en stor andel av guldfynden gravfynd, medans de i Västergötland nästan enbart är ströfynd som representerar utplöjda gravfält, boplatser eller depåer. Då nästan alla guldfynden gjordes i samband med odlingsaktiviteter och jordbruksexpansionen under 1700- och 1800-talen, så är det inte troligt att den relativa mängden arkeologi som utförts i de två landskapen är relevant. Det är snarare den större uppodlingsgraden i Västergötland som ligger bakom den större mängden lösfynd där. Samma mönster syns i Skåne, där fullodlingslanskapet gav många lösfynd innan mekaniseringen av jordbruket.

Det är även möjligt att man hanterade guldföremål olika i olika delar av landet, tex kan det vara så att man i Västsverige lade ner större mängder guld i form av depåer i tex våtmarker, medan man istället begravdes sina döda med guldet i Mälardalen. Tex förefaller båda de västergötska guldhalskragarna ha lagts ner som depåer, medans en av Uppsala högar innehåller fragment av ett guldföremål som skulle kunna vara en guldhalskrage som följde med på bålet. En sådan skillnad i tradition skulle absolut kunnat påverka hur materialet ser ut idag.

Vidare så är det alltid svårt att tolka ett områdes relativa rikedom eller politiska utvecklingsgrad utifrån en fyndkategori. Tex har Västergötland fler brakteater än Mälardalen, men Mälardalen har fler solidus. Det är dock svårt att dra några slutsatser utifrån sådana jämförelser. Danmarks praktgravar försvinner i början av folkvandringstiden, och de har inga motsvarigheter till de svenska kammargravarna eller båtgravarna i Mälardalen, men det betyder inte att vi måste anta att Danmark helt plötsligt blev materiellt fattigt eller att dess nivå av politisk organisation sjönk.

Utloggad AndreasE

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 947
SV: Ynglingarna
« Svar #37 skrivet: januari 31, 2011, 18:49 »
Man har kanske hittat mer guld numera? Finns någon uppdaterad sådan jämförelse?

Nuförtiden hittas det inte särskilt mycket guld. Skulle tro att mer än 85-90 av det påträffade guldet (som bevarats i museer) hittades mellan 1700 och 1910-talet av jordbruksarbetare. Nästan allt guld är ströfynd som påträffats när man plöjt fält, expanderat jordbruket, grävt diken och sänkt sjöar. Jordbruksexpansionen är sedan länge avslutad, och med dagens mekaniserade jordbruk så är chansen att en bonde ska se att en guldhalsring eller fastnat på hans plog ganska små.

Det vore intressant att också se vad allt detta guld bestod av? Kan man tolka vilka som ägde detta guld, vad jag menar var det religiöst kyrkoguld eller var det ett antal Solidi – eller annat – och kan man följa dess väg hit där det hittades?

De mesta av guldet är från romerska järnålder och folkvandringstid. Det består då av smycken (armband och fingerringar, berlocker, halsringar, spännen och hårnålar), brakteater, solidus-mynt, svärdsknappar och betalningsguld i form av tackor och ringar. Under senare perioder är guldet framför allt använt till förgyllning av silver och bronsföremål (även om massiva guldföremål förstås förekommer, tex guldgubbar).
Solidus-mynt går förstås att spåra, och det mesta av guldet kom antagligen hit i form av just mynt som sen smältes ner och gjordes till någonting annat.

I slutändan, kan man se var ett religiöst centrum, eller religiös centralort varit belägen med hjälp av guldfynden? T.ex, två av de stora guldkragarna är ju hittade i Götaland – tillhörde dessa någon speciellt religion, eller ryms dom inom Asatron eller dess föregångare?

Tja, det är en bra fråga som ingen riktigt kollat på. Det är just det jag håller på med nu. Charlotte Fabech har gjort ett litet försök i Västergötland i en artikel för några år sedan, men det är nog allt. Den ena av guldhalskragarna verkar inte ligga på en boplats utan verkar snarare ha varit rituellt nedlagt vid foten av en klippa. Den andra skulle kunna ligga vid en boplats, men det är inte säkert om man kollar på fyndomständigheterna (den hittades i ett röjningsröse). De ryms troligtvis i asatron (som man idag är ganska säker på går tillbaka minst till folkvandringstid då brakteaternas ikonografi verkar vara kopplad till myter om bla Oden.

Hur är det med silverfynd? Sammanfaller dessa med guldfynden? Var ligger tyngdpunkten av silverfynd?

Silverfynd är inte lika vanliga från perioden som de blir senare, men de förekommer. Har dock inte sett någon studie på om det finns någon koppling mellan fyndplatser. På Öland har man dock sett att platser där vikingatida silverskatter påträffats ofta har äldre boplatslager som innehåller solidusmynt.


Utloggad Marty

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 469
SV: Ynglingarna
« Svar #38 skrivet: januari 31, 2011, 19:53 »
Den som gjort mest kring detta är Lars Lundqvist. Han (jag var med) gjorde några fältundersökningar med metalldetektorer på ett par av dessa möjliga centralorter. Han utgick från Fabechs modell och gjorde egna kartor utifrån "centralplatsindikatorer". Saleby med guldfynd på minst 5 olika gårdar i samma by! Namnet betyder byn med "salen". Runstenar, liljestenar och vapengravar finns i byn. Gudhem på Falbygden har ett tidigt kloster. Namnet är förstås av högsta kaliber och en guldsskatt på 1,3 kg finns i närheten. På berget intill finns en av Sveriges största fornborgar. Inom synhåll Ålleberg med dess krage och inte långt till Snösbäck med förgyllt svärd etc. Vid Skara finns Götala med Djurgårdsängsskatten, intill ligger Järnsyssla med sin silverpokal. Dra ett streck från Skara till Skövde via Varnhem och ett streck från Varnhem till Ålleberg så får du ett "T" där varje streck är ca 20km. Omkring detta T finns över 10kg guld och en fornlämningskoncentration  som är enorm. I "krysset"  ligger Varnhem som inte har det tunga guldet men som enligt mig  är Götarnas "Uppsala/Uppåkra".

MVH/Martin

Utloggad AndreasE

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 947
SV: Ynglingarna
« Svar #39 skrivet: januari 31, 2011, 23:07 »
^Intressant. Finns det arbetet publicerat någonstan? I sådana fall så verkar jag ha missat det.

Det är ju förstås svårt att koppla ihop medeltida företeelser som kloster och liljestenar med folkvandringstida centralorter, om man inte har starka indicier i form av ortnamnskomplex eller arkeologiska fynd. Däremot så är ju vapengravar (om de är av rätt ålder), folvandringstida praktföremål och möjligtvis fornborgar goda indikationer. Tyvärr så är ju forskningen om just centralorter och landskapsorganisation i Västergötland lite eftersatt.

När det gäller fornlämningskoncentrationen i området du beskriver så är den precis vad man skulle förvänta sig i en sådan gammal kulturbyggd som varit intensivt brukad sedan mycket länge.