Som fan till Christian II kan jag vittna om mycket om hans verkligt goda sidor men nu till Karl XI. Man får inte glömma att kungen var en produkt av sin samtid. Hans mor var ärelysten och farlig och det var hon som uppfostrade det stackars barnet till att bli en krigshetsare. 1993 gjorde jag den stora 1600-tals utställningen "Spelet om Skåne". För att ge forumet en bild av den unge Karl är följande saxat ur en av mina artiklar till utställningskatalogen:
"Vi låter ett franskt sändebud, som såg Karl XI som 14-åring själv berätta:
"Han ser ut som en människa, vilken befinner sig i förlägenhet och är rädd för allting. Det förefaller, som han icke vågade se någon i ansiktet, och han rör sig alldeles som om han gingo på glas. .. Han är fast i sina beslut, förbehållsam och sluten, någon gång till den grad, att man icke kan få ett ord ur hans mun. Han äger stor förmåga att dölja sina tankar och bevara sina hemligheter.
Konungens styrka ligger i rytteriövningar. Han fäktar och rider bra, men man anmärker, att han är skickligast i det slag av ridövningar, vartill mera fordras styrka och kroppskraft än konst och undervisning. .. Alla hans intressen är inriktade på kriget, på jakt och på skämt."
Jakten var en förlustelse som Karl XI uppskattade. Under t.ex. en lång resa i Östergötland 1670 jagade han nästan varje helgdag. Listan på skjutna djur visar på en veritabel masslakt. På Stockholms slott lät den unge regenten bokstavligt talat inreda Guds rika natur genom anskaffandet av ett otal vilda bur, vilka hölls i stora burar.
Under kungens uppväxttid hade ständerna oroats över rapporter om att hans studier var kraftigt eftersatta. Så kunde två rådsherrar berätta att de vid deras besök i kungens studerkammare till stor förvåning funnit att han som nioåring ännu inte "rätt väl och färdigt" kunde läsa svenska. Däremot kunde han detaljerat redogöra för långa predikningar han åhört. Karl XI led helt enkelt av ordblindhet. Han hade en besynnerlig ovana att kasta om bokstäverna och "att Hans Maj:t efter iläsandet begynner ordet av den sista stavelsen och stundom av den, som mitt i ordet står."
Under sin uppväxttid hade den unge tronföljaren omgetts av krigsleksaker, både i form av halvstora kanoner och av ett helt livslevande garde av 200 exercisvilliga soldater. Om kungen hette det 1674 att hans högsta önskan var att riksrådet "beslöt sig för ett krig och att han fick komma i spetsen för en armé. Åt detta håll är hela hans ärelystnad riktad, och han upprepar ofta: ”När månne dessa herrar vilja, att vi få krig?”".
Den unge Karlen i Stockholm skulle snart få sitt lystmäte på det blodiga värv han så hett sökte!"
