Hej
Ja det finns nästan inte en typ av begravning som inte förekommit under något tillfälle under stenåldern. Om man skall se det på ett väldigt allmänt plan kan det nog beskrivas såhär:
Från tidig- och mellanmesolitikum finns det bara ett litet antal bevarade gravar där Barum/Bäckaskog tveklöst är den mest välbevarade. Traditionen med sittande hocker återfinns även från andra gravar från ex. vis Gotland. Ser vi på gravarna från Tågerup så är dessa placerade liggande på rygg. Går vi fram till Senmesolitikum finns det ett större antal gravar bevarade och variationen i kroppsställningar tycks öka vilket även gravgåvorna gör (ex vis Skateholm).
Från tidigneolitikums början förekommer enstaka gravar under flat mark samt i Skåne enstaka begravningar under långhögar. Från och med tidigneolitikums senare del byggs megalitgravar (dösar och gånggrifter) vilka fungerat som kollektivgravar för upp till 120-150 individer i vissa fall. Dessa förekommer i Skåne, Halland, Bohuslän och Västergötland samt i enstaka fall i Ösergötland, Öland och Gotland. Dessa är i bruk under lång tid och parallellt med dessa förekommer enstaka begravningar under flat mark samt enstaka koncentrationer till gravfält. Från mellanneolitikums senare del förekommer ”stridsyxegravar” i hockerställning samt de stora gravfälten från Gotland (Ajvide, Västerbjärs, etc) på Gotland är kroppsplacering och gravgåvorna skiftande.
Under senneolitikum introduceras hällkistan som är en kollektivgrav i stora delar av det nuvarande Sverige.
Parallellt med alla dessa former förekommer även människoben både brända och obrända på boplatser och i andra svåravgränsade kontexter under stora delar av stenåldern.
Det är viktigt att minnas att stora delar av Sverige har sura och genomsläppliga jordar vilket leder till att ben sällan bevaras under längre tid, vilket i sin tur gör att förekomsten av tydliga gravar är knuten till områden med goda bevaringsförhållanden.
Jag svarar gärna på frågor om du kan vara lite mer precis i vad du undrar om.