Tycker att tretalet i samband med Gamla Uppsala är något av ett hjärnspöke.
Onekligen är de största högarna där tre till antalet. Men en fjärde - Tingshögen - är rätt stor också. Och högarna är omgivna av ett gravfält med hundratals anläggningar, varav många högar. Hur påverkade är vi av att Ynglingatal nämner de tre kungarna? (Och kanske rentav traditionen med Oden, Tor och Frej). Att räkna bort Tingshögen som en udda hög för att den inte skulle vara en grav är mig veterligt inte styrkt från någon utgrävning - eller?
För att talet tre ska ha utgjort någon ledstjärna vid konstruktionen av högarna borde de ju ha anlagts vid ungefär samma tillfälle, något som heller inte är styrkt (Mitthögen är inte utgrävd alls).
/Mats
Man behöver alls inte "räkna bort" den s.k. tingshögen, men det är tydligt att det ligger tre storhögar på rak linje. När vi nu kan anknyta tre på-linje-liggande ättehögar till ett antal av det gamla Skandinaviens största centralorter så borde det vara en rimligt tydlig fingervisning på att just tre-talet representerar "något".
Att åberopa "slump" eller "tillfälligheter utan kulturell mening" som orsak till linjära tre-fall betingar att vi skall bortse från ett mycket elementärt, enkelt och tydligt princip av meningsbärning. Alternativet är att åkalla en förklaringsmodell som betingar en närmast "mystisk" orsak till högarnas geografiska och topografiska karakteristika.
Att vi sen inte riktigt förstår att tolka Nordens forna kultur är så en annan sak, vilket givetvis åberopar ett naturligt intresse, fokus och engagemang för "dom små grå" vi har kvar under hjärnbarken.
För att återgå till rationalitetens värld kan vi lugnt erkänna vår brist på insikt i förfedernas tankevärld. Då ville jag gärna byta uttrycket "hjärn-spöke" med ord som "hjern-spinn" och "gåtor" - i det hopp att vi kan relegera mystikens och meningslöshetens realmer från diskursen.
Som du skriver är det alldeles riktigt att vi i Uppsala och Högom har en fjärde hög, intill men inte på storhögarnas linje. Då kan man åter börja med infödingarnas traderade folkvett igen och - vips, så dyker det upp gamla ordstäv som "alla goda ting är tre - och det fjärde följer alltid med". Bland båt-dragarna väster om Kjölen hör man fortfarande uttrycket "ett og to og tre - og med det fjerde skal det skje"
Sen kan vi givetvis börja en lång och ingående diskussion om dom värden och principer, lagar eller stadgar som antikens kulturer fäste till antalet 3/tre. Vad beträffar det forn-nordiska ättesystem kan just tre-talet representera fadern/modern, sonen/dottern och son-sonen/son-eller dotter-dottern - som basen för ättens fruktbarhet, släktens gång och familjens förkovrade rättigheter ("åtti") till ägnen i fråga. Det borde ju rimma med uttrycket "ättehög" också - bland annat...
Samtidigt kan man ju lägga till att man med tre påföljande kungahögar kan återse antikens trefaldiga arketyper, från dom tre gracier till Neptuns trisul och Gotlands valknutar, vars symbolvärde tycks att representera en högre ("helig") symbol för en av livets och naturens drivande krafter.
Innan den heliga anden dök upp kunde mytologins pantheon presentera en Farfar, Far och Son i sin mitt. Som du påpekar kan man i Sverige hitta denna trefalldighet under titlarna Gubben Oden, Fadern Tor/Tyr och Sonen Frei/Fröj. Från Österlandets uråldriga mytologi hittar man parallellerna Okko, Sampo och Pukki. Som ättlingar från de respektive lands/läns äldsta familjer kunde alltså kungarna - i en tid då deras domener hotades - visa upp sin historiska legitimitet genom stora, manifesta symboler. Då kan man ju förstå att dom använt den tre-enighet som i antikens värld framstått som ett primärt och lagstadgadande kulturvärde.