Lite krasst, men ändå smått poetiskt, kan man väl säga att en människa finns så länge det finns någon som minns henne. Vi vet vilken farao som lät bygga det eller det monumentet över sig själv, men vad vet vi om personen? Det finns personer i historien som utkämpat stora krig och rest äreminnen över sig själva; vem sjunger deras lov idag? Vem var Jarlabanke?
Sen har vi personer som förmodligen inte har funnits, som t.ex. Robin Hood, och som ännu i allra högsta grad lever i människornas medvetande. Nu håller jag det inte för otroligt att Roobin Hood har en levande förebild, men lever man tillräckligt länge i folkminnet verkar man någonstans på vägen upphöra att vara en människa av kött och blod och försvinna ut i den mytologiska världen. Tänk om själva gudarna en gång var människor som vi? Jag menar, ta Bellman t.ex. Hur många skolungdomar får sjunga Fredmans Epistlar idag? Ändå kan varenda unge en Bellmanhistoria eller två; karln har på ett sätt blivit odödlig, fast kanske inte på det sätt han tänkt sig.
"Fänaden dör, "
"fränder dö,"
"själv dör du likaledes; "
"ett vet jag som aldrig dör,"
"dom över död man."
(Hávamal, strof 77.)
