Boreas!
Aktuell mätdata visar väl att V Norge var beboligt tundralandskap typ dagens Grönländska kustlandskap. Även Nordkalotten har varit ett till delar (i varje fall) tundralandskap. Från 22000 är det så. Våra tidiga historiker tog vissa saker för givet och hade väldigt fel. Vår senaste istid hade som jag förstått det 3 faser. Den första var intensiv, men bör ha varit på återgång runt 74000 f kr då en vulkan (hotspott NV Sumatra) gick i luften i ett långvarigt utbrott. Bl a täcks Indien av flera dm aska. De människor, som hunnit förbi Sumatra befolkar Australien resp Nya Guinea. Men bortsett från enstaka små populationer (relikter konstaterade m DNA), så hindras nya grupper av människa att fylla på österut inom Bortre Indien tills ca 50000 f kr. Några överlevare (relikter) fanns i sydligaste Indien och blandar sig så småningom med de första nya och bildar dagens Dravidabefolkningar.
Istiden satte ny fart efter det stora utbrottet (fas 2) men är uppenbarligen under retardation ca 22000 f kr enligt mätdatan. Ca 11000 f kr händer något katastrofalt i Nordamerika. Det bästa förslaget till orsak är att en himlakropp slår ned i den SÖ delen av därvarande istäcke. I trakten av de stora sjöarna. Ingen krater har hittats och isar tar upp ett nedslag. Spår som borde uppstå vid ett nedslag har konstaterats över hela Nordamerika. Nedslaget orsakade sekundärt omfattande effekter i klimat och miljö, som dödade resterna av den Nordamerikanska "mastodont"-faunan. Ett mikrodamm, som lagrades upp i ett distinkt grått lager, bildades. Växter och djur dödades antagligen av dessa parstiklar. Även de människor som nått Nordamerika höll på att dö ut (t ex svält). Detta är en särskild historia, hätskt debatterad i USA.
För Europa innebar det att isarna växte till sig igen (fas 3) från nämnd tid. Men denna tillväxt blev kortvarig. Bara runt 1000 år sedan fortsatte retardationen.
Under istiden stod vattennivån i haven lägre än idag. människorna bodde i högre grad längs kusterna och längs stora floder resp sjöar än rakt ute i ödemarker. Konsten att färdas över vattendrag behärskadr människan sedan ca 1000000 år sedan, annars skulle de inte kunnat bosätta sig överallt. För att människa skulle långsiktigt kunna överleva genetiskt, så måste man uppträda i grupper om ca 15 par men upp mot 30 par, så uppstår social oro och det är sådana splittringar, som ligger bakom människans expansion. En bild av enstaka vandrare (man, kvinna) stämmer inte. En så liten grupp dör bort vid sjukdom, jaktolycka etc. Människan måste vara flera för att överleva. Solutreanbefolkningarna runt Biskaya ca 30000-15000 f kr (och nu kanske äldre än så) har behärskat sin kalla miljö och boende längs kusterna på ett sätt som troligen liknar eskimåerna fram till modern tid. Av de upphittade nålarna i ben att döma behärskade de vattentät sömnad i skinn (kläder, båtar). Verktyg tillverkade med deras speciella teknik har hittats i riklig mängd även i USA. De äldsta dateringarna i Ö USA (flera15-26000 f kr)
Fantastiska tankar!
Tyvärr ligger huvudparten av spåren av dessa befolkningar dolda längs samtida kuster ute i Biskaya och utanför t ex Norges västkuster. Grottorna där de utförde sina fantastiska målningar låg då 10-talet mil in i land. Många av de djur, som de avbildade var inte samtida i trakterna, men det är en annan historia.
I USA är de vetenskapliga grälen f n hätska om beskrivet. Mer politik än vetenskap.
Emellertid verkar det som om människa har vistats i Sydamerika (inre Brasilien) sedan 50000 f kr, till nordamerikanernas förtret, så inte heller Solutrean verkar vara först i Nordamerika.
http://www.freerepublic.com/focus/f-news/1023697/postshttp://news.nationalgeographic.com/news/2005/12/1212_051212_humans_americas.htmlTyvärr får inte mer plats.