Jag tror inte att det är en slump att nio av tio framtidsskildringar är dystopier, men livet måste levas framåt även om det bara kan förstås retrospektivt. Uppväxt med en mamma som var lärarinna har jag tidigt kärleken till, och respekten för, det skrivna ordet. Jag skulle aldrig göra ett hundöra i en bok och ryser alltid av vämjelse över dem som gjort understrykningar i sina böcker. Att det sedan kan vara intressant att hitta en riktigt gammal bok på någon antikvariat, dit man förslagsvis går när boken tagit slut i affären (ja, det finns ju tyvärr bara ett i Visby nu för tiden), som har äldre anteckningar är en annan sak.
Och där kommer jag in på det här nya sättet att förhålla sig till media, som i mina ögon ter sig en smula vårdslöst: Du kan ha tusen låtar i en ipod, men du vet inte vad låten, eller artisten heter, inte när den är inspelad, vem som skrivit texten o.s.v. Att du kan hoppa fram och tillbaka i tablån, precis som på TV, innebär att du tenderar att börja "zappa", vilket gör ditt intag av text, bilder och musik, minst sagt fragmenterat. Snart har du inte tålamod och se en hel långfilm i sträck. Vi har tillgång till ett mångdubbelt vetande idag än vad våra förfäder hade, men det är tyvärr ett vetande som allt som oftast verkar falla ur sin kontext.
