Författare Ämne: Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?  (läst 25384 gånger)

Utloggad Gorm

  • Administratör
  • Gode
  • Antal inlägg: 2 926
    • Arkeologiforum
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« skrivet: maj 04, 2005, 12:53 »
Martin Rundkvist skriver om detta i senaste nummret av META (Medeltidsarkeologisk Tidskrift).

Jag tänkte att det kunde vara ett bra underlag för en disksussion. Vad säger ni, har det teoretiska gått för långt?

/Johan
: iarþ : sal : rifna : uk : ubhimin :

Utloggad bernad_law

  • Medlem
  • Antal inlägg: 56
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #1 skrivet: maj 05, 2005, 23:27 »
Jag personligen tycker att det Martin Rundkvist säger är så självklart att det knappast ens behöver diskuteras. Svammelarkeologernas politiska floskler och dubbelmoral står mig upp i halsen.

Förresten är jag klar med den där artikeln nu, och om jag inte får den publicerad någonstans kanske du kan lägga upp den på forumet

Daniel
"Archaeology - such a peculiar little pastime"
-lady Clifford

Utloggad Gorm

  • Administratör
  • Gode
  • Antal inlägg: 2 926
    • Arkeologiforum
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #2 skrivet: maj 05, 2005, 23:43 »
Citat från: "bernad_law"
Förresten är jag klar med den där artikeln nu, och om jag inte får den publicerad någonstans kanske du kan lägga upp den på forumet


Självklart! :D
: iarþ : sal : rifna : uk : ubhimin :

Utloggad nina

  • Stammis
  • Antal inlägg: 182
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #3 skrivet: maj 23, 2005, 20:07 »
Nä, det håller jag inte med om. Om man går in på Martin Rundkvists hemsida så förstår man varför han läser arkeologi, frågan är om han förstår det själv? Arkeologin tillverkar kunskap i hög utsträckning som inte går att bevisa jämt. Det är dess svaga punkt. Man tror, man misstänker, man förmodar...Det är inget ett gäng matematiker skulle ägna sig åt. De får samma resultat i sin forskning. Martin Rundkvist vill förstå samhället bakom tingen, men det kan man tyvärr inte bara med en fyllhammare eller en skärslev. Dessutom kan man ju fråga sig om det verkligen är det viktigaste som grävs upp? Det viktigaste brukar vara det som inte syns! För att tolka ett samhälle bakom tingen behövs en mängd kunskap, som samhällskunskap, ekonomi, etnologi, etologi, sociologi, psykologi, religion, antropologi, etnologi mm.
Han kallar folk som vill bredda förståelsen med teorier för postmoderna hyperrelativister. Men jag anser att han bara vill ha "sin" arkeologi lämnad i fred. Men vems är då kulturarvet? Tillhörde inte det alla? För att förstå ett samhälle måste man förstå andra samhällen, alltså behöver vi förstå oss för att förstå forntiden och tvärtom. Att leta efter glömda världar som han ägnar sig åt är helt ok, bara man vet om sina egna ingångsvärden. Sina motiv. Eftersom att det speglar resultatet. Nu säger han att han vet det, men jag tvivlar. Ärligt talat så tycker jag att ett sådant här nerslag på kollegor som även de hoppas på att kunna bidra till förståelse för forntiden, är ett lysande exempel på hur svårt arkeologin har att enas om metoderna. Martin Rundkvist visar inget större intresse av att vidga vyerna, tvärtom vill han snäva in dem, kan det vara för att ingen ska upptäcka vilka bristfälliga "sanningar" som produceras? Alla behövs inom arkeologin, och ingen kan egentligen vara utan den andre. Alla bidrar med något värdefullt. Men att säga att teorin inte är värd att diskuteras som här ovan, är att inte ta sig själv på allvar. Men det gör ju Martin Rundkvist å andra sidan inte heller när han säger att arkeologi inte är nyttigt. Men att inse att vi är dem vi är just på grund av hur det var förr är inte bara nyttigt utan jätteviktigt. Vi är konsekvensen av tidigare val. Detta försöker den teoretiska arkeolgin att öka förståelsen för. Rätta mig om jag har helt fel! Jag anser inte att Martin Rundkvist ska hålla tyst, men jag anser att det är fruktlöst att inte bidra med annat än anfall, men det är ju bästa försvar, eller hur? :shock:
If you are going through hell, keep on going!

Utloggad ninniw

  • Novis
  • Antal inlägg: 8
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #4 skrivet: juni 13, 2005, 22:12 »
Jag läste precis artikeln och detta är minna första ”enkla” tankar, kanske de förändras lite när jag bearbetar tankarna, vem vet…  :lol:  Olikt Martin Rundkvist, har jag inte talarens eller skrivarens begåvning, så när den som läsare en hets mot felstavning, bör de se sig om efter en annan dyslektiker att ”upplysa” och påpeka fel för. *ber innerliggt*

 Det är fina starka ord som Martin Rundkvist skriver, skriva är han bra på och på att ha åsikter. Framför allt på att ha rätt åsikter, mot en annans uppenbara fel… Men om dessa förhatliga teoretiker inte fanns, vilka skulle då utpekas som den grupp att brösta upp sig mot? Hur skulle statyn av Karl den XII ha sett ut utan Ryssland?
 Jag blir bara nyfiken på vad han har tänkt att göra av alla sina ”duktiga och produktiva kollegor”. Speciellt som omtalandet av den ”massiva majoriteten” inte egentliggen säger mer än att han strävar efter att producera en förväntad lättillgänglig sanning. Den sanning som redan finns hoss varenda 12 till 99 åring. Vikingarna åkte i långa ståtligga skepp med rödvitrutiga segel och piskade rumpa med alla i österled. Islamska förebilder finns inte att tillgå i dagens skolundervisning, för de var allt för klena och renliga för att ta sig upp till vår karga nord. Jag har jobbat med barn, barn får en bild som de tar med sig i livet, barn blir också vuxna.
 Vari ligger problemet att diskutera en arkeologi som har en plats i samhället? Om det inte har en plats i samhället, utöver en given plats i nöjesindustrin, bör den finas över huvud taget? Om vi som arkeologer inte kan motivera våran existens, vem skal då göra det? Tyvärr så tror jag inte att något annat ämne är intresserat, hur många hpar de än får.
 Vilka är det som är politiskt korrekta om man inte ifrågasätter detta arbetande för sin egen skull? Jag har liksom alla (ja ALLA) arkeologer/arkeologistudenter, ett specifikt litet område som jag är insnöad på. Men jag när också ett brinnande intresse för att förmedla den kunskapen som ”expertisen” stoltserar ut att de sitter på. Vi kan inte bara portionera ut den som om vi stod i skolmatsalen, slevade upp lagom portioner och deklarerande med bestämd och uttråkad stämma vad den innehöll.
 På alla arkeologi pubbar tenderar jag att bli utpekad som en idiot med samtids relevans, ja, jag tycker att jag måste försvara mitt ämne. Arkeologi, genom bland annat föremålsstudier, besitter en kunskap om bland annat ett gytter av kulturella samtida avvikelser, problematiskt placerade till förhistoriskt tid anser tydliggen vissa. Kan vi studera dessa borde vi kunna dra paralleller till dagens ”mångkulturella” samhälle. Varför anses detta inte vara ett fullgott kunskapsmål?
 På samma sätt som religion fascinerar mig, jag önskar verkliggen att jag kunde vara troende, så på samma sätt fascineras jag av de strikta gränser som Rundqvist drar upp mellan arkeologi och icke arkeologi.
Om nu den alltmer icke arkeologiska, arkeologiska intresset har blivit så hotande stort, så är det väl en självklarhet att det inte skall stå oemotsagt. Liksom allt annat bör det kritiskt granskas och diskuteras, detta om något skulle ju kunna berika ämnet!
Tyvärr så tycks Runkvist, trotts sin uppenbara arkeologiska begåvning, mer intresserad av envägs kommunikation, än en eftersträvansvärd kommunikation. Eller har jag missuppfattat det hela fel?  :roll:
Ninni

Utloggad mrund

  • Stammis
  • Antal inlägg: 102
    • Aardvarchaeology
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #5 skrivet: juni 17, 2005, 13:44 »
Nina:

Du och jag har olika definitioner på ordet kunskap. Jag använder den vanliga filosofiska definitionen: "kunskap är tro som är välgrundad och sann". En uppfattning som inte är välgrundad kan därmed inte vara kunskap. Den är tro. I värsta fall falsk tro.

Med postmoderna hyperrelativister menar jag inte folk som framför teorier, utan folk som hävdar att det inte går att utvärdera eller testa teorier.

Jag tycker att de otestbara fantasierna hör hemma i skönlitteraturen, som jag tycker mycket om. Men inte i vetenskapen.

Vi kan aldrig få veta hur stenålderns gonattvisor lät, så det är ingen idé att vetenskapsfolket funderar på den saken.

Ninni W:

Jag behöver inte göra något av mina kollegor, de klarar sig själva. Men det är faktiskt sant att den massiva majoriteten av alla människor tror att arkeologi går ut på att ta reda på hur det var att leva förr. Kolla ordboken.

Jag tycker att man inom vetenskapen bör undvika att återge svårutvärderade klichéuppfattningar som den du beskriver om vikingatiden. Men om man har frågor om den tiden så menar jag att vetenskapen erbjuder enda sättet att få säkra svar på många av dem. Medan andra frågor är och förblir obesvarbara. Perfekt för romanförfattarna att sätta tänderna i.

Arkeologin har sedan länge en plats i samhället och betydligt större resurser än de allra flesta humanistiska ämnen.

Bra populärvetenskap är kul.

Kommunicera är kul.

Martin Rundkvist

Utloggad nina

  • Stammis
  • Antal inlägg: 182
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #6 skrivet: juni 22, 2005, 21:11 »
Martin! Vad roligt! Visst, man kan gått vara kritisk åt båda håll, man kan visst gå för långt om man låter "fantasin" skena, men att inte fundera över de svar som produceras följer politiska strömningar vore oklokt. Och det tror jag att de flesta dock gör. Den traditionella arkeologin frågar sig "vad/var", den processuella arkeologin frågar sig "hur" och den postprocessuella funderar på "varför". Tillsammans är de högintressanta men mol allena ger de sällan ett bredare synsätt eller intressanta resultat. Och Martin, du har helt rätt i att vi aldrig kommer att få reda på hur stenålderns godnattvisor låter, det jag vill åt är; om man funderar på VARFÖR man skulle vilja veta hur de lät, så måste man först förstå varför man överhuvudtaget vill veta detta. På riktigt. De egna alldeles personliga motiven. Jag tror att vi måste förstå och fundera över resultaten i förhållande till producenten. Resultaten hänger i hop med vem som sedan presenterar gonattvisan, och är man bara tillräckligt skarpsinning i sitt försvar så blir gonattvisan snart en hit. Och det är detta som jag förstod av dina texter att du anser är en slags postmodern hyperelativism. Och det är det ju. Men...därför blir den teoretiska arkeologin ett komplement till dessa "sanningar". Jag tror att det är viktigt att plocka sönder resonemangen och syna dem tydligt. Trots allt så är ju vårt arkeologiska material helt i händerna och beroende av vem som hanterar det. Så bör det inte vara. Men så är det. Arkeologin är dåligt samordnad och intressegrupper bildas och arbetar bäst med de som tycker lika. Jag är mycket kritisk till detta för vad gör väl det med forntiden. En fältarkeolog som inte är intresserad av teori kan lätt missa en del. Men å andra sidan kan ju en teoretiker skapa sig bilder som inte är sanna heller. Om man jämför med historiska källor som sällan lämnar utrymme för så många olika tolkningar, men jämför det med exempelvis skärvstenshögar som både du och jag skrivit om, så ser man att man kan göra lite som man tycker av materialet. (Jag har ingen kritik till dig, tvärtom tycker jag att det du kom fram till var intressant). Men...läser man vad som kommit fram efter att du skrev (1991) så har det hänt en hel del. Och mycket kan kännas långsökt. Du skriver att kunskap är välgrundad och sann. Men det sanna är faktiskt vad någon anser är sant. Visst, 1+1=2, men du och jag har kommit fram till helt olika resultat i våra idéer om våra skärvstenshögar, just för att vi tittat på olika saker. Olika sanningar. Eller kunskaper, om vi kan kalla det för det. Visserligen kan du säkert se det jag har sett, men vilket är sant? Hur ska du kunna testa ett material och dra slutsatser bara på det som finns kvar? För det behövs en mängd olika aspekter. Och varför har du och jag inte kommit fram till samma resultat i våra studier??? Jo, för att vi har haft olika aspekter och ingångsvärden. Om vi ska komma fram till samma resultat bör vi för rättvisans skull bara ägna oss åt traditionell arkeologi och bara redovisa "vad" och "var". Medan en hermeneutisk disposition till exempel gör att läsaren kan förstå hur resultatet uppnåddes och varför. Och jag måste säga att många faktorer måste belysas i ett arkeologiskt perspektiv för att kunna närma sig eventuella slutsatser. Dit hör allas aspekter.  Och jag tror att om arkeologin ska komma någonstans bör en mer ödmjuk inställning intas och inte kalla andras arbeten för "junk". Det finns ett visst övermod i sådant. Och det skapas alldeles för mycket egennyttigt inom arkeologin, varför trovärdigheten lätt naggas i kanten. Har du förresten exempel för fördelningen rent ekonomiskt avseende fördelningen mellan arkeologi och andra humanistiska ämnen. Det skulle vara intressant att se. Det känns nämligen som att pengar ständigt ar på tapeten för arkeologin. MVH
If you are going through hell, keep on going!

Utloggad nina

  • Stammis
  • Antal inlägg: 182
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #7 skrivet: juni 23, 2005, 09:45 »
Litet tillägg: ang. kunskap/sanning, sanning och kunskap har i alla tider diskuterats och det diskuteras än. "Det som vid en viss bestämd tid anses vara en bra anledning/skäl kan senare visa sig vara helt felaktigt eller ofullständigt. Motiveringar är knutna till tid, plats och person. Därmed är de i princip felbara/korrigerbara". Frågan om hur man ska förstå förhållandet mellan sanning och rättfärdigande diskuteras livligt. Och hur kan principiellt felbara och kontextuella skäl leda fram till sanning/kunskap? Läs gärna "Striden om sanningen" där Rorty/Habermas/Wellmer/Apel diskuterar detta! MVH igen
If you are going through hell, keep on going!

Utloggad mrund

  • Stammis
  • Antal inlägg: 102
    • Aardvarchaeology
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #8 skrivet: mars 05, 2006, 16:57 »
Ursäkta sent svar.

Citat från: "nina"
att inte fundera över de svar som produceras följer politiska strömningar vore oklokt.


1. Vetenskapliga resultat skall först och främst bedömas utifrån om de är sanna, osanna eller otestbara, inte om de är politiskt sympatiska.

2. Även om arkeologer skulle producera politiskt osympatiska spekulationer och kalla dem vetenskapliga resultat så skulle det knappast få något större genomslag. Ytterst få väljare läser vad vi skriver.



Citat från: "nina"
Den traditionella arkeologin frågar sig "vad/var", den processuella arkeologin frågar sig "hur" och den postprocessuella funderar på "varför".


Det var en originell och enligt min mening grundlös generalisering.



Citat från: "nina"
om man funderar på VARFÖR man skulle vilja veta hur de lät, så måste man först förstå varför man överhuvudtaget vill veta detta.
På riktigt. De egna alldeles personliga motiven. Jag tror att vi måste
förstå och fundera över resultaten i förhållande till producenten.


Det där är mest navelskåderier, tycker jag. Eftersom arkeologin i sig är en samhälleligt perifer verksamhet så blir meta-arkeologin, arkeologernas studium av sig själva, ännu mera perifer. Men visst är det bra för forskningen att man är medveten om sina fördomar. Förutsatt att det sker i syfte att åstadkomma bättre arkeologisk forskning. Som självändamål saknar metaarkeologin värde.

Citat från: "nina"
Resultaten hänger i hop med vem som sedan presenterar
gonattvisan, och är man bara tillräckligt skarpsinning i sitt försvar så blir gonattvisan snart en hit.


Här hänger jag inte med. Å ena sidan hävdar du att folk tror på vad helst professorer säger, å andra sidan hävdar du att det krävs skarpsinnig argumentation för att folk skall tro på arkeologers påståenden. Men du kanske menar retoriska dimridåer snarare än skarpsinne? Jo, det finns alltid en och annan som låter sig luras. Särskilt de som har en stor vördnad för svåra ord.

Citat från: "nina"
Trots allt så är ju vårt arkeologiska material helt i händerna och beroende av vem som hanterar det. ... Arkeologin är dåligt samordnad och intressegrupper bildas och arbetar bäst med de som tycker lika.


Jag förstår inte. Vilket arkeologiskt material är det du tycker är svåråtkomligt? I min erfarenhet brukar kollegor som sitter på opublicerat material vara mycket hjälpsamma. Det står till och med i EAA:s och Svenska Arkeologiska Samfundets etiska koder att man måste göra sina data tillgängliga några år efter grävningen.

Citat från: "nina"
exempelvis skärvstenshögar som både du och jag skrivit om, så ser man att man kan göra lite som man tycker av materialet.
...  
Och mycket kan kännas långsökt.


Om man kan göra lite som man tycker så är det inte vetenskap man sysslar med, utan spekulationer. Om man vill syssla med otestbara hypoteser så skall man skriva romaner, inte forska. Det är betydligt mera inkomstbringande.

Citat från: "nina"
Du skriver att kunskap är välgrundad och sann. Men det sanna är faktiskt vad någon anser är sant. Visst, 1+1=2, men du och jag har kommit fram till helt olika resultat i våra idéer om våra
skärvstenshögar, just för att vi tittat på olika saker. Olika sanningar. Eller kunskaper, om vi kan kalla det för det.


Jag har inte läst det du skrivit om skärvstenshögar, men om vi ställer samma fråga och tittar på samma källmaterial så kan inte båda ha rätt om vi kommer fram till olika svar. En fråga i min uppsats om skärvstenshögarna i Stockholmstrakten var t.ex. om de som innehåller gravgömmor har en annan geografisk fördelning än de som inte gör det. Jag kollade och kom fram till att det gör de inte. Om du ställer andra frågor och tittar på annat material så får du förstås andra svar.

Man vill ju i regel ha en annan kunskap om man frågar "Vad är klockan?" än om man frågar "Skall du hänga med upp på en kopp te?".

Citat från: "nina"
Och jag måste säga att många faktorer måste belysas i ett arkeologiskt perspektiv för att kunna närma sig eventuella slutsatser. Dit hör allas aspekter. Och jag tror att om arkeologin ska komma någonstans bör en mer ödmjuk inställning intas och inte kalla andras arbeten för "junk". Det finns ett visst övermod i sådant. Och det skapas alldeles för mycket egennyttigt inom arkeologin, varför trovärdigheten lätt naggas i kanten.


Jag förstår inte. Menar du forskarnas attityd till amatörarkeologer? Då håller jag med. Däremot kommer jag att fortsätta kalla många av mina akademiska kollegors arbeten för junk och slöseri med offentliga medel.

Citat från: "nina"
Har du förresten exempel för fördelningen rent ekonomiskt avseende fördelningen mellan arkeologi och andra humanistiska ämnen.


I universitetens medelstilldelning? Nä, ingen aning.

Citat från: "nina"
"Det som vid en viss bestämd tid anses vara en bra anledning/skäl kan senare visa sig vara helt felaktigt eller ofullständigt. Motiveringar är knutna till tid, plats och person. Därmed är de i princip
felbara/korrigerbara".


Alla vetenskapliga resultat är provisoriska. En bevisad hypotes är bara en hypotes som trots upprepade försök inte kunnat motbevisas. Men ett krav för att en hypotes alls skall kunna kallas vetenskaplig är att den kan testas. Och det kan inte hypoteser om stenålderns vaggvisor.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #9 skrivet: mars 13, 2006, 11:34 »
"Den traditionella arkeologin frågar sig "vad/var", den processuella arkeologin frågar sig "hur" och den postprocessuella funderar på "varför". Tillsammans är de högintressanta men mol allena ger de sällan ett bredare synsätt eller intressanta resultat."

Det här tycker jag låter jättekonstigt. Enligt vad jag förstått så är det viktigt för all vetenskap att ställa sig alla dessa frågor, d.v.s. vad/var, hur och varför. Jag har aldrig tidigare hört talas om en disciplin som delat upp dessa frågor emellan sig i olika subdiscipliner. För mig låter det helt barockt, eftersom frågorna förutsätter varandra, d.v.s. det går inte att ta sig an ”varför” om man inte också tar sig an ”vad/var” och ”hur”. Jag tror att det också är viktigt att en och samma forskare/forskargrupp ständigt arbetar med samtliga av dessa frågor, och ständigt är beredd att ompröva dem. Jag antar att du inte riktigt menar så som du skrivit, eller så har jag misstolkat dig.

Utloggad mrund

  • Stammis
  • Antal inlägg: 102
    • Aardvarchaeology
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #10 skrivet: mars 13, 2006, 12:01 »
De tre skolor som Nina nämnde är inte subdiscipliner som sysslar med olika saker. De är vetenskapshistoriska perioder. Den sista i ordningen, den "post-processuella" under 80- och 90-talen, hävdade att dess utövare kommit på en massa viktiga frågor och perspektiv som man tidigare förbisett. Det är enligt min mening inte sant. Ninas karakteristik av de tre skolorna liknar de post-processuella lärofädernas propagandayttranden för den egna skolans förträfflighet.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #11 skrivet: mars 13, 2006, 13:08 »
Det var det som jag undrade över. Men om det vore så att man höll på med olika saker innom ämnet arkeologi, skulle man inte kunna kalla dem för subdiscipliner då?

Utloggad mrund

  • Stammis
  • Antal inlägg: 102
    • Aardvarchaeology
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #12 skrivet: mars 13, 2006, 13:39 »
De subdiscipliner som har egna universitetsenheter i Sverige är numismatik, laborativ arkeologi, osteologi och paleoekologi.

Om man vill kan man också kalla antikens kultur och samhällsliv, egyptologi och afrikansk arkeologi för subdiscipliner. Men riktigare är nog att säga att ett visst områdes arkeologi är en toppnivådisciplin i sig och att i Sverige kan man bara plugga Nordens, Medelhavsområdets och Afrikas arkeologi.

Av mitt förra inlägg kan man kanske få intrycket att jag tycker särskilt illa om den postprocessuella arkeologin. I själva verket tycker jag att mycket arkeologi inom alla de olika skolorna är rätt vissen. Men allra värst tycker jag om den postmodernistiska relativismen där man förnekade att det skulle gå att få fram objektiv vetenskaplig kunskap om det förflutna. Den som vill veta mer kan läsa här:

http://www.algonet.se/~arador/opret&begriplig.html

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #13 skrivet: mars 13, 2006, 13:56 »
Arkeologer hämtar oftast sina teoretiska tankegods från antropologi. Det omvända har jag aldrig sett inträffa. Skillnaden mellan dessa båda vetenskaper är emellertid att antropologen studerar samtidens kulturer medan arkeologen studerar forntida människor.  En annan skillnad är att vi arkeologer vet hur det gick, men att vi inte vet varför det började som det gjorde. Inte heller kan vi verifiera våra tolkningar. Vi är och kommer därmed att förbli ovissa. Det vi i alla fall kan vara säkra på är att dagens samhälle är ett resultat av mänskligt handlande. Därför anser jag att arkeologi bör vara ett studium av människan, inte abstrakta tankefenomen från förvirrade filosofer, företrädesvis franska. Jag menar, jag är inte så säker på att den vendeltida krigaren eller att stenålderskvinnan skulle förstå något alls av Martin Heideggers Sein und Zeit eller Jaques Derridas LÉcriture et la différence. Jag tror till och med att de skulle bli förolämpade av att deras liv förklarades med deras filosofi, i alla fall skulle jag bli det.

Utloggad mrund

  • Stammis
  • Antal inlägg: 102
    • Aardvarchaeology
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #14 skrivet: mars 13, 2006, 14:10 »
Citera
Inte heller kan vi verifiera våra tolkningar. Vi är och kommer därmed att förbli ovissa.


Arkeologerna har samma läge i det avseendet som historikerna, paleontologerna och astronomerna. Alla studerar vi unika händelser i det förflutna med historiska metoder: källkritik och Ockhams rakkniv. Det innebär att vi kan falsifiera tolkningar och framför allt sannolikhetsgradera dem. Man kan inte fantisera fritt. Det är skillnaden mellan vetenskap och skönlitteratur.

Tag till exempel hypotesen att det fanns en snubbe som hette Olof Palme och var socialdemokratisk stadsminister. Den hypotesen är så välunderbyggd att den uppfattas som välgrundad kunskap. Men det finns ingen Palme vi kan iaktta för att verifiera saken.

Enligt min mening är Palme-hypotesen lika välbelagd som uppfattningen att jordruket infördes inom dagens svenska gränser för knappt 6000 år sedan.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #15 skrivet: mars 13, 2006, 14:34 »
Hm, min och mrunds ordväxling verkar just nu komma av att vi ser lite olika på begreppet "subdiciplin". Jag är osäker på definitionen av detta begrepp, men inser hursomhellst att jag borde ha använt begreppet "skola", den argumentation jag förde fram kan likväl fungera om man justerar terminologin.

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #16 skrivet: mars 13, 2006, 14:48 »
Citat från: "mrund"
Det innebär att vi kan falsifiera tolkningar och framför allt sannolikhetsgradera dem. Man kan inte fantisera fritt. Det är skillnaden mellan vetenskap och skönlitteratur.

Tag till exempel hypotesen att det fanns en snubbe som hette Olof Palme och var socialdemokratisk stadsminister. Den hypotesen är så välunderbyggd att den uppfattas som välgrundad kunskap. Men det finns ingen Palme vi kan iaktta för att verifiera saken.

Enligt min mening är Palme-hypotesen lika välbelagd som uppfattningen att jordruket infördes inom dagens svenska gränser för knappt 6000 år sedan.


Denna jämförelse är ohållbar. Vetskapen om Palme och källorna om honom är så långt större än kunskapen om jordbrukets uppkomst. Jag menar att en positivistisk ambition faller på sin egen orimlighet. Enligt positivismen ska man först iaktta och sedan kontrollera för att förvissa sig om teorin är hållbar och helt sann. Men vi kan inte rekonstruera forntiden. Att vi alls kan veta något om förhistorien beror på att vi känner igen spåren från vår egen samtid, inte för att vi genom experiment på ett laboratorium kommit fram till detta. Skillnaden är större än de flesta vill medge. När vi dessutom vet att vi inte kan lösgöra oss från våra egna traditioner och tankesätt så måste tolkningen av forntiden vara subjektiv. Om vi då försöker förstå motiven och tankarna bakom de forntida människornas handlande så blir en positivistisk tolkning bisarr. Det här med att säga att subjektivitet är detsamma som skönlitteratur menar jag föringar vad skönlitteratur är och visar på ett förakt för den konstarten.

Utloggad mrund

  • Stammis
  • Antal inlägg: 102
    • Aardvarchaeology
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #17 skrivet: mars 13, 2006, 15:01 »
Om jag delade din syn på de historiskt arbetande universitetsämnenas möjligheter att ta fram säker kunskap så skulle jag vara mycket ovillig att finansiera dem genom mina skattepengar.

Jag läser massor av skönlitteratur. Den är mycket roligare än det mesta som skrivs vid universiteten. Skillnaden är att bra vetenskap tar fram ny sann kunskap. En universitetstext som varken är rolig att läsa eller presenterar ny sann kunskap har inget existensberättigande.

Eftersom universiteten enligt sina instruktioner enbart skall syssla med vetenskapligt grundad verksamhet medför min definition av vetenskap att många forskare inom humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet borde slängas ut därifrån. Jag tänker på ämnen som litteraturvetenskap och nationalekonomi där mycket flummigt och tråkigt trams frodas.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #18 skrivet: mars 13, 2006, 15:08 »
Herulen skrev:
"Att vi alls kan veta något om förhistorien beror på att vi känner igen spåren från vår egen samtid, inte för att vi genom experiment på ett laboratorium kommit fram till detta. Skillnaden är större än de flesta vill medge."

Här vill jag hävda annorlunda. "Experiment på ett laboratorium" innebär att man arbetar med empiri, d.v.s. erfarenhetsgrundat kunskapande. Även en arkeologisk utgrävning tillhör det empiriska kunskapandet. Med ett empiriskt förhållningssätt kan man inte tolka det som man ännu inte har erfarenhet av. Här kan man antingen använda sig av hermeneutik och/eller mer erfarenhetsinsamlande. Det gäller både i laboratoriet och på den arkeologiska grävningen. Skillnaden är inte så stor som många tycks tro. Empiri är en metod som använts av humanismer lika väl som att naturvetenskaperna använder sig av hermeneutik i dess breda bemärkelse.

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #19 skrivet: mars 13, 2006, 15:23 »
Vi ska komma ihåg att arkeologiskt material är avsiktligen lämnade. Dessa avsikter kommer vi aldrig att med säkerhet att få veta. Det finns inte heller någon kontinuitet mellan de forntida föremålen till idag. Varje föremål ingår i sin tids sociala och kulturella idéatmosfär. Därför blir varje ambition att säga något Sant och säkert om forntiden orimlig. Och med den franske filosofen och författaren Albert Camus hävdar jag att: ”Inget vetenskapligt konstaterande är större än dess företrädare”. Jag anser att denna insikt borde var mer förankrad hos dagens objektivitetsfetischister. Däremot håller jag helt och hållet med Martin att det finns för mycket flum inom humaniora. Skillnaden mellan emperifanatikerna och mig är att jag anser att subjektivitet inte behöver vara ovetenskap.