Intressant ämne. Etik, ja. Pratade med en arkeolog i Södermanland som menade att hon inte längre tyckte att det var så kul att gräva ut skelettgravar längre av just etiska skäl. "Man springer ju inte direkt runt och skramlar med benen hur som helst". Snarare tycker man sig ha stört en viljeyttring som några anhöriga kanske hade för många år sedan, att just denna kropp ska vila för all framtid på denna plats. Och så kommer vi här på 2000-talet och bara gräver bort hela graven. (Hennes ord.)
Tror att det finns en del arkeologer som har lite sådana här betänkligheter, speciellt inför skelettgravar, kroppen blir ju så påtaglig då.
Rent etiskt kan man ju kanske resonera så att så länge någon anhörig finns kvar i livet som minns den begravda personen i fråga så borde man ju försöka respektera gravfriden. Men sen då? Jag lutar nog åt åsikten det i längden blir ohållbart att undanta allt utnyttjande av mark där förfäder valt att placera sina döda. Det blir ju liksom ett ackumulerat problem. Dock inte så märkbart i ett glesbefolkat land som i Sverige förstås. Det är naturligtvis bra om man kan låta så mycket som möjligt av gravplatserna vara kvar, ur många synpunkter. Men ibland måste man nog ändå acceptera att ta bort gravarna. Tycker alltså inte att det finns direkt etiska hinder för ut-/bort-grävningarna, däremot kulturmiljömässiga aspekter, samt att spara en del åt kommande generationer forskare också.
Sen kan det ju i vissa fall bli väldigt känsligt att ställa ut kroppar till allmänt beskådande, speciellt för välbevarade skelett och i synnerhet om det finns mjukdelar kvar. Det var väldiga diskussioner hur man skulle ställa ut "ismannen" i Bolzano, kompromissen blev ett ganska litet "titthål" in i ett rum bredvid utställningslokalen. (Var där för ett par år sedan, var väldigt lång kö för att få en snabb titt på denna 5000 år gamla frusna mumie.)
/Mats