Gravar?

[Gorm]

Så länge en grav inte är äldre än sisådär 50 år är det väl inga problem. För det är väl så länge man hyr sin gravplats på moderna kyrkogårdar, sedan vräks man om inte ens efterlevande förnyar kontraktet....

Möjligtvis ur ett juridiskt perspektiv. Hur ser det ut ur ett etiskt?

/Johan

[Mats Hansson]

Intressant ämne. Etik, ja. Pratade med en arkeolog i Södermanland som menade att hon inte längre tyckte att det var så kul att gräva ut skelettgravar längre av just etiska skäl. "Man springer ju inte direkt runt och skramlar med benen hur som helst". Snarare tycker man sig ha stört en viljeyttring som några anhöriga kanske hade för många år sedan, att just denna kropp ska vila för all framtid på denna plats. Och så kommer vi här på 2000-talet och bara gräver bort hela graven. (Hennes ord.)

Tror att det finns en del arkeologer som har lite sådana här betänkligheter, speciellt inför skelettgravar, kroppen blir ju så påtaglig då.

Rent etiskt kan man ju kanske resonera så att så länge någon anhörig finns kvar i livet som minns den begravda personen i fråga så borde man ju försöka respektera gravfriden. Men sen då? Jag lutar nog åt åsikten det i  längden blir ohållbart att undanta allt utnyttjande av mark där förfäder valt att placera sina döda. Det blir ju liksom ett ackumulerat problem. Dock inte så märkbart i ett glesbefolkat land som i Sverige förstås. Det är naturligtvis bra om man kan låta så mycket som möjligt av gravplatserna vara kvar, ur många synpunkter. Men ibland måste man nog ändå acceptera att ta bort gravarna. Tycker alltså inte att det finns direkt etiska hinder för ut-/bort-grävningarna, däremot kulturmiljömässiga aspekter, samt att spara en del åt kommande generationer forskare också.

Sen kan det ju i vissa fall bli väldigt känsligt att ställa ut kroppar till allmänt beskådande, speciellt för välbevarade skelett och i synnerhet om det finns mjukdelar kvar. Det var väldiga diskussioner hur man skulle ställa ut "ismannen" i Bolzano, kompromissen blev ett ganska litet "titthål" in i ett rum bredvid utställningslokalen. (Var där för ett par år sedan, var väldigt lång kö för att få en snabb titt på denna 5000 år gamla frusna mumie.)

/Mats

[Gorm]

Jo, visst skulle det bli ohållbart att inte gräva ut gravar alls av etiska skäl men det hindrar en inte ifrån att  t ex reflektera över det faktum att den begravda personens anhöriga gravlade personen för att han/hon ska ligga där för alltid. Är det t ex etiskt försvarbart att använda gravar som objekt under seminariegrävningar på universitet/högskola?

/Johan

[Reuterdahl]

Att ombegrava benen leder till ett flertal problem. Det första är var och enligt vilken sed detta skall ske. Ett annat problem är att den informationen benen ger inte kan kontrolleras, dvs man kan inte gå tillbaka till forskningen. Om det kommer nya tekniker om någon anna ställer andra frågor till materialet etc. Om man skall återbegrav dem torde man med andra ord behöva en form av benhus eller system för var vilken grav finns, har man ett benhus kan man lika gärna ha ett magasin.

Man bör också fråga sig vad man skall göra med de gravgåvor/offer som ursprungligen funnits följt med den döde, skall dessa också återföras med den döde eller är det mer rätt att behålla dessa på ett museum eller i ett magasin.

Personligen tycker jag att man bör vara försiktig med hur man ställer ut ben och i vilket sammanhang man gör det. Ett bibliotek känns något tveksamt. Det känns också svårt att etiskt försvara det benberg som finns i magasinen vid Tumba och på diverse länsmuseer när det inte försigår mer aktiv forskning och genomgång än vad som idag sker. Positivt är dock trenden att förhållandevis mycket ben genomgår en osteologisk analys de sista åren.

Magnus Reuterdahl

[Gorm]

Personligen tycker jag att det känns lite olustigt att ställa ut mänskliga lämningar. Om man ser det så här, varti ligger skillnaden att ställa ut ben på ett bibliotek jämntemot att göra det på ett museum? Ärvingekvinnan (som är utställd på Kista bibliotek) placerad just där av anledningen att hon påträffades precis i närheten. Varti ligger skillnaden jämntemot att hon ligger i en låda någonstans? Nu ställd hon ut på platsen där hon troligtvis levde och dog med ordentlig information som visar på vad man kan utläsa utifrån benen och föremålen tillsammans med annan information om kulturmiljön i området (Järvafältet). Ett ganska intressant grepp faktiskt ur ett förmedlingsperspektiv.

En annan fråga; skall man låta fynden från en grav ligga tillsammans i arkivet eller dela upp dem? Ur ett bevarandeperspektiv kan det t ex bli problematiskt i o m att olika material kräver olika klimat för att inte brytas ner.

/Johan

[Reuterdahl]

Jag tycker att det finns skillnader i att ställa ut på ett museum och på ett bibliotek. Ett bibliotek är normalt sett inte den plats på vilken man förväntar sig att finna ett skelett eller en rekonstruerad grav. Man kan också anta att personalen inte har samma möjlighet att förklara eller beskriva fenomenet som en arkeolog eller guide på ett museum.

Museet är förvisso en skapad scen som inte har något med graven i sig att göra, men museet i sig är en kontext skapad för de föremål som förevisas inom det.

Givetvis krävs det mer tankearbete på hur man skall förvisa ben på ett bra sätt både ur en pedagogisk och en etisk synvinkel. Jag känner att man i många fall bör tänka en gång till på var i museet man placerar en grav och i vilket sammanhang.

Reuterdahl

[Gorm]

Jo, ett bibliotek är en ovanlig plats med möjliga brister i pedagogik men man bör även tänka på att många museebesökare inte går några guidade visningar och kan uppfatta skelettet på ett liknande sett som biblioteksbesökaren. Till saken hör att Ärveingekvinnan inte är utställd centralt utan på en diskret plats i biblioteket vilket borde visa att de faktiskt tänkte efter lite när de placerade henne just där.

/Johan

[J Geber]

Frågan om återbegravning är inte så enkel som den kan verka. Hur ska själva proceduren gå till? Vem genomför återbegravningen? Kyrkan är knappast kompetent. Känner vi till de ceremonier som var aktuella? Vad gör vi med eventuella gravfynd, rent etiskt bör de återbegravas med benen också, annars talar vi om gravplundring. Vad gör vi med kroppsställningarna, som var betydelsefulla i vissa perioder. Vad gör vi med brandgravar. Säkerligen var bålet och förbränningsritualen en del i ceremonin, och den bör då rimligen återskapas, eller?

Jag menar att det är oetiskt tänkande om man skall bevara övrig arkeologi men förstöra benmaterialen.

Att vi osteologer/arkeologer skulle behandla materialen utan respekt eller vördnad stämmer inte. Enda sättet att få ut bästa möjliga information från materialen är att vara försiktig och se till att skelettmaterialen inte blandas ihop, dvs separera individer från varandra.

Jag tror att rådande praxis i Amerika mest beror på dålig information från forskningssynpunkt om fördelarna kring analyser av urbefolkningens förfäder. Mer kunskap kring deras historia skulle ge större sammanhållning inom deras egen grupp.

/Geber - osteolog

[Sven lagman]

Som arkeolog har jag grävt fram många döingingar. Ofta har jag därför haft anledning att fundera på vad man egentligen håller på med. Bara för att man är engagerad i humanistisk forskning och vetenskapliga frågeställningar är det väl inget som säger att min och andra kollegers uppfattning ska vara normgivande och få stå över så viktiga frågor som mänskliga värderingar och respekt för religionsuppfattningar. Själv har jag verkligen inget intresse av att i framtiden hamna i en papplåda på museum. Jag skulle se det som ett fruktansvärt intrång på min integritet och min personliga religionsuppfattning.

För den kristna tiden gällde för alla människor att deras kvarlevor skulle vila i vigd jord eller på vigd mark till uppståndelsens dag. Detta kan definitivt inte vara uppfyllt genom att stoppa benen i plast eller papperssäckar i ett museimagasin. När jag och kolleger för länge sedan fann och grävde ut resterna av en träkyrka med den äldsta kristna församlingen i Tygelsjö utanför Malmö hade jag därför ingående diskussioner med kyrkans representanter om inte skeletten, efter osteologisk undersökning, kunde förvaras i ett tillslutet rum i kyrkans källare. Sådana ossuarier, benhus, på kyrkogårdarna känns ju från medeltiden, varför skulle inte vi kunna återinföra denna kristna sed. Försöken stoppades emellertid på den tiden av antikvariska överförmyndare som menade att materialet föll under fornminneslagen och skulle behandlas som vanliga museiföremål. Genom ossuarier får man emellertid en bra kompromiss, benen finns fortfarande kvar på vigd plats som den döde önskat och de kan fortfarande bli föremål för forskning.

I Danmark har man anordnat ett fantastiskt skelettmuseum i Aebelholt klosterområde norr om Köpenhamn. Här förvaras de medeltida skeletten inom det forna klosterområdet – i dag nästan bara ängsmark, men besökarna kan i montrar ta del av osteologernas resultat. Vad gäller benen från Stora Kronanolyckan 1676 har man på Hulterstads kyrkogård på Öland anordnat en tillsluten gravkammare ute på kyrkogården, också en passande modell för respekten av mänskovärde och trosuppfattning.

Vad då göra med skelett som ligger före den kristna tiden? Här känner vi ju faktiskt inte vilka grundvärderingar man hade om hur man ville att kvarlevorna skulle behandlas i framtiden. Detta problem är verkligen knivigt. Ofta är ju materialet så dåligt bevarat att det fordrar speciella miljöer för att bevaras.

[Leif]

Tror att det finns en del arkeologer som har lite sådana här betänkligheter, speciellt inför skelettgravar, kroppen blir ju så påtaglig då.

Min erfarenhet säger mig att påtagligheten inte ligger i om det är en skelettgrav eller ej. Påtagligheten ligger snarare i spåren av den möda de efterlevande ägnat den döde....
En kristen skelettgrav är sällan speciellt påtaglig att undersöka (ett skelett i öst-västlig rinktning, ev lite skiftande armställning, kanske har han/hon hamnnat upp och ner eller har någon fysisk skada men sällan något mer än det). En västgötsk  brandgrav från romersk järnålder kan däremot vara extremt påtaglig undewr förutsättning att man funderar medan man gräver. (Bålplatsen är sällan på samma plats som själva graven, benen kan ofta vara tvättade, sälla en fullständig benyuppsättning utan snarare tal om utvalda ben etc etc.)

[Gorm]

Ämbetet publicerade en artikel om detta i sitt senaste nyhetsbrev: http://www.raa.se/nyheter/oktober1.asp

Prenemurera på nyhetsbrevet här.

/Johan

[JorjanKlykan1973]

Det ska i mitt tycke vara fullständigt ointressant i detta sammanhang vems kvarlevor det är. Samma regler ska gälla för alla. Problemet ligger också lite i, att NAGPRA anger en viss bestämd tid som osteologen har på sig att undersöka resterna.










--------------------------------
Åtgärd Flytta Sport

[Scania]

Själv tycker inte jag att det är oetiskt att gräva ut gravar, tänk så mycket information vi har fått tack vare osteologiska undersökningar. Dessutom vet ju arkeologer sällan att de ska stöta på gravar när man gräver, de är ju sällan markerade.

Vill någon gräva upp mig om 100 år så varsegod. Kan jag på det viset hjälpa till att ge framtidens människor en annan uppfattning om vår tid så har jag gjort en god gärning!

/Åsa.

[Yngwe]

Jodå Scania, det är din mening baserad på din livsåskådning och din tro. Den respekterar vi. Men vi måste väl också så långt som möjligt respektera andras tro. Jag gräver inte själv men tror denna balansgång skulle bekymmra mig en hel del.

[Scania]

Givetvis är det viktigt att respektera andras tro och önskan.

I fallet med indianerna i USA (och även med samer och personer med judisk tro här i Sverige) så finns det fortfarande ännu levande släktingar till de begravda personerna och då kan även jag tycka att det är oetiskt att gräva ut dessa gravar. Det finns en lag som säger att en kyrkogård som inte använts på 100 år för lov att undersökas och anledningen till detta är just för att eventuella släktingar ska kunna säga sitt.

Jag menar att gravar från stenålder, bronsålder och järnålder kan ge svar på massor av frågor som kan hjälpa till med att lösa några av vår tids problem som t.ex. cancer.

Jag har själv inte grävt i några gravar, bara i närheten av en kyrkogård som fortfarande används. Däremot har jag, när jag läste osteologi, fått undersöka skelett från 1800-talet. Dessa skelett härstammar från fångar som före sin död donerat sin kropp och sitt skelett till forskning och undervisning.

/Åsa.

[Micke]

Det finns en lag som säger att en kyrkogård som inte använts på 100 år för lov att undersökas och anledningen till detta är just för att eventuella släktingar ska kunna säga sitt.

Å andra sidan är en grav på en aktiv kyrkogård endast skyddad i femtio år (kan sedan förlängas med 25 år). Det är knappas ovanligt att hitta benpipor som sticker upp i olika jordhögar på svenska kyrkogårdar. Gravfriden är nått relativt och man kan inte säga att det per definition är oetiskt att gräva ut gravar. Däremot tycker jag att det kategoriskt är oetiskt att förstöra fornlämningar utan att först undersöka dem, oavsett vilken etnicitet som tillskrivs dem som nyttjat fornlämningen "då det begav sig".

/Micke

[Scania]

Jag håller med dig, Micke. Men är en kyrkogård bara skyddad i 50 år (75 som max?) Jag har alltid fått lära mig att det är 100 år som skyddet gäller och att det räknas som 100 år efter den sista individen begravts där.

/Åsa.

[Reuterdahl]

Det beror på vilket skydd man åsyftar, gravrätten varierar från 10-50 år beroende på församling sedan kan man i vissa fall förlänga detta. Sedan gäller för alla begravningsplatser och kyrkotomter som tillhör Svenska kyrkan och som anlagts före 1940 gäller att de inte får väsentligt ändras utan tillstånd från Länsstyrelsen. Det andra är att en "övergiven" begravningsplats blir skyddad enligt KML efter 100 år, den kan dock få detta skydd tidigare. Det finns också annan lagstiftning som kan skydda övergivna kyrkogårdar såsom begravningslagen, skogsvårdslagen, PBL och miljöbalken.

Magnus Reuterdahl

[Scania]

Tack för svaret!

/Åsa.

[Ragnfast]

Om man vet namnet på vederbörande och det finns levande släktingar ställer jag mig mycket tveksam till det rättfärdiga i att gräva upp honom/henne, försåvitt ett brott inte skulle ha begåtts. Själv tycker jag att gravfriden skulle vara betydligt längre än de tjugofem år som den ändrats till att vara idag. Vila i frid!