Vill ha åsikter

[Joakim]

Jag läste i en bok av Anders Carlsson (om stenåldern) där det står att gränsen mellan vattnet (havet) och stranden är en skilje linje med religös betydelse. Land och hav skulle vara i likhet med liv och död.  :shock:

Detta tycker jag verkar alldeles korkat. Vill veta vad ni tycker.  :?

[David]

Utan att gå in på Carlsson avhandling för den har jag inte läst, skulle jag säga:

Som generell regel för all mänsklig kultur så är det korkat.

Som en tolkning av dödsuppfattning för en specifik kultur så är den väl inte helt fel. I många kulturer har man föreställt sig att den sista resan gick över ett vatten (flod eller hav). Generellt sett kan man säga att gränsområden (hav-land, uppodlat-vilt, himmel-underjord etc. ) ofta tillskrivs någon form av speciellt betydelse i många kulturer.

[Anders Strinnholm]

Hej

Jag skulle vilja påstå att den typen av enkla binära oppositioner inte känns som en helt fruktbar väg till att gå.
Carlssons text är tydligt influerad av Hodder som indelar världen i en rad binära oppositioner vilka kan härledas ur Agrios/Domus relationen. Det finns en rad dylika exempel: vild/tam varm/kall torr/våt etc. som ofta figurerar i anglosaxisk litteratur från de senaste decenniet. Dessa oppositioner är vanligt förekommande i megalitforskningen där inne/ute mörker/ljus levande/död ofta diskuterats. Tilley har även utfört en keramikanalys som bygger på en strukturell opposition mellan öppna och slutna mönster. I avsaknad av megaliter tror jag att stränder mar fått ta denna liminala och transformativa roll i Carlssons arbete då det huvudsakligen berör östra Mellansverige.
Det märkliga med hela denna tradition är inte att den på något sätt är udda i ett större humanistiskt eller samhällsvetenskapligt sammanhang, men att den kom till arkeologin flera decennier ”försenad”. Dessa tankar är grundade i klassisk strukturalism vilken i sin främsta form kom till uttryck i Levi-Strauss arbeten från 50- och 60-talen. Dessa fick som bekant ett stort genomslag och var bland de dominerande ideströmningarna t.o.m. 80-talet. Det parodiska är att det är mot denna strukturalism som poststrukturalisterna och det postmoderna tänkandet reagerade, men det är först med post-processualismen som de når arkeologin.

Anders