Halmgubbar??
- tja, det är ju förvisso snart jul - men du ville ha empiri och lär inte få den på något annat vis...
Min huvudsakliga inställning är att det inte är FMIS som är problemet - det är lagstiftningen. Men obeaktat vad som görs i FMIS så är det ändå 25 år försent för de Gotländska skattfyndplatsernas vidkommande. Om undantag införts på 80-talet hade mycket gått att rädda, nu står man inför fait accompli med - just som du skrev David - muntligt traderad och medvetet undanhållen information för att undvika att den via öppna arkiv faller i felaktiga händer. En promenad i magasinet på SHM visar detta tydligt - i de fyndbackar som borde ha innehållit efterundersökningsfynd möts man av lappar med texten "Fynden förvaras vid RAGU i Visby i väntan på slutrapport" - ett RAGU som slogs ihjäl för över 20 år sedan. Det blir kort och gott inga slutrapporter. Visst går det - oftast - att återfinna fynden, men de inblandade undersökarna är antingen döda eller insvepta i ett kvartssekel av glömska.
Det kanske är någon här med mer juridisk skolning, alternativt mer tid än undertecknad (hinner inte gräva i det just nu även om det säkerligen går att - ladda ner via Internet) som kan klargöra varför man valde att skydda utsatt biologiska företeelser men akterseglade kulturarvet? Någonstans måste man ju ha gjort ett aktivt val om det är så att det krävs två omröstningar med mellanliggande val.
Att låta skattfyndplatser vara offentliga bäddar för elände - som att lägga ut numret till ett kreditkort med alla tillhörande säkerhetskoder till allmän beskådan. Huvuddelen av beskådarna skulle med all säkerhet inte göra ett dyft, men tillfället gör tjuven och när kortet väl är länsat är det en klen tröst att alla hade rätt att titta på det och koderna.
/N B