Uppehållet i byggnadsverksamheten vid digerdöden tror jag är ganska väl belagt. Men, vi måste komma ihåg att timmerhus, bodar, loft och härbren länge ansågs vara lösegendom.
Detta framgår av flera medeltidsbrev och testamenten.
Det var mycket enklare, att plocka ned ett ödehus, än att bygga ett nytt. Många av de äldsta daterade timmerhusen har ju flyttats mer än en gång.
Slog digerdöden ut grannen, släktingar och andra närboende, kunde med fördel de äldre husen återanvändas, och behovet av nybyggnation bör då ha varit minimalt. Jag tror inte man generellt övertog äldre bostäder, utan snarare plockade ned dem, och drog iväg med släden till en annan plats.
Kanske drabbade också detta äldre fäbodar.
Om det inte längre var ont om bete i byn, på grund av digerdöden, vore det helt naturligt, att plocka ner fäbostugor, och ta hem dem till byn och återanvända dessa hemmavid.
När man ser till vissa av Siljansbyarna, är ju husrikedomen överväldigande, man tycks haft råd med ett hus för varje enskild syssla. Denna bymodell kan mycket väl ha uppstått som en följd av "husrikedomen" efter digerdöden.
Av dessa skäl, är det nog i det närmaste omöjligt att datera fäboväsendet utifrån byggnadslämningar, utan det är i jorden, i röjningsrösen, i källargrunder och i odlingsvallarna vi får söka dateringar.
Här uppstår då naturliga dateringsproblem, när det gäller kreaturs-fäbodar, som efterlämnat få, eller inga egentliga spår i jorden.
