Våra förfäder var naturligtvis som vi är – eftersom vi är som vi är. Att vara ”förmer” än andra är ett drag som vi tyvärr alla bär inom oss och som då och då kommer till fasansfulla uttryck som t.ex. under WW2.
I vår forntid fanns naturligtvis lögnare, tjuvar, våldtäktsmän osv på samma sätt som det finns idag. Hövdingen ansåg sig säkert stå över ”de andra”. Jägarna ansåg sig stå över de som inte var jägare, män stod över kvinnor (eller tvärtom), den starkaste mannen stod över de svagare, prästen stod över alla. Hierarki fanns naturligtvis då likaväl som den finns nu. Frågan är väl snarare hur man använde sig av denna hierarki – användes den positivt eller negativt? En envåldshärskare behöver ju nödvändigtvis inte vara en förtryckare – han kan ju faktiskt även vara en mycket positiv kraft inom gruppen.
Det fanns även positiva krafter som förenade en liten grupp människor och det var själva grupptillhörigheten, alla kände alla, alla visste att tillsammans är vi starka. Att bli utstött ur sin grupp borde ha varit det största hotet en människa kunde drabbas av, (jämför att stötas ut ur sin ätt eller att bli förklarad fredlös).
Jägar/samlarkulturer delar ofta med sig inom gruppen eftersom man är medveten om att nästa gång är det någon annan som nedlägger bytet. Gruppen bör alltså ha fungerat som ett kollektiv när det gäller fördelning av mat – men kanske inte när det gäller andra saker.
Den som utförde själva dödandet av bytet kanske fick lite extra mat – men han kanske samtidigt var tvingad att offra lite av sin mat till gudarna så att bytet han just dödat återföddes?
Någon idyll var det knappast, man for illa tillsammans skulle jag tro är en mer rätt beskrivning. Ibland bra tider – men oftast en ständig kamp för tillvaron, kamp att skaffa föda, kamp mot grannar, kamp mot sjukdomar och kamp mot intriger inom gruppen – samt den positiva sidan, styrkan och tryggheten av att tillhöra gruppen.
Thomas
