Jag kan i och för sig tycka att det är värt att göra en undersökning, det är bara en fråga om hur och vilka frågor man ställer. Intressant att utreda är hur gamla smånamnen är, vart de kommer ifrån, hur långt tillbaka kan man spåra sägnerna m m samt att göra en generell beskrivning av området och de omnämnda spåren. Kettil Runske, runmagikern som förekommer i sagan om Gilbertil, är känd från många sagor och sägner från Storsjön i norr till Skåne i söder och äör i sig värd en artikel.
Jag håller med dig om området kring Ed/Ersta är intressant, här tror jag dock man får ställa sig frågan om vilken typ av ed det gäller, det finns ingen egentlig anledning att ha en övergång här; området är dock intressant – Biskopen i Lindköping har ägt mark här liksom Sverkers dotter Helena. Det omnämns också ett hospital, möjligen skulle detta kunna vara den träkyrka som skall ha förts till Visingsö och använts under perioden då Ströja kyrka byggdes om till Brahekyrkan – det finns indikationer att denna kan ha flyttats upp till den norra delen av öa efter detta bruk. Ytterligare en intressant uppgift finns i ett brev till RAÄ från början av seklet där det anges att man påträffat brända ben och sot under en stenhäll vid åkern hospitalet – en indikation på ett gravfält eller en grav!
Vad det gäller gravar i skogsmark är detta mer komplicerat, den skog som står idag fanns inte på medeltiden då öborna avverkat i stort sätt all skog och fick rättigheter att fälla skog i bland annat Tiveden (om jag inte minns fel) och hur järnålderns skogslanskap såg ut är osäkert. Det finns gravar vid Avlösa, ett bygravfält bortgrävt på 20-talet, samt domarringarna och det finns också uppgifter om gravar (borttagna) N om Ströja kyrkan (Brahekyrkan) på historiska kartor som inte ligger i skogsmark. Att de flesta ligger utmed vägarna är dock korrekt men jag tror inte på att det södra gravfältet och det mittersta har hört ihop och knappast heller det mittersta och det norra, där finns dock möjligheten. Tittar man kronologiskt verkar det S gravfältet vara äldst med sina rötter i bronsålder, det mellersta i äldre järnålder och det N i yngre järnålder. Man skulle dock behöva gräva för att få ett bättre underlag; det har grävts en hel del på N gravfältet men dokumentationen är i de flesta fall undermålig och mycket av materialet förkommet (åtminstone vad det gäller ben), detsamma gäller det S gravfältet. Sedan 70-talet har mindre än 10 gravar undersökts. På det mittersta finns några senare undersökningar som gett mycket intressanta resultat och visar på behovet av undersöka fler gravar för att få en bra bild av Visingsös järnålder.
Magnus Reuterdahl
