Hessestenen ett mysterium?

[Yngwe]

Jag säger inte att du har fel Liothida, bara att din teori inte är så stark att man kan utesluta alternativ.

Problem ett, var ligger Svithiod? en klassisk fråga vars svar kan ge olika startpunkter för Olavs resa. T.ex kan man anta att man startar i Närke, dit man kommit över Eidaskog och Värmland.
Att "de vägar svear känner" skulle vara samma sak som en transportlandsväg för järn mellan Siljansbygden och Närke stämmer väl inte riktigt in?

Problem två, uttrycket "de vägar svear känner" tyder på att vägen inte är solklar, en dominerande transportväg hade väl troligen beskrivits just så, kanske som "den väg som järnet bärs".

Problem tre, vet vi med säkerhet ens att järnexporten till Mälardalen verkligen var så stor, eller är det ett antagande som bygger på att centrum låg i Uppland och alla andra landsdelar försåg det med varor? Någon stor export av järnmalm ut från Sverige har ju inte påvisats så vitt jag förstår.

Problem fyra, du säger "landsväg" och "vandrade" och "gick" medans texten säger "väg" och "for" vilket är vidare begrepp som kan tolkas som du gör men även på annat sätt. Men i kapitel 200 skrivs tydligt hur färden gick till,

Konung Olav förde sin här framåt och for genom skogsbygder och stundom genom ödemarker och ofta över stora vatten; de drogo eller buro skeppen efter sig mellan vattendragen]

Med andra ord har man huvuddelen av resan inte alls utnyttjat en landsväg utan vattenvägar. de vägar svear känner skulle alltså kunna syfta på svearnas kunskap om var man ska eda för att komma över till ett nytt vattensystem som bär i rätt riktning. For skall alltså tolkas just som färdas och inte som gå.

Därmed inte sagt det inte fanns en landsväg också, men det blir än svårare att knyta stenarna till en eventuell sådan då det mig veterligen finns så svaga indicier för en sådan och sträckningen är närmast helt okänd.

[Ragnfast]

Att slå sönder en runsten är något man inte gjorde hursomhelst. Endast ett fåtal var läs och skrivkunniga och man såg ristaren som något av en trollkarl. Som nybliven kristen måste det vara särskilt svårt att göra våld på en sten med kristna symboler, inte minst som dessa i vissa fall kan ha utgjort centralpunkten i den nya kulten innan man byggde de första kyrkorna. Som kenotafer över krigare eller köpmän som omkommit utomlands är det heller inget man behandlar lättvindigt och inte heller en ägarmarkering eller ett omnämnande av ett byggprojekt el. likn.

Kan "hedningar" ha slagit sönder kristna runstenar? En rivaliserande släkt? (Den tidiga kristna kyrkan var för övrigt mycket tolerant - annars hade de aldrig fått predika här - och att i Guds namn förstöra förkristna monument - stonekillers i England t.ex. - hör hemma i ett långt senare skede.) Att man skulle använda runstenar som bara fyllnadsmassa är också svårt att förstå, då tillgången på sten är god.

Kan sönderslagna (och hela?) runstenar påträffade i och kring medeltida kyrkor utgöra någon slags epitafier över utslocknade ätter som ansetts vara fyllda av någon helig kraft?

[Krax]

Som att det äldsta namnet på Dalarna är "Järnbäraland" t ex?

Yngwe, jag tänker inte luras att återuppväcka den evighetslånga tråden "förmedeltida vägar". Har du inte låtit dig övertygas än av alla argument och forskningsreferenser som publicerats i den tråden, lär du inte göra det nu heller. Runsternarna står där likafullt, längs landsvägarna, och mönstret verkar vara detsamma i Dalarna och Gästrikland, som i resten av landet.



Det var inte min avsikt att lura dig delta i den, därför gjorde jag min anmärkning om din slutsats här, och vidareutvecklade min tanke i den tråden för den som var intresserad av det, dom som är mer intresserad av stenar slipper djupdykningar i vägar ;-)

Men du vill sätta stenen i samband med en väg som är belaggd först på 15- eller 1600 talet vad jag kan förstå, och sen kopplar du det med ett utryck som förvisso är nästan runstensgammalt, järnbärarland, och applicerar det på vägen.  Vägen är ganska väl dokumenterad som en vandringsväg för arbetsökande herrarbetare, inte som en transportväg för järn.

Din koppling av runstenen till denna väg håller inte tycker jag, och därmed inte heller sammanhanget med de andra förmodade stenarna. 

Röd sandsten finns i Malungs berggrund. Där har man huggit kvarnstenar sedan 800-talet och sålt ut i landet, främst till Mälardalen. Hur man fraktat dessa stenar är det i dag ingen som vet. Spekulationer om frakt under vintersäsong på älvar och frusen mark med slädar, för vidare transport med skepp från Gävle har varit ett av alternativen.

Runstenens material kanske kom från Malung? Och här fanns ju väg för transport av dessa kvarnstenar, så också material till en runsten. En väg som idag ingen vet var är.

[Ragnfast]

Röd sandsten är, i runstensmonument, ett material som verkar ha varit förbehållet de högre samhällsskikten. Namnet Hesse torde för övrigt syfta på titeln Herse (jmfr. Hersby, Hässelby etc.).

[Yngwe]

Röd sandsten finns i Malungs berggrund. Där har man huggit kvarnstenar sedan 800-talet och sålt ut i landet, främst till Mälardalen. Hur man fraktat dessa stenar är det i dag ingen som vet. Spekulationer om frakt under vintersäsong på älvar och frusen mark med slädar, för vidare transport med skepp från Gävle har varit ett av alternativen.

Runstenens material kanske kom från Malung? Och här fanns ju väg för transport av dessa kvarnstenar, så också material till en runsten. En väg som idag ingen vet var är.

Vad väger en sån där kvarnsten?

[Nils Ristare]

Röd sandsten är, i runstensmonument, ett material som verkar ha varit förbehållet de högre samhällsskikten.

Det där får du gärna utveckla. När jag bläddrar igenom mina bilder med (framförallt uppländska) stenar så har jag svårt att se något sådant mönster, i många fall vet vi ju inte ens vilket samhällsskikt stenresarna tillhörde.

För övrigt borde väl röd sandsten ses som något mindre exklusiv i ett område där det finns gott om just det materialet?

[Ragnfast]

"Kyrkor uppfördes från början av kungamakten på kronogodsen och enskilda stormän på den egna gården. Förekomsten av sandstensrunstenar kan vara ett av de få spår som finns kvar av dessa egenkyrkor. Dessa verkar nämligen primärt ha varit avsedda som kyrkogårdsmonument. Sandstensrunstenarna uppträder på de tidiga kyrkogårdarna under 1000-talets tredje fjärdedel." Ur min magisteruppsats i arkeologi. Källa: Zachrisson 1998

Gäller förstås primärt Uppland........ Kanske Dalarna exporterade sandsten dit?

Bästa hälsningar! Ragnfast

[Krax]

Vad väger en sån där kvarnsten?

I Malung höggs mest handkvarnar till hushåll, och de vägde ca. 15-40 kilo per del beroende på hur stora och tjocka de var. De fick ju inte bli så tunga att mänsklig handkraft inte orkade dra runt överstenen. Men det förekom även att större kvarnstenar höggs till skvaltkvarnar och väderkvarnar, och då blir ju vikten avsevärt större. Kvarnstenar som vägde flera hundra kilo var nog inte ovanligt.
Just malungssten var relativt populär då den bestod av grå och röd sandsten och dessutom sandstensskiffer. En förskiffrad bergart med kvartskorn vilket gjorde kvarnstenen självslipad, man behövde inte hacka i stenen så ofta för att den skulle mala säden bättre. I Lund har man funnit en 800 år gammal kvarnsten som spårats till Malung och just denna bergart.

[Yngwe]

Alltså relativt tunga saker, men inte ohanterliga. Det absolut enklaste sättet måste vara att ta det på båt, Malung ligger ju lämpligt till för det. Att utnyttja isar är förstås också tänkbart men jag vet inte hur trygg Dalälvens is är, den är ju ganska ström och isen säkert ganska förrädisk.  En väg finns där helt klart, men det är ingen landsväg.

[I Jösse namn]

Jag frågar samma fråga, var någonstans kan man skåda dessa stenar idag? Eller har de magasinerats i något förråd någonstans och blivit bortglömda?

Jag bilägger härmed icke debatten - den bör få fortsätta även med spekulationer som bas, så länge inga fler fakta uppbringas.

Däremot dristar jag mig att bifoga ett foto av ett foto, och hoppas därmed att jag icke inkräktar på någons upphovsmannarättigheter.

Runorna man hittade i Norr Hesse 1947, bildar enligt min mening ordsvansen -ARUM, samt följs av ett skiljetecken och en otydbar del av runa.

I texten:

http://fornvannen.se/pdf/1990talet/1993_173.pdf

tycker en Hr. Jansson att där står -ORUM, men jag hävdar min åsikt med stödet att O-runans alla varianter har tvärstrecken på annan led. Däremot verkar fakta om själva fyndet stämma.

[I Jösse namn]

...

Är verkligen Hessestenen genom sin fyndplats i landet ett stort gäckande mysterium?

Nästan alla andra påvisade runor i Dalarna har varit av den egna varianten - dalrunor - skurna i trä, eller också de hällbaserade fäbodristningarna. Traditionen har bibehållits in i sen tid och uppblandats med modernare alfabet och sifferbeteckningar.

Den yngre runraden förekommer för sällan för att bilda mönster i landskapet, medan de klassiska germanska runorna saknas helt (om man bortser från vissa historiekunniga bönder som ristade sådana som bomärkesvarianter i sina ladustockar :)

Se gärna laduristningen av Lars Ers Son i Floda socken (nedan).
Den ruttnar bort idag, tillsammans med hundratals år av historiefakta ute i markerna.

Har man en förekomst av en, två eller tre ristningar, måste man tillåta sig att spekulera i själva bristen. Det typiska - inte det otypiska - får bli basen för historieskrivningen tills man har tillräckligt av nya fakta för att omkullkasta eller ifrågasätta denna.

Dalkarlarna har dessutom inga traditioner som belägg för att sten ristats - i motsats till t. ex. jämtlänningarna. Men även de har få förekomster, och frösöstenen med sin kompletta historia får anses som ett av de mest lyckade undantagen från fornlämningarnas vanligen till fragment sönderslagna vardag.

Jag anser att vi får acceptera hesserunorna som ett litet mysterium, men tycker däremot att Dalarna alltför länge varit ett arkeologiskt u-land.
Detta är en brist - en brist som är trist.

Jag hinner väl tyvärr dö innan man ens grävt ut en tiondel så mycket som i Uppland, och även om det en gång blir av, lär mycket av det som faktiskt finns där ute vara förstört av tid och "utveckling" innan dess.

[Tomte]

I texten:

http://fornvannen.se/pdf/1990talet/1993_173.pdf

tycker en Hr. Jansson att där står -ORUM, men jag hävdar min åsikt med stödet att O-runans alla varianter har tvärstrecken på annan led. Däremot verkar fakta om själva fyndet stämma.

Nja, visst är väl "sydväst-nordöstlig" lutning på o-runans bistavar vanligt förekommande, särskilt i inskrifter där, som i denna, runans bistavar genomkorsar huvudstaven. SV-NÖ-lutningen är ju inte originalet, men blev väl till och med den vanligaste så småningom. U ATA2336/69 är ett exempel på en runsten med sådan o-runa.

Om en runsten hittas i ett landskap där ingen hittats tidigare men som gränsar till flera runstenslandskap tycker jag inte det känns som ett mysterium, snarare som ett "jaha, det fanns en där också". I artikeln jag hade läst tyckte jag det framställdes som något lika mystiskt som om en runsten hade hittats på Hawaii.

Om man får tro Helmer Gustavsson (2003, Dalrunor i Dalarnas museum) har Dalarna för övrigt åtta medeltida runinskrifter. Förutom de tre runblecken i Samnordisk runtextdatabas är enligt honom även fem av landskapets ristningar i trä medeltida.

[largo]

Jag anser att vi får acceptera hesserunorna som ett litet mysterium, men tycker däremot att Dalarna alltför länge varit ett arkeologiskt u-land.
Detta är en brist - en brist som är trist.

Håller helt med dig, men det grävs ändå alltmer i Dalarna, och många "sanningar" håller på att ställas på ända genom uppdragsarkeologin.
Dalarnas Museums hemsida innehåller bra rapportering om vad som är aktuellt, och vad som pågår.
Tunaslätten, Kopparberget och Siljansområdet blir bara äldre och äldre som permanenta bosättningsområden med lång historia.

[Krax]

Alltså relativt tunga saker, men inte ohanterliga. Det absolut enklaste sättet måste vara att ta det på båt, Malung ligger ju lämpligt till för det. Att utnyttja isar är förstås också tänkbart men jag vet inte hur trygg Dalälvens is är, den är ju ganska ström och isen säkert ganska förrädisk.  En väg finns där helt klart, men det är ingen landsväg.

Att vintertid använda Västerdalälven och Dalälven för att transportera sten kunde nog bitvis fungera. Men som du påpekar så är vissa partier strömt och öppna även vintertid. På vikingatiden var det ju varmare, hur det överhuvudtaget var med is på älvarna då är svårt att säga. Att även kunna frakta på land måste ha gjorts både längre och kortare sträckor. Hessestenen är ju mycket intressant ur den synpunkt att den är i röd sandsten. Ska åka till Dalarnas museum till sommaren och skåda bergarten.

[I Jösse namn]

Håller helt med dig, men det grävs ändå alltmer i Dalarna, och många "sanningar" håller på att ställas på ända genom uppdragsarkeologin.
Dalarnas Museums hemsida innehåller bra rapportering om vad som är aktuellt, och vad som pågår.
Tunaslätten, Kopparberget och Siljansområdet blir bara äldre och äldre som permanenta bosättningsområden med lång historia.

Jag kan aldrig säga att jag inte uppskattar det som görs - är bara rädd för att jag inte får se när det händer.

Jag frågade ett par arkeologer var fynden som hittades vid en underbart orörd liten sjö i min hemtrakt var, ytterligare vad utgrävningarna i länet från de senaste årens lagstadgade verksamheter gett, etc. Men, de var redan arkiverade och skulle inte ställas ut inom överskådlig tid.

Museerna är normalt mer stängda än öppna idag, samtidigt som de mest intressanta fynden hamnar i förrådsbyggnader vi kanske får skynda igenom en gång i livet - om vi har kontakter.

Vi hann se skeletten under Leksands kyrka, dock.
De gav ju en insikt om spannet på platsen som begravningsplats genom flera epoker inom och utom de tidigare kända. Ursäkta om jag tjatar, men man lär sig något nytt var gång man gräver.

Ett år senare var fler än en av dem avskedade.
Alla lever inte det där konstanta livet som Indiana Jones de drömde om då de sökte till utbildningen, och vad fasen kan jag som enbart intresserad hoppas på?

- - - - -

Nå. Kanske nån har gått i taket efter fynden i Tornedalen som daterats till 11.000 år bakåt, och kommer att ägna sitt liv åt det oändligt tunga jobbet att gräva om hela historien som vi trott att vi kände den?

Jag gläds med C14-entusiasterna och de trägna halvamatörer som faktiskt lärt sig att geologisk kunskap inte alltid är korrekt. Istiderna KAN INTE VARA vad vi hart lärts att tro från våra sorgligt kategoriska skolatlasar. Faktastöd saknas. Spekulationer publiceras som sanningar.

Hurra! för dem som får gräva även i de uslaste tider ...