Jag är jättedålig på gravmaterialet, måste jag börja med att säga.
Men sedan är det väl inte ovanligt att stridsyxegravar ofta(st) återfinns på Trattbägarboplatser. Kan det vara så att vi hittar STY-gravar, för att de finns på boplaster som vi hittar? Inte för att vi hittar gravarna som sådana? Trattbägargravarna i östra Mellansverige finns kanske någon annanstans, där vi inte letar?
/Micke
Problemet med östra Sverige är att obrända ben bevaras endast i undantagsfall. Det gäller även ibland för södra Sverige, men där började man använda stenpackningar efter hand som gjorde det enklare att identifiera STY-gravar även om inga ben var bevarade.
Det finns mer och mer bevis för att det faktiskt förekom kremeringar inom den tidigneolitiska trattbägarkulturen, inte bara i Mellansverige utan även i södra, parallellt med jordbegravningar. Man bör inte se dem som konkurrerande gravskick utan aspekter på hanterandet av de döda inom samhället (sarup-anläggningar, långhögar osv). Det finns spår av andra gravar än megaliterna innan STY-kulturen, men de är få och detta beror till största delen på att de inte haft stenpackningar och att skeletten förstörts. Men som sagt, kremering och spridande av benen förekom också - vilket inte direkt upptäcks av arkeologer alltid.
För att svara på Mats kommentar att STY innebar ett nytt gravskick så är det korrekt. men man måste skilja på sak och person. Nya föremålsformer såsom en ny form av stridsyxa, nya typer av redskap som tjocknackiga håleggade flintyxor och ny teknologi som flintspånen STY-befolkningen tillverkade (skilde sig från de spån som tillverkades på Västkusten tidigare) är en sak. Om de kom genom utbyte, att man reste och fick lära sig på annan plats, eller om det kom nya människor som förde med sig dessa nymodigheter är den gordianska knuten vi försöker lösa.
STY är en aspekt av dett vittomfattande Snörkeramiska kulturkomplexet, men det finns stora skillnader mellan olika regioner samtidigt som det finns likheter. Skillnaden mellan Sverige och Finland är att i Finland hittar vi både "typisk" kontinental snörkeramik och diverse speciella versioner av den keramiken som nästan bara förekommer i Finland. I Sverige är den tidiga stridsyxekeramiken extremt lik denna speciella finska version, men det finns nästan inga typiska kontinentala former. Det är genuint annorlunda än det danska dessutom (inom gemensamma ramar dock).
Det som talar för att det inte var en 100% helt ny grupp som dök upp är just detta att de flesta tidiga STY-lokaler, som Micke nämner, hittas på platser tidigare använda av tidigneolitiska trattbägarsamhällen (vad detta beror på kräver lite för lång utläggning just nu). Stenteknologin har viss kontinuitet också och skiljer sig från det finska. Man ska notera att det finns klara kontakter mellan svenska och nordpolska områden dessutom.
Så min tolkning är att stridsyxekulturen är en lokal version av den snörkeramiska kulturen, där mycket introducerats via ideologier och medveten intern förändring, men att det också inbegripit giftemål med keramiker från det som idag är södra Finland.
Vilekt tar mig ungefär 300 sidor att komma fram till i avhandlingen. Fast nu kanske jag slipper skriva den...
