När jag jobbade på historiska museet försökte jag fördjupa mig i ämnet och skrev följande i en motsvarande tråd på Historiska världars forum:
Historik:
Under 1600-talet nämns stenar om är ”påritade” i Ransakningarna (1672) av Rhezelius.
Olof Celsius besöker platsen och ritar av stenarna 1727: ”Ramsta, Möjebro, Under denna Grifft är en häst och karl med ett svärd i hand, ritade. Runorna oläselige in tilldenna dag. (…)”
Därefter flyttas stenen från sin ursprungliga plats till prästgården vid Hagby, vilket framgår av en brevväxling 1734 mellan Celsius och två andra personer. 1791 finns en notering (vid publicering av ovan nämda brev) om att stenen numera finns i Hagby Prästgård och ”ligger horizontelt på marken, varandes skriften eller ritningen upvänd”. I Upplands runinskrifter noteras att det är märkligt att stenen forslats fram till prästgården men sedan blivit liggande. Särskilt som att prästgården är prebendepastorat till Uppsala universitet och många högt bildade män har besökt platsen, i alla fall under sommartid.
1824 näms stenen igen, och då som att den ”ligger vid en brunn på prästgården”.
1862 ”återfinns” stenen av professor Carl Säve i Uppsala. Som han skriver gick stenen inte att hitta där den omnämts. Däremot påträffas den ”alldeles oskadad, ehuru liggande uppvänd, just framför boskapens vattningsho”.
Efter detta reses stenen åter på prästgården, den placeras under ett träd och blir med tiden rikt lavbevuxen. Den blir ofta besökt av Nordister från Uppsala, men man klagar över att man inte kan urskilja figuren. Några menar t o m att den inte finns. 1928 flyttar man så åter stenen till Möjbro där den ursprungligen har stått.
1946 undersökes stenen av Elias Wessén och han påpekar då att bildristningen är i så dåligt skick att man bara med gynnsam belysning kan urskilja vissa linjer. 1948 flyttas stenen till Historiska museet, där den numera står.
Så här beskrives stenen:
Ytan är skadad i form av två avslagningar, den ena mitt för nedre runraden, som dock inte har skadats, oden andra mitt för ryttarens huvud. Ristningen är mycket grund. I synnerhet gäller detta om ryttarbilden och framför allt om hästen uvud och framkropp. Endaste i gynnsam belysning frramträder här tecknignen, så att en detalj skymtar här och var. Det är mycket svårr att före uppmålningen få en klar helhetsbild av teckningen, även med gynnsamt ljus.
De tydliga linjerna är t ex hästens bakrygg och bakben, ryttarens huvud och axelparti, den högra armen, nedre lårlinjen och betslet. Mannens snörliv kring midjan och hästens revben framträda också tydligt.
Vid publikationens tidpunkt har man alltså varken tolkat in sköld eller hundar i bilden.
