Här finns ju något på nätet - bl.a. från en ny bok om Greklands praktfynd:
http://books.google.no/books?id=39CSZ9UbG14C&printsec=frontcover&hl=no&source=gbs_ge_summary_r&cad=0#v=onepage&q&f=falsePå sidan 87 beskrivs fynden från Delos.
Som det framgår av bilderna därefter hittades också här den majestetiska kvinnogestalten vars husdjur/symboldjur är katten - jämte spira, skål, blommiga panband och dylikt (sidan 95). Sen är stalltipset att mamorstatyn av den andra kvinnan -med sandalen/sulan och strået som symbol och den lilla bocken som friare - också tillhör familjen (sidan 90). Parallellen i den nordiska pantheon skulle i såfall vara Friggja, Freya och Balder, vilka i finsk version fått namnen Maja Ilmatar, Joutsen Suometar och Pucki Leminkainen.
Dom återfinns även på en bild gjord under den "nordiska antikens renesans" - vilekn startade under 1600-talet och fick sin kulm just efter 1900-talet, då det fortfarande var comme il faut att diskutera den forn-nordiska, för-kristen kulturen i konkreta och klargörande termer. Sen fick vi tydligen en "mot-rennesans" under och efter 30-talets politiska misbruk av Nordens forntida kultur och historia.
I dag börjar vi väl både återupptäcka och inse - ungefär samtidigt - att (även) den nordiska stenålderskultur var en integrerad del av den teknologiska, kulturella och språkliga utveckling som kom prägla Eurasien genom sten- brons- och järnålder. Sedn lär man förstå - på progressionen från eldre stenålder till yngre brons har varit rätt rak och jämn - över hela Eurasien - innan större brott i kulturutvecklingen kan skådas i arkeologisk eller mytologisk material. Dom större krig och folkförflyttningar lär ha startat mellan Persiska viken och Medelhavet - och först efter romersk järnålder skridit norrut - förbi såväl Kaspihavet, som Svarta havet och Medelhavet.
Den kulturella kontinuitet varade alltså väsentligt längre i norr - där antikens kulturella grundform fick råda hemlanden intill dom romerska och katolska krigsherrar kom i gång. Längst norr i Eurasien - inom Fenno-Skandia - behöll man även den gamla, IE kulturformen rätt oförändrad intill 1000-talets början. Efter 3-500 år med katolsk domen kunde reformation och rennesans hursomhälst återhämta en rad av antikens kulturelement - som överlevde i det konservativa Norden - inom dom nord-germanska såväl som dom väst-uraliska språkområden.
Bland 1800-talets återskapande av det forn-nordiska pantheon kom Finlands otroligt långa och målande sånger och folkberättelser at ge värdefull hjälp. GW Ekmanns berömda målning av "Värinömöinens bröllop" visar alltså hela familjen från Olympen - som dom skulle sett ut ikring Valhalla-hellen - i Asgårds arena:
http://paintingdb.com/art/xl/8/7081.jpg Den grekiska och romerska antikens rötter lär alltså ligga i den för-helenska eller 'minoiska' bronsåldern. Denna bonde- och bronslkultur lär ha delat såväl levnadsform som metaller, svärd, dolkar, symbol och dekormotiv med både sardinier och skandinavier. På hällmålningen i Kiviksgraven kan man återse "Storjungfrun" (Friggja,Maja,Hera), i procesion med sina sex systrar och den tidigare nämda svärdsystern (Freja/Nanna, Joutsen,Venus).
Vid sidan av lökdolkar och lancett-svärd lär Medelhavets och Östersjköns bronsålderskulturer ha delat centrala livsfilosofiska grundteman - eftersom den grekiska, den forn-finska och den forn-norsdiska mytologin delar både konsept, struktur och pantheon. Att dom samma 'godarna' (titulerade regenter) fins i hela den IE krets - och dessutom i dom uraliska språken - vittnar om mytologins ålder.
