Jag grävde på en kyrkogård en gång (Husaby ka i Vg). Vi letade efter byggnadslämningar och äldre gravar. Eftersom kyrkogården i princip kontinuerligt använts som begravningsplats sedan 900-talets mitt fanns endast ett fåtal äldre gravar bevarade. Eftersom man under medeltiden grävde gravarna ganska grunt, tre fot, men betydligt djupare under senare perioder var i stort sett allt gammalt söndergrävt. Detta fick till följd att det under gräset i stort sett var "plockepinn" om ni förstår liknelsen. Där vi grävde vid tornet skulle det enligt uppgift inte ha gjorts några begravningar i modern tid men naturligtvis påträffade jag gravar som jag bedömde var från sent 1800-tal, kanske 1900-tal. Benen från dessa var gulare, "fetare", än de äldre som var torrare och vitare. Kändes inte helt fräscht och då jag visste att dessa gravar ändå förstört äldre strukturer täckte jag över dem igen.
En rolig detalj var att min syster och hennes barn kom och hälsade på på grävningen. På kvällen bjöd hon på revbenspjäll... de smakte mig inte riktigt...
Det finns mycket skrivet om detta med humanosteologi och forskningsetik. Här får du en länk du kan läsa...
http://theliander.se/pdf/primitive_tider.pdf