David:
Det finns en hel del saker som sägs om Indoeuropeiskan som är accepterade på bred front, men det har en tendens att handla om övergripande och generella resonemang snarare än storskaliga slutgiltiga lösningar. Bland annat så kan man säga att det sannolikt är en kraftfull kultur som har burit fram många av de IE-språk som numera talas i Europa och Indien. Men eftersom en stor del av de historiska innovationerna kommer från mellanöstern-området blir det svårt att säga att det är just EN av alla dessa som burit fram något enskilt IE-språk. Även om man kan se en hierarkisk "splittrande" bild av IE så visar nuvarande forskning att bilden sannolikt är bra mycket mer komplex. Det handlar inte om en kultur (t ex "Kelter") som har vunnit mark i centrala Europa och sedan erövrat stora delar av resten, även om detta sannolikt är en del av sanningen. Snarare handlar det om flera olika vågor av kulturströmningar som kommer från sydöst och som tar sin spridning mot nordväst (det verkar vara den generella förhistoriska riktningen). Idag har vi sedan några hundra år en motsatt strömning, från Nordväst till sydöst. Forskning har också visat att språk sprider sig via centralområden (t ex städer) och sedan sakta in i omlanden, och inte alls via några vågfronter. Man kan alltså gott ha talat IE-språk i Danmark innan man gjorde det i Polen eller Schweiz.
Johanna Nichols (dr i lingvistik) hävdar att det finns betydande geografiska faktorer för att språk ska spridas. Hon pratar bland annat om "spread zones" och "isolate zones". Stäpperna i södra ryssland är typiskt för det första, och bergen i kaukasus och Pyrenéerna är exempel på det senare. Och förstås, vilket besvarar men inte bevisar tesen, så hittar man bland annat isolatspråket baskiska i ett sådant område, och det vidspridda Indoeuropeiska i en spridningszon. Förklaringen gissar jag egentligen har mer att göra med vilken typ av kulturer som går hem i de olika typerna av geografi. I en "spread zone" är det rimligt att den som har kontroll över stora områden där man lätt förflyttar sig får makten. I bergsområden gynnas isolation och "instängdhet". Därför, tror jag, bottnar IE-språken i många olika faser av spridningar från den här typen av områden. Andra, mindre tydliga, områden är delar av Tyskland och stäpperna i USA (där sioux-språket visar sig vara närmast släkt med eskimåspråken några hundra mil norrut).
Ursprunget för IE blir därmed kanske lite svårt att säga någonting vettigt om - det är ju inte alls säkert att UR-IE kommer från stäpperna i ryssland, men det har sannolikt spridits den vägen och sedan blandats ihop med tidigare spridningar. Det blir beroende på hur man räknar massor av olika ursprung. Jag tror att komplexiteten i modellerna, samt förståelsen för språkspridning i allmänhet, kommer att vara ett framtida område för språk/arkeologi-forskning.
Johan:
Det är inte mycket skrivet om detta. De försök som har gjorts har närmare skönlitterär prägel (t ex Archaeology and Language av Colin Renfrew) eftersom det blir så svårt att säga något så allmänt. En jämförelse med att säga någonting om jordbrukets ursprung blir delvis relevant, men framför allt för att det visar på komplexiteten.
Andra som skrivit om detta är Mallory och Grover (samma som Renfrew), Gimbutas (feminism och Kurgan-gravar, rätt ute idag), Gamkrelize och Ivanov (ryska forskare som hävdar att IE kommer från södra ryssland, ganska bra), Johanna Nichols (spread zones etc, det mest nyliga tillskottet). Och här hemma har vi försås Gösta Bågenholms avhandling "Arkeologi och Språk i norra östersjöområdet" som jag har recenserat i Fornvännen - men hans största insats är att på ett ganska förvirrat vis sammanställa det förvirrade forskningsläget. Så det är väl svaret på din fråga :?
/Henrik
