Arkeologi > Järnålder/vikingatid

Arminius och traderade minnen

(1/14) > >>

gangrade:
En fundering bara, är det inte så att man har lite väl hög tilltro till det traderade minnet. Eller mer konkret, finns minnet av Varus-slaget i någon av de sägner som finns från folkvandingstid eller blev "minnet" återupplivat tack vare de romerska manuskript som studerades på medeltiden. Följdfrågan blir då också, om man (folkminnet) har "glömt" Arminius, vad minns det då? De sägner som är bevarade har väl bevarats därför att de bara något eller några generationer efter händelsen blivit nedtecknade och bevarade i rätt miljö.

Sätt igång och diskutera, jag är idel öga (får man säga så nu i internet-tider?) ;-)

tty:
Det har spekulerats i att det skulle finnas reminiscenser av Arminius i berättelserna om Sigfrid/Sigurd, men personligen tvivlar jag starkt.

Det är ju helt klart att det finns reminiscenser från folkvandringstiden i många av de tidigmedeltida sagorna från Island, England, Tyskland och kanske Danmark. De är emellertid kraftigt omdiktade och uppblandade med ovidkommande sagomotiv, och det är bara tack vare att vi i viss mån kan "titta i facit" som vi kan se att det åtminstone delvis rör sig om historiska personer och händelser. De äldsta identifierbara personerna och händelserna är såvitt jag vet goterkungen Ermanarik och hans banemän Ammius och Sarus (Jormunrekr, Hamdhir och Sörli i isländsk version). De levde omkring år 375.
Bästa möjligheten för gamla berättelser att bevaras var ju om de fanns i bunden form, som kväden, något som redan Snorre Sturlason påpekade. Nu är det emellertid så att de germanska språken (och i synnerhet urnordiskan) genomgick en kraftig omdaning under vendeltid och att all äldre diktning helt enkelt måste ha "kollapsat" metriskt. Det kan alltså inte finnas någon direkt textkontinuitet från folkvandringstid till vikingatid/medeltid (jag vill dock minnas att Åke Ohlmarks hävdat att en del svårbegripliga avsnitt i eddadikter skulle vara formelmässigt bevarad urnordiska, men jag tror inte han har fått något medhåll).
En intressant fråga är hur länge en muntlig tradition egentligen kan bevaras. När det gäller detaljerade och bevisligen historiskt korrekta traditioner så är den längsta tidsperiod jag känner till drygt 300 år. Inuiterna på Baffins land hade i slutet av 1800-talet fortfarande detaljerade berättelser om Frobishers besök på 1570-talet, som kunde bekräftas från de skriftliga källorna (och på vissa punkter t o m kompletterade luckor i dessa). Mera vaga, och delvis mytiska berättelser kan t o m leva kvar bortåt 1000 år, som t ex de ovannämnda reminiscenserna av folkvandringstiden som skrevs ned under medeltiden och minnena från den mykenska tiden som skrevs ned under klassisk tid, och som delvis kan bekräftas arkeologiskt. Men tiden från Arminius till de äldsta skriftliga källorna är nog i längsta laget.

Sven lagman:
Tack för ett mycket intressant inlägg tty. Uppgiften om inuiterna kände jag inte. Men som vanligt när det gäller sent 1800-tal blinkar lite röda lampor i mitt huvud. Är det helt säkert belagt att dessa sagesmän inte blivit påverkade av någon nitisk folkskollärare i missionärsdräkt?  ??? Inget påstående utan endast en nyfiken fråga från min sida.

Claes:

--- Citat från: tty skrivet januari 11, 2009, 19:16 ---
En intressant fråga är hur länge en muntlig tradition egentligen kan bevaras. När det gäller detaljerade och bevisligen historiskt korrekta traditioner så är den längsta tidsperiod jag känner till drygt 300 år.

--- Slut citat ---

Jag funderar på att använda det muntligt traderade som en metod att hitta tidigare okända  tidigmedeltida kyrkor och begravningsplatser. Det finns några intressanta exempel på att det skulle kunna vara ett bra hjälpmedel. Bland annat visste den muntliga traditionen berätta att det på ett gärde i Karleby utanför Mariestad i Vg, där skulle det ha funnits en kyrka. Denna tradition uppmärksammades då spåren av en byggnad kunde ses som crop marks den torra sommaren 1986. Det visade sig att där mycket riktigt fanns två träkyrkor och ett stort antal gravar på platsen. Komplexet daterades från omkring år 1000 fram till sent 1300-tal då den andra kyrkan revs och plasten övergavs. Ett under 600 år traderat minne stämde alltså.

Ett annat exempel kommer från Såntorp i Vg, ett på 60-talet utgrävt gravmaterial jag och Inga Lundström publicerade för några år sedan. Bland annat fanns där en liten kristen begravningsplats (dock utan kyrka), som daterades 950-1050. Anledningen till att man grävde just där var att en i trakten barnfödd nästan hundraårig gumma (1963) påstod att det spökade just där. Detta tolkar jag som antingen ett kvarvarande minne av en begravningsplats, eller så är det så enkelt att man tidigare grävt där och fått upp människoben varvid folks fantasi satts i rörelse.

I vilket fall tror jag att traderade minnen skulle gå att använda oftare då man letar efter tidigkristna begravningsplatser. Kristna gravar är ju per definition flatmarksgravar utan markering över jord. Dessutom, menar jag, ligger de på mer än armslängds avstånd från de i tid närmast anslutande förkristna gravfälten. Detta gör att de är svåra att finna om man inte snubblar över dem när man letar efter annat. De flesta tidigmedeltida begravningsplatser har använts kontinuerligt till modern tid varvid de äldsta strukturerna naturligtvis förstörts. Däremot är de redan under agrarkrisen på 1300-talet, eller hellre ännu tidigare övergivna kyrkogårdarna mycket intressanta när man ska studera det tidigmedeltida gravskicket. De är nästan omöjliga att finna men kanske då att traderade minne kan vara behjälpliga?

Detta blev lite pladdrigt, men det vore spännande om någon här har tankar och ideer eller erfarenheter att dela med sig om hur man metodmässigt skulle gå till väga.

Claes

tty:
Inflytande från missionärer tror jag vi kan utesluta. Den förste som nämner traditionerna var Charles Francis Hall, en amerikansk upptäcktsresande som besökte Baffins land på 1850-talet, som berättar om det. Det var ett bra tag innan några missionärer dök upp i trakterna. Dessutom visade inuiterna Hall platsen där Frobisher landsteg, och sökte efter guldmalm och där det fortfarande fanns rester kvar, bl a tegel.

Claes: Har du kollat i "Rannsakningarna efter antiquiteter"? Inte så sällan så återges även traditioner om gamla kyrkor och dylikt i dem, och på 1600-talet var man en tredjedel närmare missionstiden.
En annan möjlighet är de många, delvis opublicerade, sockenbeskrivningar från 1700-talet som finns för Västergötland. De finns i stiftsbiblioteket i Skara, jag har gått igenom dem efter faunahistoriska uppgifter, och jag vill minnas att det fanns en del antikvariska uppgifter också.

Navigering

[0] Meddelandeindex

[#] Nästa sida